Hemma hos Bettan av Eli Åhman Owetz

Som ni kanske förstår så är detta en bok skriven ur manligt perspektiv – det måste ju inte vara så för att en man läser in boken, men det är ju i regel så. Det känns inte så vanligt i just feelgoodgenren, åtminstone inte på svenska! De jag kommer på spontant är Mikael Bergstrands böcker, där ju just Björn Kjellman spelar huvudrollen i tv-filmatiseringen av Delhis vackraste händer. Så sluts cirkeln ännu en gång. 

Berättaren är Matte, några och femtio och tillsammans med sina barndomsvänner Bettan och Carina är han fast i den gråa vardagen i Stockholm. Matte försöker vara författare och det går lite upp och ner, Carina har just blivit uppsagd från sitt chefsjobb inom journalistik och Bettan jobbar som busschaufför men drömmer om att öppna egen inredningsbutik. 

De bestämmer sig för att åka tillbaka i tiden, till 70-talet när deras vänskap började, på Bettans sommarställe utanför Norrtälje med hårdrock, blåa Blend och repiga LP-skivor. Det hela leder till en ny affärsidé – ett retroretreat för andra 60-talister med behov av nostalgi och att komma ifrån ekorrhjulsvardagen. 

När jag läste om denna boken innan utgivning trodde jag att det skulle vara någon sorts tidsmaskinstripp, lite som den där filmen som gick på bio för ett tag sedan, Flykten till framtiden hette den väl, med Henrik Dorsin? Jag var sugen på att se den då men glömde bort den till nu. Så är det nu inte – vi är kvar i nutid. Jag blev lite besviken tror jag, det hade varit kul med lite magisk realism i den mjuka feelgooden! Men det är en ganska trevlig bok i alla fall, trots sin förutsägbarhet. Feelgood brukar ju sällan överraska sådär våldsamt mycket. 

Jag gillar inte riktigt huvudpersonerna, Matte känns lite väl sliskig vilket stör mig lite extra eftersom han är skapad av en kvinna! Men man kan ju inte älska alla. Sedan tycker jag att de är väldigt svåra att förstå sig på, de gör upprepade gånger så oerhört korkade saker. Men det är lite småkul och som sagt, ganska trevligt ändå. Kanske hade jag gillat den ännu mer om jag hade haft något minne av 70-talet, vilket jag av förklarliga skäl inte har. Och trots att jag lyssnar mycket på gammal musik och sådär så är det ju främst 60-talet som ligger mig varmt om hjärtat – lite av 70-talets glamrock har jag förstås på Spotifylistan, men det klickar inte riktigt. 

Jag förstår att några av huvudpersonerna från Åhman Owetz andra böcker, Anna-Lisas Antik och vad de nu heter, finns med – sådant gillar jag! Intertextualitet överhuvudtaget är ett plus i min bok. Att de personerna sedan absolut inte får mig att vilja läsa de böckerna kan man ju undra över, förstås 😉 

Plus för fint omslag! 

                                                           

Andra som har skrivit om boken: Annas fotnoter, Vargnatts bokhylla, Tickmicks bokblogg, Bokparet, Fantastiska berättelser, Boktokig, Mias bokhörna