Jag tycker att jag har blivit lite bättre på att hålla reda på karaktärer i böcker, även i sådana där det är väldigt mycket folk inblandat, men kära nån, detta gick inte fort. Så mycket gubbar! Jag blir alldeles yr.
Röda rummet kallas väl ofta för den första moderna svenska romanen, och det känns ju ändå som om man borde läsa den. Vilket jag har tänkt göra i minst tolv år eftersom jag hade en professor på universitetet som älskade Strindberg och var lite bestört över att jag bara läst en enda bok av honom, Hemsöborna, som han inte ens hört talas om (han är amerikan). Så visst skulle jag läsa. Sen. Och nu har jag faktiskt gjort det.
Jag varvade Per Myrbergs inläsning med att läsa e-bok, och fick flera gånger gå tillbaka i båda sorterna för som sagt, så mycket gubbar. Men jag skrattade gott på sina ställen också och hade trots allt ganska stor behållning av boken, jag tänker fortfarande på somliga bitar och jag förstår varför inledningen är så känd för den är ju mästerlig. Men jag hade behövt någon sorts gubbkarta för att reda ur vem som är vem, vem som är arg på vem och vem som lånar pengar åt vem, och så. Med andra ord – ska jag läsa mer Strindberg ska jag läsa på i förväg!
Jag läste den som ung och minns inte att det var svårt att hålla reda på gubbarna. Fast det var mycket länge sedan. Nu skulle det nog vara värre. Den gick förresten som tv-serie 1970.
GillaGilla