Stories from the city, stories from the sea

 

Jag blir inte bara inspirerad till mat av böcker, jag blir gärna inspirerad till andra böcker också!

 

I Linda Skugges Ett tal till min systers bröllop pratar huvudpersonen mycket om Sylvia Plath och Märta Tikkanen. Och lite om Kathryn Harrison, vars Att söka hänryckningen jag faktiskt hittade av en ren slump på någon julrea på Coop Forum för ett antal år sedan. Jag har börjat på den, men inte blivit klar. Och Sylvia Plath har jag väl läst allt av vid det här laget tror jag, sedan jag hittade en samling på Strand Bookstore i New York. Ariel har jag redan, och The Bell Jar finns naturligtvis någonstans i bokhyllan. Man kan väl inte vara tonårstjej utan att läsa The Bell Jar? Min kom från Stables Market i Camden minns jag, på en semestertripp…

Anyway. I digress. Märta Tikkanen var en helt ny bekantskap för mig. Jag har ju hört talas om henne, visst. Har något vagt minne av att mamma hade Män kan inte våldtas i bokhyllan när jag var liten ((vilket jag minns för att ”våldtas” inte var ett ord jag kunde)), men den har jag inte hittat igen. Men Århundradets kärlekssaga citeras och refereras frekvent till i Linda Skugges bok, så när jag satt och skulle beställa och reservera lite böcker i förra veckan ((sånt gör jag på lunchen, det är omåttligt trevligt!)) så poppade tanken om Märta in i huvudet så jag tänkte att den kan jag ju köra på.

 

Jag trodde, av citaten i boken, att det var en självbiografi på prosa, ungefär, skriven riktad till svinet Henrik – men det är det inte, det är lyrik. Dock väldigt litterär lyrik, så att säga – det är dikter, men skrivna som prosa. Ungefär, i alla fall. Men inget rim och inget versmått. Upprepade stycken ibland, visst, men det är inte så mycket mer som vittnar om poesi.

 

Och jag har väldigt svårt att kommentera poesi. Det har jag alltid haft. Jag avskydde att skriva uppsats och tentor på poesikurser på universitetet, det är svårt. Och särskilt utan versmått. Men ja. Detta är Tikkanens hemska liv med småbarn och en alkad, otrogen karl som inte hjälpte till ett smack och inte brydde sig om familjen för fem öre, självömkande och elak och helt hänsynslös. Själv var hon – likasom maken – författare. Men all tid Märta fick till att skriva var mellan 23 och 06. På nätterna fick hon sköta sitt förvärvsjobb, på dagarna hade hon en miljon barn att ta hand om. Och Henrik gjorde ingenting.

 

Skugge citerar denna dikt, och det tänker jag också göra:

 

Ibland

brukar jag försöka

tänka efter

hur det skulle vara

om du skulle bo ihop med Christer

och era sammanlagt

fyra barn

Skulle du då alltid

utan vidare gå på bio

medan Christer

lägger barnen?

Skulle du kanske inte

nångång

komma att tänka på

att Christer kanske vill skriva

eller läsa

eller tänka

för sej själv

också andra tider på dygnet än mellan klockan 23 och klockan 06?

Skulle du inte ändå

en eller annan gång

dra dig för att fordra

att Christer alltid ska släppa det

han har för händer

ögonblickligen

när du har kommit inom dörren

för att koka te åt dej

och sen beundra

det du har knackat ner

i ditt ostörda arbetsrum

medan han har passat

era fyra barn

och telefonen

och städat

och skött middagsmaten

mellan stunderna vid skrivmaskinen?

Jag menar, ni är ju

iallafall

tvåkolleger

som gör samma jobb

och som bedöms

på enahanda grunder

 

Väldigt starkt. Hela boken är väldigt stark. Man läser den på ett litet kick – det är ju så med dikter – men man tänker på det man läst länge. I alla fall jag.

 

Du milde tid. Jag har läst om Vecka 36 i både tidningar och på bloggar, och tänkte tja, varför inte, deckare utspelade i fiskelägen är ju min grej 😉 Så jag beställde hem Sofie Sarenbrants första bok på biblioteket. Den blev inte högst prioriterad, för jag var så sugen på mina ungdomsböcker förra lördagen, men jag plockade fram den framåt lördagskvällen och läste väl nästan ut den utan att lägga ner den en enda gång. Jag bär ju som bekant med mig böcker överallt, även om jag bara typ ska borsta tänderna, vattna fönsterträn eller ställa en tallrik i köket… sån är jag.

 

Så. Ja. På baksidan får vi veta att det handlar om två familjer i slutet på semestern i ett litet skånskt fiskeläge (Brantevik, för övrigt, som finns i verkligenheten). Båda är asgravida och ska få barn när som helst. Sista kvällen bestämmer de sig för att gå till lokala krogen och sjunga karaoke. Något slår slint, ena killen blir fruktansvärt full ((och allmänt fruktansvärd)) – och på morgonen saknas en av flickorna. Spårlöst försvunnen, sånär som på en liten tygbit som rivits loss från hennes klänning.

 

Vi får följa såväl de kvarvarande som polis och media i jakten på en lösning, och det är sjukt spännande hela tiden. Särskilt när en kvinna hittas på stranden. Död. Och sargad på det mest fruktansvärda vis.

 

Vem är det som rövat bort Agnes? Vad är det som har hänt med kvinnan på stranden? Är det hon?

 

Man sitter på nålar. Det är helt otroligt, vilken fantastisk deckare. Det finns en uppföljare, som utspelar sig fjorton år (?) efter denna, som jag ska gå och hämta på bibban efter att jag fått i mig lite lunch om någon timme eller så, som heter Istället för dig.

 

Fotnot: Sofie Sarenbrant är storasyster till bloggerskan Tyra Sjöstedt, om jag förstår saken rätt. Inte för att det egentligen är relevant, men jag kom just att tänka på det.

Förresten – det var ju det jag skulle skriva om häromdagen – det där med rädisor med salt på.

 

 

 

I Fly away home åker Sylvie för att möta sin man på neutral plats, och tar med sig picknick. Köttgryta i mattermos, bröd, smör, rädisor – och salt. Jag har aldrig tänkt tanken att äta saltade rädisor förut, men var ju bara tvungen att prova, och yum! Det var så gott att jag smög upp ur sängen efter att jag hade gått och lagt mig i torsdags för att göra hela handflatan full med halva rädisor med salt på.

 

Och det är definitivt inte första gången jag har fått mattips i en bok. Alla är inte så kulinariskt tjusiga kanske. I någon av Liza Marklunds tidigare böcker om Annika Bengtzon (Sprängaren, Studio Sex eller Paradiset, jag har ingen aning om vilken) äter hon och Anne Snapphane (mitt favoritnamn alla kategorier) tagliatelle med smör, ost och soya. En strålande budgetmåltid, faktiskt. Jag minns att jag åt det rätt ofta i Finsbury Park och tänkte då alltid på boken.

 

Julie / Julia ska vi ju inte ens tala om, där är man hungrig non-jävla-stop, men när hon beskriver ett pocherat ägg (första ägget hon äter i hela sitt liv, fatta!) och tycker att det är ”lent som… ostsås” blir jag vansinnigt sugen på pocherade ägg. Fast det är jag väl alltid, egentligen 😉 Finns det något godare? Jag måste bli bättre på det bara, fast jag har sådana där små koppar till hjälp så blir det inte alltid så bra.

 

Alldeles i början av Stjärnor utan svindel skriver Louise Boije af Gennäs om förberedelser inför en middag, och pratar om svalt, gult Chablisvin. Varje gång jag kommer i kontakt med Chablisvin tänker jag på den biten. Och den pinfärska laxen hon pratar om i samma sekvens.

 

Finns säkert hur många fler exempel till, men de tkanske inte är sådär brutalt intressant. Men det är en intressant iakttagelse, jag har nog aldrig tänkt på det förut.

 

Jennifer Weiner is my home girl. Hittade Good in bed I en charity shop i Golders Green sommaren 2003 för en spottstyver, tyckte omslaget var snyggt och det lät bra på baksidan och åååååh det är SÅ bra. Hon är underbar, så otroligt talangfull. Sög tag i In her shoes strax efter – tror att det var i en charity shop också faktiskt – och var fast. ((Filmen med Cameron Diaz är faktiskt helt okej med!))

 

Sedan dess har jag nu läst allt hon publicerat, utom The guy not taken som jag inte tror kommit ut i Sverige ännu. Jag visste inte att den fanns innan jag plockade upp Fly Away Home och Best friends forever i förra veckan. Little earthquakes, Goodnight Nobody och Certain girls är också skitbra.

 

Jag gör ett dubbelinlägg om dessa, även om de inte har med varann att göra, för att inte hela bloggen ska vara full av bokkommentarer och inget annat. Jag har uppenbarligen hamnat i bokslukaråldern.

 

Best friends forever läste jag först, för den är i ett lagom stort pocketformat. Addie och Valerie (stort plus för att huvudpersonen heter Adelaide! Tjusigt!) har varit bästa kompisar sedan barnsben, uppvuxna tvärsövergatan från varann i en förort till X. Addie kommer från en varm, kärleksfull familj, Valerie bodde ensam med sin mamma som var lite av en free spirit, så att säga. Man serveras en hel del flashbacks från barndom och ungdom, det är kul. De var utbölingar i skolan, Val en pojkflicka av stora mått och Addie väldigt överviktig. De tappar kontakten när Val flyttar ifrån stan medan Addie stannar kvar, går ner i vikt och växer upp, och plötsligt en kväll när Addie har varit på en katastrofal dejt istället för att gå på gamla skolans reunion, knackar det på dörren och där står Val. Otroligt tjusig – och i otroligt behov av Addies hjälp.

 

Det artar sig till en riktig Thelma och Louise-historia över USA. Jag kan inte säga så mycket mer, men något händer som resultat av något som hände för många år sedan – och plötsligt är vi i Florida. Typ.

 

Jag älskade beskrivningarna av Cape Cod i Massachusetts, och är nu ännu mer övertygad om att jag måste åka till New England någon gång i livet. Det verkar underbart.

 

==

 

Fly away home är… annorlunda. Lizzie och Diana växer upp med en pappa som är senator och en mamma, Sylvie, som egentligen är advokat (precis som underbara mormodern Selma) men funkar som allmän assistent till pappan största delen av tiden. De växer upp i relativ lyx i New York. Diana är duktig i skolan och på allt hon företar sig, Lizzie lite mer av ett svart får. Diana blir läkare på en akutmottagning i Philadelphia, Lizzie blir narkoman.

 

När boken börjar är Lizzie nykter efter en tid på behandlingshem i Minnesota, och Diana har en affär med en läkarstudent. Egentligen är hon gift med Gary, och de har den lite excentriske sonen Milo. Lizzie bor hos dem och funkar lite som en nanny under sommarlovet när Milo är ledig från skolan, plus att hon jobbar deltid som fotografassistent.

 

Så kommer nyheten. Pappa senatorn har haft en affär med en tidigare anställd. Katastrofen är ett faktum.

 

Efter mycket om och men, och en del hysteriska händelser – både roliga och inte – åker Sylvie till ett gammalt släkthus i Connecticut. Efter att ha levt i dräkter och högklackat praktiskt taget hela vuxenlivet, aldrig behövt göra något i hemmet själv, finner hon plötsligt någon sorts inre ro. Hon börjar laga mat, massor av mat, med coachning av sin bästa vän Ceil. Hon låter håret växa och bli lockigt, hon promenerar vid havet och funderar, och så en dag i affären träffar hon butikschefen – sin gamla kärlek Timmy…

 

Efter ett tag kommer både Diana och Lizzie till huset, och spenderar flera veckor där. Diana har blivit tvingad betald tjänstledighet efter att ha varit ouppmärksam på jobbet och nästan dödat en liten flicka, plus att hon sparkat ut Gary. Och berättelsen om tre kvinnor, som aldrig stått varann särskilt nära, är jättefin. Och rolig. Weiner har underbar humor.

 

Hon har dessutom förmågan att skriva bra om sex. Det är inte så vanligt tycker jag, ofta blir det jättecringey och mest obehagligt. Här är det inte mycket av den varan – men det lilla som finns som krydda i berättelserna är lättläst och inte särskilt jobbigt. Kvinnokaraktärerna är – som vanligt – ljuvliga att ta till sig. Ceil med sin Looong Ayland-dialekt, och gamla mormor Selma, före detta domare, med sin judiska Brooklynbakgrund. ”Jag är åttiosju år gammal. Vill jag ha vodka i min tomatjuice så tar jag det!”.

Ska nämna också att jag lånade båda dessa på engelska, jag var förvånad över att de fanns på biblioteket på originalspråk! De kom visserligen från Stadsbiblioteket och stora biblioteket på Hisingen.

 

Så, har du inte läst Jennifer Weiner så är det sannerligen på tiden för hon är skitbra.

 

Julia mitt i världen är fortsättningen på Silverdelfinen och Café Brazil, som jag skrivit om tidigare. Jajamensan, det är Anita Eklund Lykull som har varit framme igen. Detta är dock en omläsning, jag läste den för kanske tolv år sedan eller så, och måste säga att jag hade glömt mycket.

 

Anyway. Den är väl ganska fristående egentligen, man kan definitivt läsa den utan att ha läst de tidigare, men det är roligare om man har lite koll på Julia, som är en av de mest välarbetade litterära karaktärerna jag vet. Faktiskt. Det är plugg och jobb och växa upp och familj och bästa kompisen Moa, nya kompisen Paula med flickvännen Johanna, gamle Mix från Bassängbacken, morfar Leo och mormor Isa och gamla Estelle… det finns verkligen lite av varje här, i en salig röra.

 

Julia reser till Skåne med mormor efter att allt fallit samman när exet Tristan gjort slut, vilket får henne på fötter igen. Lite senare gör hon en resa med Mix och prästkandidaten Elton neröver kontinenten, mot Grekland där pappa Jason och syrran Afrodite ju finns… en jakt efter sig själv.

 

Slutet är oväntat och jag gillar det. Oväntat och okonventionellt. Allt slutar inte rosenrött i AELs böcker, men sluten är alltid bra, man är liksom alltid tillfredsställd.