Lipton Rosehip & Raspberry

 

Känns som om jag tipsat om detta underbara te förut, men jag orkar inte söka så i värsta fall får det bli en favorit i repris. Det är så superjättegott att man blir alldeles till sig! Det är dessutom, upptäckte jag nu, helt gjort på örter och helt koffeinfritt! Där får man väl vara sin egen domare om det är bra eller dåligt 😉 Jag inbillar mig att jag har druckit alldeles för mycket kaffe på dagarna sedan jag började här, så det är ju bra att ha ett alternativ.

 

Det är syrligt och jättegott och ser ut som stark hallonsaft ungefär. Jag tänkte försöka mig på att göra iste med det någon dag, jag tror att det kan göra sig väldigt bra som sådant. Kanske i eftermiddag när alla lunchlådor är borta ur kylskåpet 🙂

Placeboeffekten av LCHF

Jag känner mig redan jättepigg och som om jag gått ner flera kilo. Det är naturligtvis placeboeffekten. Fast det sägs ju att man faktiskt kan tappa en del i bara vätska väldigt snabbt. Och jag är definitivt inte så svullen som jag kände mig iigår efter frossarhelgen August. Strunt samma vad det är, jag mår hur som helst jättebra och är sommarklädd i randigt linne, marinblått och vitt, och en lite oversize vit t-shirt över (både linne och top kommer egentligen från H&Ms sportavdelning men de är både snygga och sköna – och har inte satt fot på Friskis, där har jag bara fula kläder ;), svarta korta leggings, svart volangkjol och vita broderade Mary Janes. Samt mitt barnsliga halsband med frukter och färgglada plastpärlor 😀

Det satt en kille på en bänk på busshållplatsen imorse som var så lik min kusin Fredrik att det var inte riktigt klokt. Han hade dessutom en exakt likadan t-shirt som Fredde hade för hundra år sedan. Det var väldigt, väldigt nära att jag sprang fram, tills jag kom på att a) F har berättat att den t-shirten har gått hädan, och b) vad i hela fridens dar skulle F göra på Marklandsgatan 07:15 en tisdag när han bor i Linköping? Nä, jag hejdade mig 🙂

Var uppe alldeles för sent – igen – med jefvla Gossip Girl. Tänkte okej, jag kan titta klart på tredje säsongen men sedan räcker det. Jovisst att jag kunde hålla mig till det. Naturligtvis var jag tvungen att se vad som hände i början på fjärde!

Men strunt samma, som sagt är jag superpigg trots knappa sömntimmar, kardemummakaffet har satt fart på mig tror jag. Kanel är också väldigt gott i kaffe, undrar om jag inte har en påse någonstans i skafferiet, kan experimentera med det imorgon kanske 🙂

Önskar alla en glad tisdag! Det må vara veckans segaste dag, men gör något roligt av den. Chefen + gruppcheferna är i Borås hela dagen, så jag slipper tretimmarsmötet vilket normalt tar hela förmiddagen och det tackar jag för!

Morgontipset

Tycker att det är rätt jobbigt att dricka kaffe utan mjölk. En skvätt grädde kan jag kosta på mig förstås men mjölk är förrädiskt!

Kom ihåg min gamla last av en slump – kardemummakaffe! ((En av mina första hemsidor sent nittiotal hette till och med +cardamom coffee+. Pretentionspolisen, hallå?))

Häver ner en rätt försvarlig mängd malen kardemumma direkt i kaffefiltret. Det doftar gott i hela lägenheten ((tips II: sätt på kaffet när du vaknar och gå och lägg dig fem minuter till och andas in aromen, mmm!)) och smakar himmelskt, det är som en efterrätt i en kopp!

Måndag kväll i vardagsbruset

En kväll full av Gossip Girl, En stark resa med Morgan och Ola-Conny och mer Gossip Girl.

Ganska perfekt altogether. Och nu sovdags. Ännu mer perfekt 🙂

Ungefär samma middag som igår men med aioli och salsa istället för béarnaise. Funkar! En bit ost och en överbliven skvätt rödvin som smakade rätt gott trots flera veckors lagring till efterrätt.

 bientôt!

2012: 67 – Villfarelsen av Olov Svedelid och Leif Silbersky

 

 

När jag var i tonåren och inte riktigt visste vad jag ville eller hade lust med att läsa lånade moster Suzanne mig tre pocketböcker, deckare om advokat Samuel Rosenbaum. Målbrott, Bländverk och Sista vittnet handlade det om. Och oj, de plöjde jag ganska omgående! Det är Olov Svedelid och Leif Silbersky som skrivit serien, och det finns ett helt gäng böcker – jag trodde inte att det fanns så många som det gör. Har sedan dess läst ett gäng till… Straffspark, Dödens barn, Dina dagar är räknade, Svart är dödens färg och nu, Villfarelsen, som jag fann på loppisen hos tanterna.

 

Böckerna om Rosenbaum är himla kluriga, och rättegångsskildringarna tenderar att vara rätt långa, vilket jag gillar. Det blir så fasligt spännande. Och Rosenbaum själv är en intressant karaktär. Han har överlevt Auschwitz, förlorade sina föräldrar, sin fru och sin son, och kom till Sverige med de vita bussarna i mitten på fyrtiotalet. Man får en liten judisk kulturdos i varje bok vilket är lite roligt. Pappa stör sig på det, han menar att samma saker upprepas, och det är väl kanske sant… men jag vet särskilt att jag lärt mig allt om Sedermåltiden vid Pesach i en av böckerna. Inte fy skam, jag imponerade på David i alla fall 😉 Under senare år när Rosenbaum är riktigt asgammal dyker en yngre släkting till honom upp, notarie Rhea Moser som studerar till advokat, och hon tar större plats än han själv – vilket nog är bra för som sagt, vissa saker upprepas lite väl ofta.

 

Man blir alltid överraskad av slutet. Det kan jag säga utan att säga för mycket. Mer än så kan jag knappt säga utan att ge bort hela handlingen. Det är prekärt med deckare! Men om man gillar smarta deckare som inte tar en vecka att ta sig igenom så ska man absolut kika på Rosenbaum.

2012: 66 – Lindas bästa / värsta av Linda Skugge

 

Jag har varit svag för Linda Skugge sedan jag hittade hennes samlade krönikor i en bokhandel i Falkenberg för typ inga pengar alls någon gång i femton-sextonårsåldern. Nog för att jag inte håller med om allt hon skriver, men jag gillar hennes sätt att skriva. Har inte läst alla hennes böcker, men Saker under huden gillar jag skarpt, för att inte tala om Men mest av allt vill jag hångla med nån, hennes tonårsdagböcker. Ah!  Och så romanen Ett tal till min systers bröllop också som jag älskar.

 

Lindas bästa / värsta innehåller krönikor från den första samlingen, 1993, och fortsätter till 2008 när hon slutade på Expressen. Oj, vilken utveckling som kartlagts! Man skrattar gott åt de tidiga artonårskrönikorna om Suede och poppojkar som bleker håret i spannar med kiss i och hur snygg Olle Ljungström är. Och innan man vet ordet av är Linda gift trebarnsmamma i förorten. Nog för att hon gifte sig med en av sina idoler 🙂

 

Anyway. Snabbläst, men nog för att man får tänka också. Om vänskap och kärlek och mobbing, genus, skola, politik… Linda har alltid haft mycket att säga. Och det har hon definitivt fortfarande. Go Linda, du är fortfarande min idol.

2012: 65 – …och de vita skuggorna i skogen av Maria Gripe

 

 

Älskade Maria Gripe som ”ung vuxen”. Särskilt Tordyveln flyger i skymningen. Vilken roman det är alltså. Skuggböckerna gjorde också stort intryck på mig. Jag har Skuggan över stenbänken här någonstans i hyllan som jag vill minnas att jag köpte på bokrean nån gång för ett antal år sedan, men hade glömt uppföljarna så jag beställde …och de vita skuggorna i skogen på biblioteket och sträckläste den (typ) inatt (reds anm: detta var alltså typ en månad sedan!) när jag inte kunde få någon ro.

 

Året är 1912, Berta har nyss fått reda på att familjens jungfru Carolin i själva verket är hennes halvsyster, och nu är de fjorton respektive sexton år gamla och ger sig iväg för att arbeta på ett slott i Småland, som sällskapsungdomar till tvillingparet som finns på slottet, Arild och Rosilda. De söker en flicka och en pojke, men på något vis får Berta och Carolin plats i alla fall. Hur nu det gick till?

 

Vansinnigt välskrivet och så himla spännande! Jag kom ihåg mer och mer när jag läste förstås, men det var ändå jättespännande hela vägen. Finns två till – ännu en gång har jag vaga minnen men inte så att de inte blir kul att läsa igen – Skuggornas barn och Skuggömman – så de kommer att hamna på beställningslistan imorgon måndag! Ja, Tordyveln också för jag tror att Anders har kvar min sedan någon gång på forntiden.

2012: 64 – Varför gråter inte Emma? av Emma Jangestig och Magnus Wennerholm

 

Har visst glömt att skriva om denna också efter läsandet ser det ut som? Vad konstigt, jag trodde att jag hade full koll – men det kanske var i mellanlandet mellan internet hemma och inte-rnet hemma. Hohoho.

 

((Nu upptäckte jag att jag har FYRA bokrecensioner som jag inte lagt upp ännu! En av dem var Ego woman. Jag visste att jag hade skrivit något om den förut!))

 

Hur som helst. Arbogamorden skedde ju när jag var i exil, och jag hörde väl egentligen inte så mycket om dem. Faktiskt. Läste nog inte så mycket svenska nyheter och hade inte alls fattat hur totalt galet det hela var förrän jag någon gång satte mig in i det hela lite grann. Så sjukt.

 

Detta är Emmas bok. Max och Sagas mamma. Som öppnade dörren för en främling en kväll. Tio minuter senare var hennes son och dotter ihjälslagna med en hammare.

 

Det är fruktansvärd läsning, men det är välskrivet och inkännande och – får man säga underhållande? Nej, det låter helt fel. Jag vet inte vad jag ska säga men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Gripande kanske, man vill bara fortsätta.

 

Helt omöjligt att recensera något sånt här, naturligtvis, men jag kan väl säga att jag rekommenderar alla att läsa den. Helt… ja. Läs. Intressant och chockerande.