all I want for Christmas is… ett durkslag

Mina föräldrar tycker att det är så roligt att köpa presenter till mig nu när de inte måste vara så små att jag kan klämma ner dem i resväskan (hence typ SodaStreamern och telefonen när jag fyllde år) – för mig är julklappar inte viktigt, däremot samvaro, god mat och julmys tycker jag om.

Men det tjatas om önskelista så jag har försökt komma på några saker. Det jag har kommit fram till är:

  • ett durkslag. Sådant där i emalj från IKEA, eller annat med lite ”fot” så att man kan ställa det i diskhon om man ska slå av en stor tung kastrull
  • prenumeration på Allers. Vilket redan har blivit utlovat som lite av en delad julklapp till mig och pappa, så länge vi kan bestämma vilka kryss som tillhör vem 😉 Och det är inte av snålhet utan rent praktiskt är det idiotiskt att vi skulle ha två prenumerationer när jag ändå lämpar över mina korsordstidningar till honom när jag är klar med det jag fixar. Med andra ord – jag löser upp till tre ugglor, han löser sådana för smarta människor. Fast jag klarade faktiskt halva Genikrysset med FEM ugglor häromdagen, men det hör inte hit.
  • ett transparent puder
  • en ny SodaStream-flaska då min gick i kras häromveckan
  • batterier till min kamera
  • en väggadapter för engelska kontakter i svenska uttag
  • Änglamakerskan av Camilla Läckberg
  • Aprilhäxan av Majgull Axelsson

 

Mamma och pappa tycker att jag är jättetråkig, men det enda andra jag vill ha och behöver är en ny dator (aldrig i livet att jag ens skulle tänka tanken att önska mig det i julklapp) och en uppsättning av sådant som jag tycker är tråkigt att handla själv – rengöringsmedel, diskmedel, såpa, Svinto, soppåsar, tvättmedel, handtvål, schampo, tonfisk, gröna bönor, krossade tomater, lök, potatis, stearinljus… and the list goes on.

 

Jo, nu kom jag på något bra, ett par stora golvkrukväxter skulle jag gärna vilja ha (men det är inte så lätt att släpa med sig på kollektivtrafiken). A har flera stycken och det gör verkligen skillnad i ett rum. Inte för att jag har det så stort här som han har det, och inte alls lika ”bart” heller, men hos mig är det väldigt ljust med högt i tak och tre stora fönster i ”vardagsrummet” (hela ytterväggarna i både kök och rum är bara fönster), så det är mysigt när det blir lite ombonat, och det tycker jag de lite större gröna växterna bidrar till.

 

Och kanske ett bäddset? Gillar att ha några att byta med, även om det oftast blir så att jag river ur de som ligger i, tvättar, tumlar och lägger i samma igen…

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 19 – Detta ångrar jag

(Reservation för långt inlägg med underliga festhistorier…)

Som bekant försöker jag att inte ångra saker och ting utan snarare tro att sådant som händer händer av en anledning. Men det är klart att jag har gjort dumma saker som  jag inte borde ha gjort, och likaså haft dumma saker gjorda mot mig. What comes around goes around, eller hur?

Och det är klart att det finns en massa saker som jag ångrar på ett lite mer enkelt plan / sådant som jag borde eller inte borde ha gjort – fast de allra flesta är sådana jag kan skratta åt i efterhand.

Typ när jag dejtade killen som jag hittade på en fest hos #40 när de stod och slog golfbollar mot gamla mentalsjukhuset så det blixtrade i gatan. Han var uppvuxen inne på Towerns område, betydligt äldre än han påstod och vi gick och åt lunch dagen efter på Wetherspoons på Mansell Street. Vad heter den nu igen då, Goodman’s Field, just det. Till råga på allt var det dagen när den olympiska facklan lämnades över vid Tower Bridge och vi fick den stora äran att skaka hand med killen som sprang som kom in för att friska upp sig med en pint efter löpningen. True story.

Hur som helst så hade vi det jättetrevligt och han höll just på att ge sig in i en förklaring om hur mycket han gillade mig och hur fantastiskt det var att vi hade träffats av en sådan slump (jag skulle egentligen gått hem och lagt mig, jag hade jobbat till typ tre men kunde inte låta bli att gå och kolla vad sjutton killarna sysslade med) och mitt i alltihop ställer han sig upp, pekar ut genom fönstret och skriker ”Oh! Look! A BANDANA!!!”. Jag förstod väl inte riktigt hur en snusnäsduk kunde vara riktigt så speciell.

Men såklart visade det sig att han hade flickvän sedan femton år tillbaks och de skulle emigrera till Australien veckan därpå. Jag GAPSKRATTADE och blev väl inte särskilt upprörd, och jag skrattar fortfarande åt snusnäsdukskommentaren. Men men, han följde med mig för att mata min gamla chefs katt Max och vi hade en fortsatt trevlig dag även om jag inte kunde sluta ropa ”Oh! Look! A BANDANA!!!” så fort jag fick chansen.

Men jag borde ju inte ha dejtat honom, etc., till exempel. Men det fattade jag naturligtvis inte på en gång.

Eller när jag, Lotta och Tim gick på Metro och Lotta var för full för att stå på benen när vi kom fram så Tim åkte hem med henne. Jag träffade Nick C och vi dansade hela natten och hade jätteroligt och somnade sedan i gräset på Cavendish Square framåt fyra på morgonen. Vaknade till sjutusen telefonmeddelanden om att jag måste komma hem så jag kastade mig på bussen och kom hem, gräsfläckad och jävlig, och fick reda på att Tim hade lagt Lotta i min säng och sedan gått ner till vardagsrummet. När han kom upp för att titta till henne hade hon slängt ut allt hon hittade genom fönstret och rymt. Iklädd mitt ex gamla bruna manchesterbyxor med hål i ändan och någon gammal t-shirt hon hittat. Barfota. Polisen hittade henne på motorvägen (säger hon, men jag tror att det var på The Highway snarare än motorvägen) och skjutsade hem henne. Herregud. Vi skrattar så vi gråter åt det idag, men det var hemskt då, och jag borde ha följt med dem hem på en gång istället för att somna i en park med en australiensare i tighty whiteys. Det borde jag.

Eller när jag och Jamie somnade på N15-bussen och vaknade klockan fyra på morgonen på Romford Market efter att ha spelat en biljardmatch där han lyckades få kön (med hårt K, då!) mellan benen (vad sjukt det blev) och rev ner ett HELT bord fullt med tomma glas och var tvungna att ta en taxi hem till honom i South Ockendon då nattbussen hem till mig slutat gå och jag definitivt inte tänkte spendera natten på Romford Markets busshållplats. Då borde vi verkligen ha slutat spela biljard och åkt hem lite tidigare.

Eller när jag stannade ute på Indo när Louise jobbade där utan ren och skär svartsjuka (som visade sig vara befogad) till klockan ett på natten, visserligen spik nykter, när jag skulle upp klockan tre för att ta planet hem. Gissa om jag missade det? Det ångrar jag faktiskt, det var otroligt dumt både ur tidssynpunkt och för att jag fick reda på saker som jag kanske helst inte hade velat veta.

Äsch. All water under the bridge.

opp amaryllis! vakna min lilla

Gick ner till ICA för jag blev så sugen på att köpa en vit hyacint till min tomtekruka som jag hittade idag – de hade hundratals häromdagen men inte en enda idag!

Dock hade de väldigt vackra julstjärnor och söta små amaryllisar. Jag la märke till att det stod ett jämförpris på amaryllisskylten i väldigt liten stil och kröp nära för att kika – tydligen kostar amaryllisen 59:90 per TON. Det måste ju ändå vara ett ganska förmånligt erbjudande.

Tyvärr hade jag inte mobilen med mig så jag kunde inte föreviga detta, men jag får nog pipa ner imorgon en sväng i alla fall och handla lite tilltugg till Hannakväll så om de inte har insett sitt misstag ska jag absolut ta ett smygkort.

four cheese and bean jackets puh-laise

…var standardordern för fyra kontorsflickor på Hogshead varenda lunch när jag var servitris där under den ödesdigra sommaren 2004 när jag gick ner säkert 30 kg för jag sprang hela dagarna i extrem hetta och hann aldrig äta mer än en halv baguette med brie och tomat från Prêt-a-Manger på hela dagarna, om det inte var risottotävling när jag kom hem vid halv ett varje natt 😉

Hur som helst. I digress.

Jag hade totalt glömt att mamma gav mig dessa, och hittade dem längst ner i en påse med julsaker. Hur tänkte du där? Men strunt samma.

Visst är de söta? Jag köper aldrig bakpotatis benämnd som ”bakpotatis” för de är ju så förbaskat dyra, men nu börjar ju de stora ”vanliga” mjöliga potatisarna dyka upp på allvar så kanske det är dags att ha bakpotatisafton snart!

Just nu, på tal om potatis, är jag helt insnöad på stekt potatis. Jag hade ett par kalla kokta igår som jag stekte upp, och senare på natten kokade jag ett litet gäng till för att steka. Just nu kokar jag nästan ett kilo i tärningar för att delvis steka upp till en chorizo eller två till middag, och delvis för att stoppa i kylen så jag kan äta stekt potatis i några dagar till. Med salt, vitpeppar, paprikapulver och cayennepeppar samt smör att steka i är det helt ljuvligt gott. Nattamaten räckte förresten till lunch idag med 🙂

Och så billigt det är sen. 7:90:-/kg kostar den fasta potatisen på mitt lilla ICA Nära, och det är ju hur mycket mat som helst.

richard!

Varje gång jag tittar på min hyacint tänker jag på Skenet Bedrar och får extrem lust att säga ”Mind the pedestrian, dear!”.

Present från mina dyra föräldrar. Jag hade ingen kruka, men eftersom det är en rosa variant tyckte jag att den fina skålen med marshmallows på och i som jag fick av Linda för längesen när jag flyttade till The Toy Factory passade alldeles utmärkt. Hittade även några kaffeservetter i rätt färg för att göra det hela lite snyggare, och nu väntar jag bara på att den ska slå ut och börja dofta! Min dyre fader älskar hyacinter så vi har alltid haft dem hemma hos mamma och pappa så tidigt som det har varit socialt acceptabelt 😉

Nejdå, jag har inte fått hybris av cyklamenberömmet, men jag tror nog att jag ska klara av denna lilla rackaren också.

Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick

Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick

Jag skrev ju om ett gäng pinsamma ögonblick under Dag 12, men jag ska försöka komma på ett bra till.

Jo, jag vet.

Sommaren 2007, vi var som ofta skedde på Mr Pickwicks efter jobbet och sjöng karaoke och drack alldeles för mycket sprit. Satt utomhus och pratade med väskan bredvid mig på bänken, och Mat råkade tappa en tänd tändsticka i min väska, vilket ingen märkte förrän jag stoppade ner handen och brände mig lite lätt, men det var ingen fara. Vad som däremot var lite fara var att tändstickan hade smält skalet på min mobiltelefon och halva min hårborste. Det var extremt komiskt alltihop (mobilen skulle ändå bytas så det gjorde ingenting alls).

Och så dagen därpå står jag och Andy på en fullknökad buss till jobbet (det ösregnade, hence the buss) och pratar om kvällen innan och jag säger högt och tydligt ”I can’t BELIEVE Mat incarcerated my phone!!”. Andy tittade otroligt undrande på mig, och det gjorde resten av bussen också, och jag tänkte ja, herregud, det är väl inte varje dag man hör någon som klagar på att deras telefon har blivit påtuttad.

Vi hade väldigt nyss blivit tillsammans så han var nog fortfarande lite wary över att kritisera mig, eller vad man ska säga, men till slut sa han försiktigt ”Are you sure you don’t mean… incinerate?”.

Jo, det är klart att det var precis det jag menade. ”Incarcerate” betyder fängsla, spärra in. Det var med andra ord inte så konstigt att halva bussen glodde när jag kungjorde att Mat hade fängslat min telefon, och sedan fnissade ganska gott åt mig när Andy rättade mig. Oy vay. Det var faktiskt pinsamt, för grejen är att de flesta inte hör på mig att jag inte är brittisk (jag säger inte det på ett självgott sätt, men det är så mina erfarenheter har varit) så det måste verkligen ha låtit som om jag var totalt korkad med ett helt hopplöst ordförråd. Det var väldigt skönt att få gå av bussen ett par hållplatser senare kan jag meddela.

Men väldigt roligt i efterhand!

(Och jag hade totalt glömt av den här 30 teman-grejen tills jag började peta i kategorierna, ska skärpa till mig pronto!)

kategoribyte

Har bytt namn på standardkategorin här från ”The Day Today”, vilket var en hyllning till det sjukt roliga brittiska TV-programmet som hette just ”The Day Today”, ett hittepå-nyhetsprogram. En av mina personliga höjdpunkter när jag och N såg typ alla avsnitt på en helg var hästnamnet ”Trust me, I’m a stomach” från någon kapplöpning som ”ägt rum”. Ja, även när John Major och Drottning Elizabeth II slogs på Buckingham Palace och premiärministern rapporterades ha lämnat byggnaden med blödande ben, eller IRAs explosiva terroristhundar som släppts lösa på Londons gator… och tåget som stod still en stund på rälsen där alla passagerare plötsligt bröt ut i någon sorts Flugornas Herre-hysteri.

Men – nu kände jag att jag behövde byta namn på ett par tre kategorier, så det har jag gjort. Och standardkategorin kommer numera att heta ”Blott en dag”. Det kanske låter sorgligt, men texten är ju faktiskt ofantligt vacker och tänkvärd – varför oroa sig för det man inte kan påverka? Nu tror jag inte direkt att det är Gud som styr vad som händer med mig, men jag vill gärna tro att allt händer av en anledning och att man ska göra det bästa av det man har. Och att ta varje ögonblick ett i taget. Det tror jag är hälsosamt.

”Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.”
-Karolina Sandell-Berg, 1865

Vi provar och ser hur det känns.

snart går natten tunga fjät

Jag var inte riktigt säker på om det var för tidigt att sätta upp mitt lilla luciatåg ännu, så jag rådfrågade auktoriteten på sådant (mor) och hon tyckte inte det, så nu har jag för första gången pyntat med mitt lilla tåg. Jag fick det för många år sedan men ville inte släpa med mig det till London då jag vet mycket väl hur saker försvinner och går sönder i delade hus, men nu står de stolt bredvid Hacke, Beatles, foton på Karin, Strawberry Shortcake, en fladdermus, Lady och Lufsen och lite annat löst folk på bokhyllan.

De är så otroligt vackert gjorda och målade, dräkterna är lite glansiga, tärnornas glitter glittrar verkligen och de har rosor på kinderna och är så söta… love it!

(Ja, jag har ställt en kartong bakom som ”fond” för det var lite rörigt med andra grejer där. Och ja, jag är fullt medveten om att det blir väldigt mycket jul och ”hemma hos” idag – men det struntar jag i, skadar knappast någon fattig, eller hur?)