Stories from the city, stories from the sea

Har redan fått remissen till mitt EEG, 21:e juni går det av stapeln, sovande så jag får bara sova hälften av det jag brukar natten innan, det börjar 12:45. Jag får lista ut en bra strategi – antagligen är det bäst om jag inte sover alls faktiskt, jag vet hur svårt jag har att somna när jag ”måste” i alla fall, och i ett främmande rum osv. är det alltid ännu svårare. Men det är ett tag tills dess. Jag tänker ändå – långpromenad kvällen innan och hålla mig vaken, naturligtvis utan kaffe eller annat smaskens, och så kanske ta en taxi till neurokliniken när det väl gäller så jag inte däckar på spårvagnen och missar hela kalaset.

Hur som helst. Pappa kommer och hämtar mig om någon timme för avfärd mot Hunnebo, jag har lagt fram uniformen förstås:

Nja, jag brukar väl inte ha på mig den ute sådär överdrivet ofta – det är något med hoodies och klänning som inte alltid går hand i hand…! Däremot är den idealisk att dra på sig över pyjamasbyxorna till NittiLeaks och en kopp te eller ett glas vin.

Inget internet däruppe och denna gången tror jag att jag struntar i att ta med datorn överhuvudtaget faktiskt, har några böcker att läsa som jag handlade på loppis sist däruppe och jag har knappt sett föräldrarna på flera veckor heller så lika bra att koppla på den sociala kompetensen tänker jag 😉

Dock har jag ju listat ut hur man mobilbloggar så med lite tur dyker det upp något av intresse i alla fall. Annars är jag tillbaka på lördag!

Manpower-tjejen jag skulle träffat nu på morgonen är sjuk och tjänsten jag skulle intervjuats för på förmiddagen har blivit tillsatt direkt av uppdragsgivaren. Typiskt värre! Men vad gör man. Jag sov knappt en blund inatt så nu kan jag åtminstone klämma in en liten tupplur.

Pappa är snäll och hämtar mig på vägen till Hunnebo så slipper jag åka kollektivt till Backatorp. Inte för att det är speciellt traumatiskt, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite ängslig för att ge mig ut ensam på ”längre äventyr” faktiskt, efter helgens eskapader. Töntigt, of course, men… ja. Slipper jag så är jag glad. Även om jag mår bra förutom tröttheten och den allmänna ”träningsvärken”.

Känner att jag liksom måste lyssna på kroppen lite extra nu. Det ska man förstås alltid göra, men… ja. Är jag trött behöver jag sova, liksom. Är jag orolig behöver jag lugna ner mig. Då får man väl helt enkelt vara smart och göra det man blir tillsagd.

Nej, nu kryper jag ner. Fönstret står vidöppet så frisk luft får jag på köpet 🙂

Intervjun imorse gick bra, ska dit imorgon igen och träffa killen samt hans chef. Nog om det. 🙂

Ställde in eftermiddagens hämtning och kvällens IKEA-besök. Jag är helt enkelt för trött. Hela kroppen skriker. Har slumrat till flera gånger om sedan jag kom hem en stund före lunch, alldeles nyss en halvtimme, och nu gäspar jag så tårarna sprutar och käkarna håller på att gå ur led. Det tar uppenbarligen på krafterna med sådana här äventyr. Men, jag får inte sova för sent på eftermiddagen om jag vill sova som folk inatt (har fortfarande inte sovit en hel natt sedan före jul dock) så jag får försöka skärpa till mig nu och vakna. Det går lite allmänt krafs på TV ikväll i alla fall som jag kan underhålla mig med i några timmar hoppas jag.

*gäsp*

Hur mår ni?

OJ vad trött jag är på att höra om alla dessa skottlossningar och bilbränder i Backa! Området där allt detta händer nu har aldrig varit vad jag skulle kalla ”säkert” – alltså, jag skulle aldrig gå eller cykla där ensam när det var mörkt när jag bodde där och jag kommer ihåg att jag och kompisarna inte fick gå på discot de hade i ungdomsgården där, men nu får det väl ändå vara nog. Jag bodde i Backa i tretton år och kände mig faktiskt aldrig otrygg – jo, en enda gång, men då var det en kille i min egen ålder (tror vi var tolv/tretton) som hotade folk med en pistolattrapp som faktiskt såg riktig ut och han var nog inte riktigt klok från början så vi trodde väl på honom, det var äckligt. Men annars, nej aldrig.

Området där jag bodde tills jag var sex har också blivit mycket ruffigare än vad det var förr. Jag minns ju inte så mycket och var aldrig ute ensam förutom om jag skulle gå till en kompis i närheten eller möjligtvis till affären, men det var ju alltid mitt på dagen – så jag har inga minnen av hur det var på kvällar och nätter. Men det har ju mina föräldrar och de säger som jag tänker, aldrig att det var några problem runt Wieselgrensplatsen eller Kvillebäcken.

Det är så tråkigt att se när det blir så här tycker jag.

(Området där mina föräldrar bor är radhus, parhus, ett gäng villor, ett par serviceboenden, ett dagis, en skola, en idrottshall och en jourbutik. Lugnt som bara den – nästan FÖR lugnt ibland – och bara ett par kilometer bort från vad som nu praktiskt taget är misär.)

Intervjun i förmiddags blev uppskjuten till imorgon förmiddag, men inget ont som inte har något gott med sig för jag lyckades få tag på en spontan tvättid. Inte för att jag hade så förtvivlat mycket att köra, men ändå, nu blir det gjort. Är förresten så slut i kroppen idag att det kanske är lika bra att inte göra något överansträngande… la in kläder i tumlaren förut och gick och handlade mjölk – var helt SLUT när jag kom hem. Eh. Ja. Vi ska ta det lugnt. 🙂

Men veckan är ganska fullpackad på sina ställen – och helt död på andra…:

Onsdag: Intervju kl 10, städa, packa, IKEA med pappa, hem med honom till Backatorp, laga middag

Torsdag: Intervju kl 9, möte kl 11, hem till Backatorp igen och fixa det sista och sedan off to Hunnebo

Fredag: Hoppas på luuuuuuugn och rooooooo.

Lördag: Åker tillbaks till Göteborg på förmiddagen nån gång då vi är förvisade – mamma ska ha dambesök. Klappa fram kusin Emma på Göteborgsvarvets slutspurt på eftermiddagen, sedan eventuellt träffa A på kvällen

Söndag: Inte en plan så långt ögat kan se – ännu i alla fall

Det är mest roliga saker på schemat i alla fall 🙂 men jag tänker att jag inte ska bli nervös, inte jaga upp mig över saker, inte försöka hinna med mer än jag kan på utgiven tid och försöka sova som folk. Och äta ordentligt, så var det också ja.

Tack alla underbara fina vänner för mail, Facebookmeddelanden, SMS och telefonsamtal, det betyder massor! 🙂

Idag mår jag ganska bra, fortfarande öm i kroppen men inte lika illa som igår, dock är handleden där droppet satt ömmare och känns lite stel – som när man stukat sig lätt – men så länge jag inte stöder mig direkt på den om jag ska resa mig upp eller så så är det ingen fara.

Jag har dock ett problem – jag får inte bort märkena av kirurgtejpen eller EKG-elektroderna! Vissa bitar kan jag liksom skrapa bort och lite har försvunnit i duschen, men det ser fortfarande ut som om jag har ritat med tuschpenna på övre delen av bröstet och handleden. Ja, armvecken och magen med, men de är lite lättare att dölja. Om någon har några tips är de väldigt välkomna, det enda jag kan tänka är aceton men det är nog inte så lyckat… olja kanske? Eller bara fortsätta attackera med skrubbvantar morgon middag kväll?

(Ser ut som en heroinist i armvecken för övrigt med fula blåmärken så de ska definitivt döljas när jag är ute bland folk i alla fall… särskilt på intervjuer!)

Nä, det är fortfarande tidigt så jag ska nog försöka sova en liten stund till. Denna ”sängen” är ett helvete, jag räknar minuterna tills jag får min nya. Ska nog slå till på ett nytt täcke när jag ändå är i farten, detta har varit underbart men nu är det liksom bara luft och det blir väldigt varmt – plus att det vill krypa ur de flesta påslakan. Mycket kan jag säga om engelsk standard på sängkläder (att det inte finns hål högst upp t.ex) men just det där med knapparna i botten är faktiskt ganska käckt!

Nämn något som gjorde dig glad igår: Alla underbara vänner och underbar familj som gjorde en lite jävlig dag riktigt bra.
Vad gjorde du kl 08 imorse: Funderade på att gå och lägga mig igen.
Vad gjorde du för 15 min sedan: Pratade nog med pappa ungefär då skulle jag tro.
Det sista du sa högt: Puss puss, hej hej!
Det senaste någon sa till dig: Se ovan!
Vad har du druckit idag: Kaffe och vatten.
Vad var det senaste du åt: Fisksoppa.
Vad var det senaste du köpte: Kaffe, underbara Gevalia Ebony, igår kväll.
Vad är det för färg på din ytterdörr: Vit.
Vad är det för väder hos dig nu: Lite molnigt men med genombrytande solstrålar.
Godaste glassmaken: Jag tycker att riktigt god vaniljglass är sjukt god. Annars Häagen-Dazs Pralines and Cream. Har även blivit tipsad om SIAs nya Hallon / Saltlakritssmak, så den ska jag se till att testa.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag tror på något vid första ögonkastet i vissa fall.
Sover du tungt: Inte så tungt som jag skulle önska, jag vaknar alltid massor av gånger per natt.
Drömmer du mardrömmar: Nej, inte vanligtvis *peppar peppar*
Trivs du med ditt jobb: Som frilansande slacker? Nja.
Favoritklädsel: Leggings och klänning eller tunika.
Favoritlåt just nu: Jag har faktiskt ingen aning, får återkomma på den punkten.
Vad ser du om du tittar till höger: En fläkt.
Vad gör dig glad just nu: Massor av saker!
Vad ska du göra härnäst: Tänkte gosa ner mig i soffan lagom till Mamma Byter Bo. 
Höger eller vänsterhänt: Höger.
Humör just nu: Helt okej. Jag har lite småont överallt och särskilt i handloven där droppet satt så det är lite irriterande men ska väl gå över.
Favoritgodis: Saltlakrits och mjölkchoklad.
Kläder just nu: Svarta mysbyxor, rosa linne och en grå typ munktröja utan huva.
Sommarplaner: Jobba, får vi väl hoppas, plus vara i Hunnebo, träffa kompisar, Lindas bröllop förstås… tja, vi får se.
Hur många kuddar sover du med: Fyra i sängen men två under huvudet när jag just sover.
Spelar du något instrument: Ja, tvärflöjt och gitarr och lite annat krafs till husbehov. Ja, och blockflöjt då men det var ett tag sedan!
Morgon eller nattmänniska: Natt, men jag har inga direkta problem med att gå upp på morgonen.
Vad är viktigast för dig: Oj, det finns mycket som är viktigt. Familj och vänner vinner nog den kampen.
Är du kittlig: Bara på vissa lite konstiga ställen för det mesta. Och under fötterna, jag höll på att dö när läkaren kollade reflexer igår.
Snarkar du: Ibland, ja. Mest om jag hamnar på rygg, är förkyld eller har druckit tror jag.
Stjärntecken: Lejon.
Äckligaste insekten: Lockespindlar förstås. Och ja, de är insekter för de kan inte spinna nät.

Ja, det blev sannerligen en intressant helg.

I fredags kväll var Anders här på besök och sov över och det var jättetrevligt. I lördags förmiddag dök kära kusin Fredde hit för Melodikryssande, brunch och lite TP och i lördags kväll kom Anders igen och tur var väl det, för vid halv fyra på morgonen märkte han att jag hade börjat krampa och inte fick luft ordentligt – så vilken jäkla röta att han var där, kunde vända på mig och ringa 112.

Jag fattade ingenting när jag väl vaknade till så att säga, visste inte vart jag var eller vem Anders var eller vad i hela friden ambulansgubbarna hade för sig men kvicknade uppenbarligen till tillräckligt för att kunna klä på mig själv och gå ut till hissen själv, så det gick ju snabbt åt rätt håll, men blev ändå sju timmar sisådär på akuten på Sahlgrenska med dropp, blodprover hit och dit, blodtryck, syresättning, EKG och skiktröntgen av hjärnan.

Så fort jag hade fått droppet var jag riktigt pigg igen faktiskt och största delen av tiden där pratade vi och skrattade mest hela tiden, det var otroligt snällt av A att följa med, stanna kvar och sedan när jag fick gå (för det fick jag då alla prover tydligen såg jättebra ut och man inte alltid kan förklara varför sådant här händer) följde han mig hem och så lagade vi supergod fisk- och räksoppa till middag. Smaskens var det, bild kommer!

Ska få remiss för att göra EEG på Sahlgrenska eller Östra också, men jag försöker att inte oroa mig. Om proffsen inte är oroade så tänker inte jag var det heller. Det är faktiskt något av en erfarenhet att sitta på akuten i en galonsäng med gula Landstingsfiltar en söndag morgon… och jag måste ju säga att magnetröntgenapparaten är supercool!

Men ja. Jag sov gott inatt, om än uppbrutet och inte så många timmar, så jag ska prova att somna om om en stund tror jag. Ska på intervju klockan fyra så det är ingen hets direkt. Och jag mår bra, har lite ont i handen där droppet satt om jag ”stöder” mig på den så att säga, men det är inte värre än om jag hade bränt mig lite eller något åt det hållet. Känns som om jag har träningsvärk i hela kroppen också men jag gissar att det är anspänning som jag bara inte märkte av igår – för jag, som hatar att gå till doktorn, var faktiskt lugn hela tiden. Skrattade mer än inte.

Måste även säga att jag var SÅ imponerad av personal och allting på akutmottagningen. Jag träffade ju massor med folk, det var läkare, sköterskor, uskor, vaktmästare, neurologläkare, röntgentekniker – varenda en jättetrevlig, glad och fin, även de som uppenbarligen jobbat hela lördagsnatten. Jättebra. Själva mottagningen var också hemskt fin, jag hade eget rum hela tiden där de gjorde alla undersökningar osv. utom magneten då och det var skönt så man kunde slappna av. Det enda som kändes obehagligt var när jag låg med blodtrycksmaskinen på en arm rätt länge och droppet i andra, även om jag kände mig pigg så är det en sådan bild av ”sjukdom” på något sätt.

Jaja. Som sagt. Om proffsen är lugna är jag lugn, men jag ska verkligen försöka att inte stressa upp mig, att sova ordentligt (eller åtminstone vila om jag inte kan sova) och bli bättre på att äta tre mål om dagen. Jag slarvar när jag är ensam, och det är inte så himla smart egentligen.

Igår senare på kvällen tog jag det bara lugnt, pratade med käraste Camilla och mamma och pappa ett antal gånger av förståeliga skäl, tittade på lite dålig TV och läste lite Stephen Fry – Moab is my Washpot.

Nu ska jag krypa ner och titta på lite halvdålig web-TV och sedan försöka somna om några timmar, det vore hemskt skönt 🙂

Hur har ni det?