Stories from the city, stories from the sea

Jag har varit förtjust i Louise Boije av Gennäs sedan jag var i gymnasieåldern och läste Stjärnor utan svindel för första gången av tiotals. Avverkade under de närmsta åren Ta vad man vill ha, Ingen mänska en ö och Ju mer jag ser dig och gillar alla på olika sätt. Särskilt den senaste, jag är hemskt förtjust i karaktärerna i den.

 

Sedan har jag väl inte hållit någon särskild koll på om det kommit fler böcker under åren, men på biblioteket gick jag runt lite planlöst bland skönlitteraturen och fick syn på Högre än alla himlar – och var naturligtvis tvungen att låna den!

 

Det tog lite tid att börja läsa den, det ska jag säga. Jag lånade den för… sex veckor sedan borde det bli, och plockade upp den ett par gånger men var nog inte i rätt sinnesstämning för det bara rörde till sig i huvudet på mig. Men nu kan jag inte låna om den fler gånger så nu i veckan bestämde jag mig för att göra ett ordentligt försök.

 

Och det är jag glad för! Det är första delen i en planerad trilogi om första decenniet på 2000-talet, om sex personer mellan sisådär trettio och fyrtio i denna boken. Victor och Pella är kusiner, och gifta med respektive Sanna och Stefan. Stefan har en lillasyster, Liv, och Victors gamla studiekamrat Jalle är den enda som inte är släkt med någon av de andra. Pella och Stefan har även två barn, Tessan och Philip. Anyway. Alla utom Liv är – som ofta i LBGs böcker – förmögna och bor tjusigt och så vidare. Liv är – lite som Stella i Ju mer jag ser dig, the token konstnärlig person utan stålar. Och därmed förmodligen den roligaste karaktären.  Och, som i Ju mer jag ser dig, finns det en karaktär som jag är övertygad om är väldigt inspirerad av LBG själv.

 

Vi hänger alltså med under 2001, 2002 och fram till hösten 2003. Berättelsen kretsar runt stora händelser och katastrofer, både sådana som redan skett många år tidigare och sådana som sker under berättelsens tidspann – 9/11, kriget mot terror, USAs krig mot Irak och så vidare fram till mordet på Anna Lindh 11/9 2003. Men det händer förstås en massa annat också. Familjedramer, resor, vilda meningsskiljaktigheter , graviditeter… ja. Det är en rejäl bok alltså, drygt 500 sidor, jag höll på att välta när jag hade den i handväskan igår. ((Och skulle rekommendera att du skaffar den i pocket när den kommer ut om du vill läsa den.))

 

Jag gillar karaktärerna. Eller, jag är inte överförtjust i Victor, inte i början i alla fall, men han redeemar sig. Fast jag tror att han och Sanna kommer att skilja sig någon gång – om han nu inte förändras ännu mer till det bättre, man vet aldrig. Jalle är helt underbar. Han jobbar på UD och dricker kaffe med Anna Lindh och Margot Wallström och sådär. Och Liv känns genuin, fast det är lite klyschigt att hon är fattig skådespelerska och bor på 25 kvadrat på söder när de andra bor astjusigt på Östermalm, Norr Mälarstrand och i villa i förorten med gård i Småland och tillgång till fritidshus i Falsterbo. ((Jag har åkt förbi, kanske till och med genom, Falsterbo, men jag har inget minne av det.  Beskrivningarna av sandreven och sälarna fick mig naturligtvis att vilja åka dit pronto.))

 

Trevlig underhållning – men den hade kunnat vara betydligt kortare. LBG lägger som vanligt ut språket något alldeles väldigt, beskrivningar kan ta upp flera sidor och det känns inte helt nödvändigt. Det är alltsomoftast Stockholmsskildringar också, och vet man inte vad det är för byggnader hon pratar om kan man ju faktiskt inte måla upp en bild för sig av ”ingången mot Klarabergsviadukten”. Jag vet inte ens hur Arvsfurstens Palats ser ut, jag har bara varit i Stockholm en gång och då var jag knappt 12. Men – det ska sägas – det är mycket möjligt att det finns författare som gör precis detsamma om Göteborg och jag helt enkelt inte reagerar. Jag får tänka på det!

 

Någon gång i högstadiet fick jag …och likväl rör hon sig av Charlotta Cederlöf av min kusin Emma i julklapp. Underbar tonårsskildring i sjuttiotalets småstads-mellan-Sverige. Inte för att jag var med på den tiden, men det känns som om jag var det. Varma mackor och snusiga moppekillar och häxblandningar och smygrökning. Inte för att jag direkt befattade mig med moppekillar, snus, häxblandningar eller smygrökning i högstadiet, men i alla fall.

 

Så kom Hello Love! ut 1999, och snacka om att jag fastnade när jag läste på baksidan att det handlade om mitten på åttiotalet, och Helena, 21 år, byter Gävle mot London… jag sög ju tag i den på Backa Bibliotek på en sekund och läste den väl ungefär lika snabbt. Och nu fanns den att beställa från Hisingens Bibliotek! Så jag var ju tvungen…

 

Så. Helena bor i Gävle,  jobbar på fabrik som internpostutdelare, och… inte så mycket mer. Fikar i timmar, röker för mycket, går på lite fester då och då, går på konserter när hennes ex spelar, och är allmänt förvirrad över livet. Kompisen Anna-Lena har redan flyttat till London, och skriver långa brev om supertights och Camden Market och snygga italienare… så snart blir det dags för Helena att dra iväg.

 

Underbara skildringar av miljöer – man känner riktigt lukten av cafét på Victoria Station och det lilla iskalla rummet på vandrarhemmet där Helena bor. Anna-Lena åker hem till Sverige för att jobba ihop lite pengar och kommer inte tillbaks på länge – när hon väl kommer känner sig Helena redan helt hemma i London och har verkligen fått ett nytt liv. Anna-Lena blir gravid och flyttar ihop med Giorgio, Helena har en liten romans med Johannes Döparen och blir kompis med danska Line. Så kommer exet på besök och de ”råkar” ha sex på Royal Hotel. Hoppsan, det var inte meningen.

 

Och sen kommer Mange från Gävle på besök. Som hon en gång kom på med att hångla med henne i köket på en fest. Och vad händer då?

 

Skitroligt skriven och realistisk, till skillnad från t.ex den där förbaskade Vildängel – man borde läsa de två parallellt, för de utspelar sig nog ungefär samtidigt i perioder, och se vilket London man verkligen tror är det riktiga. Nä, jag var inte där i mitten på åttiotalet, men jag är ganska övertygad om att Charlotta Cederlöfs London är betydligt mer sant.

 

Jag har ju älskat Anita Eklund Lykull passionerat sedan mellanstadiet, men efter Ängel i grön klänning så har jag inte läst något, om nu inte Ballongfararens morgon kom ut något efter, det kan vara så. Men det är väl typ tio år sedan, hur som helst. Glömde typ av allt vad ungdomsböcker hette, och särskilt svenska, av naturliga skäl.

 

Men nu när jag blivit biblioteksaficionado så halkade jag in på ungdomsavdelningen för några veckor sedan och kom på att shit, jag kan läsa om mina gamla favoriter – och kolla om mina gamla favoritförfattare kommit ut med nytt!

 

Och score, Anita har skrivit två nya som var intressanta, och jag fick tag på dem snabbt. Först ut var Blendas bekännelser. Blenda har just tagit studenten, bor i Änggården ((runt hörnet härifrån! Alltid roligt!)) och är jättetjock. 114 kilo väger hon, som resultat av ett intensivt matmissbruk. Hon jobbar på pizzeria, och tar allt som oftast med sig två pizzor hem till middag. Hon bor med sin pappa och plastmamma Barbro, och har en plastsyrra som heter Ellika – hon är dock gift och utflugen. Och otroligt ennerverande. Hon har även bästa kompisen Lizzie, som funderar skarpt på att bli nunna. Fast hon är inte särskilt nunnelik ännu i alla fall.

 

Blenda blir god vän med bagaren på jobbet, grekiske Nicos, och de reser till Aten tillsammans. Nicos träffar en kille och försvinner för det mesta, så Blenda får lov att klara sig själv. För första gången, egentligen, träffar hon människor på egen hand och vågar vara den hon verkligen är. Hon träffar en engelsk flicka som heter April, som hon blir god vän med, innan hon åker hem till Sverige igen. Träffar till och med en man, men han är förstås gift och har barn…

 

Hemmavid får hon lite mer kontakt med sin mamma – de hörs inte så ofta. Mamman är arkeolog och reser mycket, bor i Stockholm. Blenda och Leonora, som mamman heter, har dock en fin relation tycker jag, för att ha levt isär största delen av Blendas liv.

 

Och Blenda drömmer om att bli musikalstjärna. Det är det enda hon önskar, förutom en kille då. Men vem vill ha en musikalsångerska på 114 kg and counting?

 

Detta är, precis som jag förväntar mig av AEL, en strålande ungdomsbok, som även absolut kan åtnjutas av vuxna. Vuxna, särskilt sådana som har mycket med ungdomar att göra, borde läsa denna (och hennes andra) som någon sorts obligatorisk vuxenutbildning. Det är smärtsamt och plågsamt, och som jag sagt tidigare ångestframkallande att läsa ungdomslitteratur, men det är ju roligt som farao också.

 

 

Nu kom jag på vilken bok det var jag glömt skriva om! Ya-Ya-flickornas väg till fullkomlighet – tredje boken om familjerna vid bayoun i amerikanska södern. Första boken – The Ya-Ya Sisterhood berättas av Siddalee, ett av fyra barn i familjen Abbott, och är samtida med oss, men med massor av flashbacks från både hennes och hennes mamma Vivis barndom. Följande bok, Little altars everywhere, är lik. Och detta är alltså den tredje.

 

Rebecca Wells skriver så otroligt… levande! Vi pratade kort om den på ett forum på nätet för ett tag sedan, och någon sa att nä, hon var inte sugen på någon feel-good chicklit-bok. Men det är inte Ya-Ya-böckerna. Verkligen inte. Eller ja, man skrattar gott, det gör man, men det är mycket mörker också. Massor.

 

Ya-Ya-flickorna är Vivi, Caro, Necie och Teensie. Fyra sydstatsflickor födda någon gång på tjugotalet, som träffas som småbarn och fortfarande är de allra närmaste vänner i sjuttioårsåldern i sista – eller senaste – boken. De kommer ur generationen då man fortfarande föraktade svarta i södern, då de fortfarande endast arbetade i ”hushållsnära” positioner. Dock ska tilläggas att de respekteras, åtminstone i de här familjerna – men man märker att segregeringen fortfarande lever och fröjd i Louisiana.

 

Karaktärerna är så himla bra. Beskrivningarna också. Jag skulle hemskt gärna komma till Louisiana och se hur det är vid bayoun och på plantagerna, och det är praktiskt taget bara tack vare Wells. Ja, och allt man hört om New Orleans, förstås, det är klart att det är lockande!

 

Hur som. Karaktärer var det. Viviane Abbott, Siddas mamma, är… stark, tuff och kontroversiell. Hon busar som få, men kan även bli förbannad som få. Hennes väninnor tar inte lika stor plats i böckerna – det hela fokuserar mest på familjen Abbott, Vivi, Siddalee, och yngsta sonen Baylor. Men nog händer det saker i de andra familjerna också. En totalfavorit är vännen Caros mamma Genevieve, som pratar creole så det står härliga till (en blandning mellan franska och engelska samt en massa helt egna ord) och bara är så himla skön.

 

Så Sidda och de andra barnen är Les Petites Ya-Yas, och när de själva börjar yngla av sig kallas naturligtvis barnbarnen Les Très Petites Ya-Yas. Så himla charmigt. Allting är charmigt! Och jag måste ju säga att jag har väldigt roligt åt gamla tanter som åker på road trips med Margaritas i termos och Caros järnlunga i baksätet.

 

Men det var uppenbarligen inte lätt. Varken för original-Ya-Ya-flickorna eller deras barn. Sextio-sjuttiotalen var en intressant tid i amerikanska Södern, det är uppenbart. Och inte helt enkel att leva igenom. Särskilt inte med en mamma som Vivi. Även om hon nog för det allra mesta menar väl… religionen spelar en underlig roll i södern, man ”ska” vara katolik och engagera sig väldigt i Jesusbarnet från Prag och statyer av Heliga Maria, samt gå i kyrkan och uppföra sig. Vilket INTE innebär att krypa under bänkarna som fyraåringar… men hade det inte varit för att Vivi och Teensy gjorde det hade de aldrig träffat Necie, och därmed inte Caro, vars pappa äger biografen i stan…