Jag är ju bedrövlig på film. Bedrövlig! Men jag har börjat intressera mig på senare tid, i vintras lyckades jag se en hel del, och nu har jag äntligen sett två filmer de senaste veckorna som jag a) har blivit tillsagd att bara se hur länge som helst och b) som jag gärna ville se någon gång. Hadley Freemans bok och Helena Dahlgrens dito har väckt filmintresset lite extra också. Och nej, naturligtvis planerar jag inte att sitta inne och titta på film på sommaren – men låt oss vara realistiska – när kan man sitta uppe sent på nätterna och se på film om inte när man är ledig?
Så jag hoppas förkovra mig inom filmvärlden framöver.
Förrförra helgen upptäckte jag av en slump att Mean Girls var på TV. Jag har gått och trott i många herrans år att det är någon vanlig urblåst komedi. Men så insåg jag när jag läste Amy Poehlers bok i vintras att om hon och Tina Fey varit inblandade är det nog inte så illa. Och nej, det var det ju inte. Så. Jäkla. Bra. Och hysteriskt rolig. Precis min typ av humor – smart, mörk och vass. Jag förstår nu varför den har sådan kultstatus – jag är villig att gå med i den kultrörelsen.
Så i fredags – ingenting på TV, inte sugen på Gilmore Girls och jag hade ännu inte insett att man kan dra ner bandbreddsanvändningen på Netflix så att det går att titta även med bara mobilt bredband. Vad gör man då? Man inventerar sin hårddisk och inser att Heathers – eller, som den så obegripligt heter på svenska, Häxor, läxor och dödliga lektioner ligger där och väntar på uppmärksamhet.
Sagt och gjort – man kan ju alltid prova! Den svenska titeln har nog ställt till det i mitt huvud här för ännu en gång trodde jag att det var en riktig kalkon trots att såväl Winona Ryder som Christian Slater och Shannen Doherty är med.
Men ännu en gång. Underbar! Så otroligt rolig. Ännu en gång, kolsvart, absurd och mörk – men fantastiskt bra. Redan i inledningsscenen, när Winona Ryder kommer i närkontakt med ett krocketklot, skrattade jag så att jag höll på att dö. Och det blir bara bättre. Alltså – bara konceptet att ha ett tjejgäng där alla har samma förnamn är ju genialiskt.
Tar nu tacksamt emot tips på fler filmer i samma ådra. Jag kommer att tänka på Döden klär henne med Bruce Willis, Meryl Streep och Goldie Hawn (som förresten omskrevs i det där första numret av Okej som jag pratar om då och då) – den har jag inte sett på många herrans år men visst är väl den också sådär svart och härlig?
Tipsa mer!
Stories from the city, stories from the sea 