Sommarleken av Ellen Mattson

 

Detta var en cirkelbok till cirkeln jag inte brukar vara med på så ofta – jag hakade på ex-kollegan Stina ett par gånger eftersom jag gillar att umgås med henne, men sedan hon fick barn i höstas har hon inte heller gått, och då har jag inte varit så frestad heller. Det ska sägas att cirkeln har uppåt tjugofem medlemmar men brukar vara fyra-fem på träffarna, så det är mer en sådan som man dyker upp på ibland än de andra som är mer engagerade och intressanta. 

 

Men – denna boken var jag faktiskt lockad av, baksidestexten lät lovande och jag gav mig på den med ganska höga förväntningar. Tyvärr infriades de inte. Verkligen inte. 

 

Grundtanken är god – Sandra bor i en liten ort på västkusten, mittemot Orust. En sommar när hon är sexton-sjutton någonting kommer tre barn i olika åldrar, den äldste arton, nästa tjej i femtonårsåldern kanske och så yngste som väl är tio, till ett hus i närheten för att bo hos sin farmor Marika. De fascinerar Sandra med sitt sätt att vara och tala, och hon vill desperat höra till dem. De spenderar en stor del av sommaren tillsammans, men när höstterminen börjar är de fortfarande kvar trots att det inte hör till vanligheterna, och Sandra förstår att något inte är som det ska. Och så vidare. 

 

Allt som faktiskt händer i denna boken skulle kunna ha sammanfattats på tio-femton sidor. Det är sida upp och sida ner med miljöbeskrivningar och andra beskrivningar och trots att jag ju gillar miljöer som jag känner igen mig i, såsom västkusten och Bohuslän, så blir jag dödligt uttråkad av detta uppmålande – det känns som utfyllnad hela vägen, och trehundra sidor – eller tvåhundraåttiofem – med en massa onödiga ord känns ju bara tjatigt och pretentiöst. Jag fortsatte dock läsa eftersom jag hoppades att det skulle arta sig, men tyvärr, det gjorde det inte. 

 

Ett plus för snyggt omslag, dock.