Jag tyckte väl inte att första boken i den tänkta trilogin Två systrar, Försoningen, var särskilt intressant – men trots det ville jag lyssna på Flykten nu när den kom ut, lagom till Bokmässan.
Den är inte heller särskilt intressant, tyvärr. Trots att det väl egentligen händer ganska mycket, så känns det så himla intetsägande. Som jag skrev om första boken så fäster man sig på något vis vid huvudpersonerna (även jag gillar deras mamma mest) trots att de är så himla irriterande, och det är väl det som ger den en tvåa på Goodreads från mig.
Det jag störde mig på i första boken – denna evinnerliga champagne – stör jag mig minst lika mycket på i denna. Det har ingenting med alkoholmoraliserande att göra, vill jag understryka, det är bara irriterande.
Moa Gammels inläsning var något mindre jobbig denna gången, faktiskt – det var inte lika släpigt, det flöt på bättre.
Det var bara några dagar sedan jag lyssnade, men jag har redan svårt att minnas så mycket mer än att jag gillar mamman och att det är för mycket champagne. Det tog fyra timmar att lyssna och det är väl inte direkt bortslösad tid, men det är inte bra heller. Klyschor staplas på varann, Denise Rudbergs ”hoppa-i-kläder”-språk har blivit ännu värre, och… nej. Många kommer att älska det – jag är inte en av dem.
Stories from the city, stories from the sea 