Stories from the city, stories from the sea

004 – En låt som gör dig ledsen

Ja. Som sagt så undviker jag allt vad deppmusik heter – jag ser helt enkelt ingen anledning att göra mig själv ledsen genom att lyssna på musik. Men – det finns många som får mig att gråta, av en eller annan anledning. Oftast rörelse, ibland minnen.

Till exempel sådant som spelades hemma när jag var liten. Absolut inga hemska minnen, inget sånt, men under alla åren långt ifrån mamma och pappa kunde jag lätt bryta ihop vid blotta ljudet av Björn Afzelius Bland Bergen i Glencoe eller Dire Straits Why Worry?. Likaså visor och låtar som påminde om Göteborg och om västkusten – mycket av Taube, och Känn Ingen Sorg för mig Göteborg, när man hör spårvagnsklockorna i slutet. Och Scarborough Fair, som jag brukade be pappa spela på gitarr i rummet bredvid ibland när jag skulle sova som liten. Väggarna är ingalunda tjocka hemma hos mor och far.

Naturligt kanske vore att bli ledsen av sådant som spelats på begravningar jag varit på – men det går faktiskt inte. Eller, lite. På morfars begravning, som var min första, spelades Så Skimrande Var Aldrig Havet – den är otroligt vacker och naturligtvis en av de Taube-visor som får mig att bli lite gråtmild. MEN. Den spelades enbart för att vi var tvungna att få ”de vuxna” att förstå att man INTE kan spela Ta Mig Till Havet på en begravning för den är snuskig – så det hela blev lite roligt ändå. Farfar ville absolut ha Livet i Finnskogarna på dragspel. Inte särskilt sorglig. Farmor? Billy Joel – River of Dreams. Mormor – något med Alice Babs som jag inte minns vad den heter. Alla dessa är med andra ord rätt lugna ur gråtsynpunkt.

Fairytale of New York är en liplåt för mig. Mest för att den får mig att tänka på julen antar jag, och många år i sträck kunde jag inte åka hem mellan påsk och jul – alldeles för lång tid emellan.

Anyway. Jag tror att jag har kommit fram till att den låt som jag gråtit mest till i mitt liv, varesig det har varit på grund av brustet tonårshjärta eller upphovsmannens tragiska död (och mitt i det att han var så vansinnigt lik min pappa i perioder) är detta mästerverk:

Det är Pattie Boyd som är med George i videon – hon lämnade honom för hans bäste vän Eric Clapton. Det är också sorgligt – men de fortsatte vara bästa polare, otroligt nog. Tänk att ha fått två av världens bästa låtar skrivna åt sig? Denna förstås, och Layla som ni kanske har hört…

När jag såg Paul McCartney 2003 hoppades jag SÅ att han skulle spela Something, fast det fanns ju egentligen ingen anledning. Men så framåt slutet plockade han fram en ukulele och började prata om sin älskade vän George – då brast allting, herregud vad jag grät. Inte lika illa som kvällen i Flat 14 på själva dödsdagen, men inte så långt ifrån. Och nog spelade han den på ucke. Underbart.

(När jag ändå är igång och tjatar kan jag berätta att vovven som Paul och Linda busar med i videon är självaste Martha som inspirerade Paul att skriva Martha My Dear.)