2016: 220 – M varken mer eller mindre av Petra Backström

Och om jag är glad att jag gjorde det! 

Huvudpersonen heter Maj och är nitton år. Hon har ett litet dilemma. Hon vet nämligen inte alls vad hon ska ta sig till med dessa killar / män som är intresserade av henne. Det är exet Johan, det är Marcus som är ganska intressant men eventuellt lite väl förtjust i spriten och så stavar han ju namnet med c – en bokstav som finns med på Majs hatlista över bokstäver. Så är det Love, stalkern. Och Anders, bästa kompisen Kims pappa som är dubbelt så gammal men också ganska intressant. 

Hon bor på Söder i Stockholm med sin pappa och bonusmamma Stina som hon inte riktigt tål, men egentligen inte tycker illa om heller. Mamman finns mest med som ett extra tillskott på 5000:- på kontot varje månad. Hon är forskare och mer intresserad av forskandet än av Maj. 

Man vet redan från början att Maj kommer att välja en av killarna. Man vet även att hon till slut tycker att valet är självklart – men för mig var det inte alls självklart förrän mot slutet. Tro det eller ej, men alla hade faktiskt varit möjliga utan att det nödvändigtvis hade varit någon större katastrof, beroende på vad som hade hänt med karaktärerna under berättelsens gång. Är Marcus verkligen alkoholist? Är Love verkligen en stalker? Hade det varit så förfärligt att ta Johan tillbaks, och hade det varit helt omöjligt att Anders hade visat sig vara rätt? 

Maj är en strålande huvudperson, för hon är liksom som, som Hanna på Feministbiblioteket skriver, som folk är mest. Hon har lite tokiga tankegångar ibland och fattar lite underliga beslut, men vem gjorde inte det som nittonåring? Dessutom är hon oerhört rolig, och jag kan verkligen känna igen mig i hennes bokstavsnörderi. Jag har starkare relationer till vilka siffror som är bra och inte än bokstäver, men ja, jag förstår. Och det där fantastiska citatet som jag redan haft uppe både här och på Instagram: