Station Eleven av Emily St. John Mandel

Jag blir alltid lite stressad när det ska läsas framtidsskildringar eller overkligheter eller science fiction i diverse utmaningar och bingon – för det lirar sällan riktigt med min smak. Men, som jag skrivit många gånger så försöker jag faktiskt vidga mina vyer och ha ett öppet sinne även för de genrer som inte är ”mina”, såsom dessa. Och Station Eleven har jag blivit tipsad om otaliga gånger, så detta blev även en chans att beta av en titel från min TBR-lista.

Nu kan man diskutera om det var riktigt rätt tillfälle att läsa Station Eleven mitt under brinnande pandemi, det kan man. Och är du väldigt orolig eller stressad kring Corona/Covid-19 så tycker jag att du kan vänta med just denna, för det är en dystopi om vad som hände före, under och efter utbrottet av en våldsamt smittsam och dödlig influensa som kommer från Asien och sprider sig extremt snabbt över hela världen. Covid-19 framstår som en bagatell i jämförelse, men ändå.

En berömd Hollywoodskådespelare segnar ner och dör under en föreställning av King Lear. Några timmar senare bryter influensan ut, och civilisationen börjar ganska hastigt falla. Vi följer med skådespelaren tillbaka i tiden, under de tidiga åren av hans karriär, men hamnar även flera år fram i tiden, där en grupp överlevare format The Traveling Symphony, ett resande teatersällskap som reser runt och spelar Shakespeare på de få platser som fortfarande är bebodda. Berättelsen kommer genom och kring fem personer som på ett märkligt sätt knyts samman – skådespelaren, mannen som försökte rädda hans liv på teater, hans första fru, hans bäste vän och en ung skådespelerska i The Traveling Symphony.

Faran lurar förstås, i form av en självutnämnd profet, och det blir riktigt spännande.

Berättelsen är på samma gång drömsk och eterisk som ganska naturalistisk. Vemodigt och utmanande för tanken – för vad skulle egentligen hända om civilisationen som vi känner den skulle falla? Massor av saker som dyker upp här är sådant som jag nog aldrig reflekterat över förut. Riktigt skrämmande.

Detta är absolut en av de bästa böcker jag har läst i år – kanske blev jag så förtrollad av den delvis för att jag inte trodde att det skulle vara något för mig. Jag kunde liksom inte sluta läsa, jag var tvungen att få veta mer om vad som hänt förut och vad som komma skulle. Jag uppskattade att språket var lättillgängligt (ibland blir dystopier och post-apokalypser väldigt besvärliga) och att det fanns en touch av humor och ljus genom berättelsen. Riktigt intressant och otroligt välkomponerat.

Big summer av Jennifer Weiner

Jag har varit väldigt förtjust i Jennifer Weiners böcker sedan jag hittade In her shoes och Good in bed i en second hand-butik i Golders Green i London där jag jobbade ett tag. Härliga berättelser i fina miljöer och alltid med ett kroppspositivt anslag. Så även här, där huvudpersonen Daphne Berg är plus size-influencer, hemmahörande i New York men en stor del av handlingen utspelar sig på Cape Cod. Ja, det suger i resetarmen…!

När hennes före detta bästa väninna Drue – de har inte pratat med varandra på sex år – plötsligt hör av sig och ber Daphne vara hennes hederstärna blir Daphne osäker. Det är riskfyllt att släppa in Drue på livet igen, men samtidigt vore det inte helt fel att gå på årets societetsbröllop som del av brudföljet, och att få tillbringa en långhelg på Cape Cod. Så Daphne tackar ja – för hon är faktiskt inte längre den osäkra, självutplånande sidekicken som hon var i high school. Men kan hon stå emot Drues charm och manipulation?

Weiner lyckas förmedla en otroligt fin och ömsint berättelse om vänskap, familj och om de saker som är viktiga på riktigt – men här finns även ett spänningselement som funkar riktigt bra och som jag absolut inte förväntade mig. Det ger en skärpa till boken, som annars hade riskerat att fastna i chicklit/feelgood-facket. (Nu tycker jag inte att chicklit eller feelgood, det förra i synnerhet, är något dåligt – men orden har ju en viss innebörd för oss.) Weiners humor är härlig och jag njuter alltid i hennes sällskap. Upptäckte att jag har missat flera av hennes böcker på senare år – det får jag göra något åt, för jag tycker att hon är fantastiskt bra.