Jag jublade förstås över Broadchurch även på sociala medier – gud, vad jag fastnade för den – och fick en hel del tips om andra bra brittiska kriminalserier av mina vänner där – bland annat tipsade en gammal klasskamrat – som fick stort medhåll av flera andra vars omdöme jag litar på – om Happy Valley, en BBC-serie med mästerliga Sarah Lancashire i huvudrollen som Catherine Cawood.
Och ja – det var ett mycket bra tips. Jag fastnade totalt redan för första scenen, när Catherine, som jobbar som ordningspolis i Hebden Bridge i Yorkshire, blir kallad till en plats där en missbrukare, hög som ett hus och full som en alika, hotar med att sätta eld på sig själv för att hans flickvän har lämnat honom för hans kompis. Ivrigt påhejad av sina pundarkompisar står han och vinglar i en klätterställning – tills Catherine kommer för att prata lite vett med honom. Hon presenterar sig så otroligt träffsäkert och sammanfattande:
”I’m Catherine, by the way. I’m 47, divorced, I live with my sister who is a recovering heroin addict. I have two grown-up children; one who’s dead and one who doesn’t speak to me, and a grandson. So… it’s complicated. Let’s talk about you.”
Catherine är en av de bästa karaktärerna jag har sett i en kriminalserie. Det hon berättar ovan är sant – hennes dotter tog livet av sig strax efter att hon fött sin son, Ryan, som Catherine nu har vårdnaden om. Och det är inte helt enkelt att bolla ett heltidsjobb som polis med att tampas med en skitjobbig dotterson som bråkar i skolan… men det har förstås sina anledningar.
Fallet som startar igång serien är en kidnappning. En familjefar ber sin chef om löneförhöjning så att han ska kunna skicka sin äldsta dotter till en finare skola. När chefen nekar får den anställde, Kevin, en idé om att skrämma ur honom pengarna – genom att med hjälp av några lokala skurkar kidnappa hans dotter. Men det går alldeles åt helskotta överstyr.
Utöver detta får Catherine reda på att mannen hon föraktar och avskyr mest i hela världen har släppts ur fängelset. Men var befinner han sig? Allt detta försiggår mot en backdrop av ett grått Yorkshire, fullt av missbruk och fattigdom.
Det är så välgjort, så spännande, så intressant – och feministiskt, inte minst. Sex avsnitt på en knapp timme på en säsong och man kan inte sluta titta. Ett par morgnar denna veckan gick jag upp tidigare än jag hade behövt för att kunna se ett halvt avsnitt eller så istället för att somna om. Ser fram emot andra säsongen och jublar över BBC:s förmåga att ta fram så fantastiska produktioner!
Stories from the city, stories from the sea 