När Kulturkollo bjöd in till bloggstafett anmälde jag mig förstås på en gång. Min blogg är ju faktiskt döpt efter ett album, det är klart att det finns ett soundtrack! Det är förstås en sann ära att få vara en av de första som inleder denna stafett.
När jag startade denna bloggen, i augusti 2008, jobbade jag i City i London. Det var många som trodde att bloggens namn – som egentligen är Stories from the city, stories from the sea – har med det att göra. Men så är det faktiskt inte, även om jag förstås tänkte på staden som i stad, men inte som i City. Stories from the city, stories from the sea är nämligen ett album av en av mina husgudinnor, P J Harvey. På höstlovet år 2000 var jag i London på semester med några kompisar, köpte en tidning – jag tror det var Select – där man fick med en CD med några nya singlar på. Jag kände till P J Harvey sedan innan, men när jag hörde Good Fortune var jag fullständigt såld.
”Threw my bad fortune
Off the top of a tall building
I’d rather have done it with you
Your boy’s smile
Five in the morning
Looked into your eyes and I was really in love
(…)
And I feel like
Some bird of paradise
My bad fortune slipping away
And I feel the innocence of a child
Everybody’s got something good to say”
Jag köpte albumet så fort det kom ut i Sverige, givetvis på Bengans på Centralen, och lyssnade på det non-stop i flera månader. Känns det som nu, i alla fall, men det var antagligen inte riktigt så. Den absoluta favoriten då var duetten med Thom Yorke från Radiohead – ett band som jag egentligen inte är speciellt förtjust i men dessa röster ihop är magiska.
Jag hade förstås aldrig varit i New York då, men när jag lyssnade på denna tyckte jag att jag visste precis hur det måste vara, låta, dofta och kännas…
”Can you hear them? The helicopters?
I’m in New York
No need for words now
We sit in silence
You look me in the eye directly
You met me
I think it’s Wednesday, the evening
This mess we’re in
(…)
Night and day
I dream of making love to you now baby
Love-making on screen
Impossible dream
And I have seen the sunrise over the river
The freeway reminding of
This mess we’re in”
När jag väl kom till New York, på våren 2009, gick jag och nynnade på låtar från detta albumet över hela stan. Det har fastnat, alltså!
Och nu har det gått nio år till, och jag lyssnar fortfarande på Stories from the city, stories from the sea. Ofta! Men nu är kanske min favoritlåt You said something, som även den får mig att kastas åter till New York. För även om jag aldrig har varit på något tak i Brooklyn så får P J Harvey mig att förstå precis hur det måste vara.
”On a rooftop in Brooklyn
At one in the morning
Watching the lights flash
In Manhattan
I see five bridges
The Empire State Building
And you said something
That I’ve never forgotten
We lean against railings
Describing the colours
And the smells of our homelands
Acting like lovers
How did we get here?
To this point of living?
I held my breath
And you said something
And I’m doing nothing wrong
Riding in your car
The radio playing
We sing…”
Så otroligt vackert och effektfullt! Och jag är så glad att just detta album har blivit mitt soundtrack, eftersom jag fortfarande älskar det högt och rent – och eftersom titeln fortfarande beskriver bloggen rätt så bra. Det är ju värt att tänka på att detta inte var någon bokblogg från start, men nu känner jag ändå att det funkar fint att ”bryta isär” titeln.
För visst finns det mycket STORIES här. Böcker och anekdoter och små berättelser. De kommer överallt ifrån, såväl CITY som SEA. Och jag bor i stan men älskar havet.
Stories from the city, stories from the sea 
Så fint du beskriver ditt Soundtrack! Stot tack för att du delar med dig!
GillaGilla
Tack! Det var roligt att skriva 🙂
GillaGilla
Jag har istället lyssnat massor på Radiohead, men aldrig på P J Harvey. Nu blir jag nyfiken!
GillaGilla
Vad fint du fick ihop det!
GillaGilla
Toppenfint inlägg. Så härligt att ha ett så tydligt soundtrack!
GillaGilla
Tack Ulrica! Ja, det är så väldigt tydligt för mig, så det var hemskt roligt att få vara med i stafetten!
GillaGilla
Man måste ju älska P.J. Harvey. Vilket jättebra soundtrack!
GillaGilla