2016: 302 – Björnstad av Fredrik Backman

 

Jag vågar säga att detta är årets mest efterlängtade bok. Inte bara av mig, som älskar Fredrik Backman, utan av väldigt många med mig, tror jag. 

 

Jag visste sedan innan att detta är en helt annan typ av bok än hans tidigare – det är ingen skojig roman med mörka undertoner om excentriska pensionärer eller sjuåringar. Det är helt annorlunda. 

 

I Björnstad spelar hockeyn huvudrollen. Man andas, äter och lever hockey. Och det är främst en sjuttonåring som bär hela bygdens hockeykärlek på sina axlar, såhär före juniorfinalen. Den, som kan sätta Björnstad på kartan och kanske, kanske kan de få ett hockeygymnasium. 

 

Vi följer flera personer. Det är Peter, tidigare hockeyproffs i NHL som nu har flyttat hem till Björnstad med familjen för att vara sportchef i hockeyklubben. Det är David, som är tränare och som kommer att ersätta sin tidigare hjälte, Sune, som seniorlagets tränare. Det är Kevin, lagets stjärna. Mira, som helst bara vill spela gitarr och vara med bästa vännen Ana. Amat, som tränar i ishallen varje morgon medan hans mamma städar läktaren för att bli snabbast av alla. Ramona, som driver puben. Och många, många fler. 

 

När det värsta händer faller hela bygden samman. Ord står mot ord, människor vänder sig emot varandra och till slut riktas en gevärspipa mot någons panna. 

 

Det är så jäkla bra. Man förfasas och blir förbannad och omtumlad om vartannat. Så välskrivet. Så engagerande. Och så viktigt, ännu en gång, om utsatthet och om de där stora etiska och moraliska frågorna. Här och där skymtar Backmans karaktäristiska humor fram, och det behövs för det är riktigt tung läsning. 

 

Men fantastisk sådan. Helt fantastisk. 

Tack Piratförlaget för recensionsexemplar!