2016: 231 – Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

Jag läste Än klappar hjärtan av Helena von Z förra sommaren och tyckte otroligt mycket om den. Sedan har det, av oförklarlig anledning, inte blivit mer. Jag lyssnar ivrigt på hennes program Oförnuft och känsla i P1, och då och då dyker hon ju upp i Spanarna också – hon är en av mina favoriter där, näst Jessika Gedin och Hans Rosenfeldt. 

Nu var det hur som helst dags för första boken om Anna och Mats, Ur vulkanens mun. Ingen feelgood precis – jag kände mig som när jag läste Stål ungefär, obekväm och med vag klåda över hela kroppen hela tiden. Kanske inte borde åka till Italien om det är såhär böcker som utspelar sig där får mig att känna mig? Nej, jag skojar. Fast i ärlighetens namn hade ju Ferrante liknande drag… 

Nå. Anna och Mats från Stockholm tar med sig barnen, Sebastian och Molly, på en charterresa till Sicilien som de egentligen inte har råd med. Men de måste försöka göra något för att rädda familjen. Alla sätt är bra utom de dåliga. Nu blir detta förstås en katastrof, otrolig hetta, ingen luftkonditionering på hotellet, poolen tömd pga bakterier och en lång promenad genom stenöken till stranden. Ja, ni fattar. Skitjobbigt. 

350 sidor fulla av bråk, förnedring, upprörda känslor, försvinnande, risktagande, otrohet light, bråk om bigarråer (då höll jag på att börja gråta)… trots det är det väldigt bra. Jag kan i och för sig hålla med Sydsvenskans recensent om att det är svårt att förstå varför Anna är en så svag karaktär, men samtidigt vet jag ju att man aldrig kan förstå varför andra människor gör som de gör. 

Oerhört jobbig läsning men verkligen, väldigt bra. Slutet är väl tillrättalagt, men jag köper det och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att läsa del 2 – Anna och Mats bor inte här längre. 

Lämna en kommentar