Tisdagsutmaningen – Damm, damm, damm

Denna veckan – ja, jag vet att det inte riktigt är tisdag längre – undrar Kulturkollo: 

 

Den här veckan vill vi gärna höra om din dammigaste bok eller läsupplevelse.

Tolka det dammiga som du vill. Kanske är det din favoritklassiker? Eller det tristaste du någonsin läst? Visa oss den äldsta boken du äger, ditt bästa antikvariatsfynd eller den hyllvärmaren du haft längst i hyllan. Rota långt in i bokhyllan och berätta om det dammigaste du har.

Åh. I någon kurs jag läste på universitetet – jag tror att det kan ha varit Development of the English Novel, fast det känns som om det var en annan lärare i kursen… Pre-War British Fiction, kanske då? Fast det är den egentligen för tidig för. 

Det har naturligtvis ingen betydelse – det som har betydelse är att vi pratar om den TRISTASTE, DAMMIGASTE roman jag någon blivit påtvingad – George Eliots Middlemarch. Jag vet, alla älskar den! Den hamnar alltid på sådana där topplistor som BBC och The Guardian och The Independent gör över de bästa brittiska romanerna av alla tider. Och sånt. 

Men jag tyckte inte om den. Alltså, de femtio sidorna jag orkade med, då. Och jag har inte lyckats plocka upp den igen heller. 

Till saken hör faktiskt att det är ett ganska dammigt exemplar som jag hittade i någon underlig liten second hand-butik i Palmers Green i norra London, sommaren innan jag började. Tittade på listorna från året innan och upptäckte att den fanns med, så jag tog en rövare när den var billig. Bilden ovan är faktiskt rätt utgåva – och ja, jag rös. 

Det var ju tur, på så sätt, att jag inte betalade fullt pris för rackarn…!