Av någon anledning hörde jag aldrig talas om Dagboksanteckningar från ett källarhål när den kom 2013, trots att den ju var otroligt hyllad. Det är först nu när uppföljaren Vi ses i mörkret har kommit ut som jag har överhopats av Wiberg, har varit oerhört nyfiken och sökt i alla appar flera gånger i veckan i hopp om att de skulle dyka upp – och så gjorde de det! Och jag sträckläste denna, nästan i en liggning men inte riktigt. (Liggning istället för sittning? Ja, det är ett ord. Nu.)
Om den är värd alla hyllningar?
OM den är. Den är helt fantastisk!
Linnea är sexton år. Besatt av A som jobbar på Plantagen, och som hon aldrig har pratat med men älskar högt och rent ändå. Nedräkningen till Peace & Love-festivalen är en viktig bit av dagboken, samt det underliga vänskapsförhållandet till bästa kompisen Janine som tycker att de ska äta lunch vid olika bord två gånger i veckan, den heltokige lillbrorsan (vilken diagnos har han, egentligen?) och de knepiga föräldrarna, Linnea ritar serier och spelar in röstmemon och skriver berättelser… allt i ett enda kaos.
Tonårskaoset, naturligtvis!
Vikarierande svenskläraren Fredrik och hans sambo Lo bringar lite ordning i vardagen, men innan man vet ordet av blir det snarare tvärtom.
Texterna är baserade på David Wibergs egna scenföreställningar där han spelar Linnea, och det är väl kanske där förklaringen finns till hur en 40-årig kille kan skriva så trovärdigt som en sextonårig tjej. (Ja, det är han på omslaget.)
För det är så himla bra. Så välgjort, så skarpt. Älskar. Och längtar efter nästa.
Stories from the city, stories from the sea 
Den där boken är verkligen så bra. Skulle bli en utmärkt film eller teater!
GillaGilla
Ja, den är ju baserad på scenföreställningar som sagt, det hade varit fantastiskt kul att se. Särskilt roligt att författaren själv spelar huvudrollen!
GillaGilla