the calzone factory

Jag hade en faslig massa skinkspill att göra något med idag. Paj eller pizza var frågan – det blev calzone. Eller calzoni. Gjorde fyra små på degen till två portionspizzor så att säga – blev rätt lagom!

Ursäkta suddig bild – dåligt ljus, men jag kunde inte gärna bära runt på gallret när de var alldeles nygräddade. Och inte vinner de några skönhetstävlingar heller, det är jag fullt med på! Detta är de två större, jag åt de två mindre till middag. Önskar att jag hade haft sinnesnärvaro nog på ICA att köpa vitkål och göra pizzasallad också (min last, jag skulle kunna äta flera kilo om dagen) men så långt tänkte jag visst inte.

Tomatsåsen blev exceptionellt god, enkelheten till trots. En riven gul lök, en riven stor vitlöksklyfta, en burk krossade tomater (ganska grova, passata hade gått lika bra), salt, peppar, pizzakrydda (i brist på bara oregano, men det duger ju gott). Fräs lök och vitlök i olja (jag tog med chilismak). I med tomaterna. Krydda. Koka på låg värme i en kvart. Klar. Lika gott till pasta eller som sås till italienska köttbullar. Eller att äta direkt ur kastrullen, för all del. Med en stor sked.

I själva Calzone:arna (?) är det lite tomatsås, strimlad skinka (det var lite olika sorter i paketet, men något åt det källarrökta hållet, prosciutto och vad jag misstänker var rökt bog), burkchampinjoner (ja, jag ÄLSKAR burkchampinjoner, kan äta dem som de är utan att blinka), riven ost och lite mögelost i två som låg och såg förskrämd ut i kylen. Och så extra tomatsås och pizzakrydda ovanpå till serveringen förstås. Jag har snott fyllnings- och serveringsvarianten av min favorit-italienare i London, Osteria Appenino, men det kanske är det klassiska, jag vet inte riktigt.

Ett glas rött hade suttit som en smäck till, men idag nöjde jag mig med bubbelvatten. Aldrig fel det heller.

Och gott var det, och precis vad jag behövde efter dagens dekorerande, sorterande av DVD:er och CD-skivor, grundlig dammsugning och damning (vad dumt det ser ut, men man kan ju omöjligt dubbelteckna ”m” framför konsonant så det får väl vara så då), promenerande och vad jag nu mer har gjort. Jo, löst lite korsord förstås (eller ”gissat korsord” som en äldre släkting säger) – det fick bli vilopauserna emellan all action. Det är otroligt vad mycket man kan ha att göra när man inte har något att göra alls…