Jag har läst Kristina Ohlssons deckare med stor behållning (stor!) och även Lotus Blues – Mios Blues har jag ännu inte hunnit med.
Detta är hennes första bok i nya genren – skräck. Eller spänning eller lite mysrysare kanske, om du frågar mig? Jag kan inte riktigt gå med på att det är en skräckroman, även om det förstås finns vissa element som är riktigt läskiga.
För detta DRIV. Kristina Ohlsson är så skicklig att det är inte klokt. Hon lyckas verkligen få berättelsen att gå framåt hela tiden – även när den handlar om den enda bit jag inte riktigt gillar (en tröttsam karaktär) – jag är djupt imponerad och tacksam.
För många år sedan försvann det människor från den lilla orten som Lukas kommer ifrån. Lukas själv var den enda som försvann men återkom vid liv, dock svårt sargad och med minnesförlust. Han återkommer till sitt föräldrahem för första gången på många år, samtidigt som hans gamla barndomsvän David flyttar in i den gamla prästgården tillsammans med sin sambo, Anna.
Lukas återkomst är inte välkomnad av alla – och det börjar ske konstiga saker i och runt prästgården. Anna blir mer och mer rädd, och stämningen blir tjockare och tjockare…
Många har varit sura på slutet – jag förstår kanske hur de tänker, och kanske är det slutet som gör att det inte riktigt blir en skräckroman (nejdå, det är inte som i Dallas att det bara var en dröm, eller så) – jag vet inte riktigt. Men jag älskade hela boken i alla fall, och ser gärna fler skräckromaner i Ohlssons regi – men då får de vara lite… skräckligare? 😉
Stories from the city, stories from the sea 
Jag tycker nog inte det var så mycket skräck annars var den riktigt bra.
GillaGilla
Är väldigt sugen på att läsa något av Kristina Ohlsson.
GillaGilla
Ja, Lena, det måste du göra! Hennes deckarserie är också väldigt bra, Lotus Blues var också bra (har ännu inte läst Mios Blues) – och nu denna flirt med skräckgenren. Gillade skarpt som du förstår 🙂
GillaGilla
Skräck är egentligen ingenting för mig, men kanske jag borde prova på den här.
GillaGilla
Ja, den är inte så himla skräckig. Mer psykologisk. Jag är inte heller någon stor skräckälskare men älskar Ohlsson, så jag gav den en chans och det är jag glad åt 🙂
GillaGilla