Torsdag med vemod

Så bär det av till Göteborg igen idag då. Om en vecka sitter jag på jobbet igen.
 
Hur det känns att åka hem? Sådär. Jag har vant mig vid sällskap nu, så det kommer att bli rätt konstigt att vara ensam hela tiden, eller största delen av tiden i alla fall. Men annars så. Jag har massor jag vill göra hemma, bl.a röja ur mina bokhyllor och samla ihop en massa som ska skänkas bort eller hamna i diverse arbetsplatsbibliotek hos mig och hos mamma. Flytta om bland ”prydnadssaker” – ljuslyktor och sådant behöver ett lyft. Tvätta typ allt jag äger. Jag kommer inte direkt att ha problem med att sysselsätta mig, skulle jag tro.
 
Det blir även skönt att slippa bli väckt mitt i drömmar, slippa gapande måsar mitt i natten (nja, de finns hos mig också men då har de förirrat sig lite från Fiskebäck eller så), slippa vissa oskrivna scheman, slippa förklara LCHF fem gånger om dagen, slippa titta på kass TV. Det är ju rätt skönt att rå sig själv också, men det känns lite konstigt.
 
Anyway. Vi tar Göksäter på väg hem, då blir allting lite roligare. Har inte varit där sedan ödesdigra 22 juli förra året. VIll ju gärna förändra och förbättra lite hemma, och i brist på Ullared är ju Göksäter definitivt det näst bästa alternativet. Väl hemma får vi se hur mycket som blir gjort just idag – det blir eventuellt snarare så att jag sätter fart imorgon för annars kommer jag väl att sitta med bokhögar i knät till fem imorgon bitti och ändå inte fått något gjort… handla måste jag göra ikväll, annars kan jag nog acklimatisera mig lite grann tills imorgon efter biblioteket.
 
Om penicillinet gjort någon nytta, såhär på åttonde dagen? Det verkar inte så. Väldigt roligt känns det… 😉
 
Jaja. Det ska väl gå bra det här också.

2012: Bonusböcker – Lisa Eurén-Berner

     
 
Jag har läst ett helt gäng av Lisa Eurén-Berners böcker de senaste dagarna, men jag kan bara inte skriva egna inlägg om alla, eller ens räkna dem som separata böcker för de är så korta och snabblästa. Därför skriver jag ett litet bonusbokinlägg om henne i allmänhet utan att bli för långrandig…
 
Böckerna är skrivna mellan kanske 1930 och 1965, eller så. Fröken Sprakfåle är unga Inga-Maja, som bor i en liten stad i Norrbotten och är ganska sjövild – men väldigt rolig och begåvad och älskar att skriva. Hon har en lillbrorsa, Klas, och de gör allt för att göra livet surt för sin hemhjälp Amanda – som för övrigt är den roligaste karaktären i ALLA böckerna. Inte för att jag har läst alla, det har jag verkligen inte, men alla jag har läst, dårå. Åren går och Inga-Maja blir vuxen, träffar Greger, gifter sig ung och flyttar till Stockholm med honom.
 
Susanne är Greger och Inga-Majas dotter, som torde vara född någon gång i slutet på 40-talet. Hon och lillbrorsan Peter växer upp i Stockholm i ännu ett idylliskt hem med hembiträdet Linnéa (som är väldigt rolig i en bok men jag minns inte vilken, annars ganska ointressant). Susanne får likt sin mor tidigt börja ge ut romaner och omsider träffar hon tjusige Erik som hon gifter sig med och får två barn, Stina och Pricken.
 
Detta är typiska flickböcker från tiden då det begav sig, kan man säga. Det står till och med ”Berättelse för flickor” på försättsbladet på några av dem! Och kvinnorna är förstås hemmavarande och sköter hushåll och ungar och gud vet allt (även om dessa är lite tuffare och får för sig att arbeta lite själva då och då), de ”lyder” förstås sina makar och så vidare och så vidare. Men det var ju en annan tid, så jag orkar inte ens irritera mig på det. Det är ju inget direkt förtryck som förevisas, utan bara väldigt gamla och traditionella könsroller.
 
Språket är kul! Ibland är det en faslig massa voro och huru och jag vet inte vad, och så ibland så är det tjejer och killar och lattjo. Det roligaste jag vet med L E-B är hur som helst att om någon t.ex skrattar så skriver hon Ha! Ha! eller Hi! Hi!. Det ser fruktansvärt roligt ut!
 
Och som sagt, denna fantastiska Amanda som finns kvar hos Susannes morföräldrar även när hon gått i pension. Klassisk ”tant”, gissningsvis född i mitten på artonhundratalet, med traditionella värderingar om det ena och det andra – men faktiskt med en touche av feminism här och där i sina brev där hon råder sina skyddslingar, Inga-Maja och Susanne, att se till att inte låta sig kuvas av karlar, och allt vad det är. Hon hittar på en del äventyr själv också, hamnar hos polisen lite då och då, råkar bli statist i en filminspelning under ett huvudstadsbesök, kastar lite tårtor omkring sig… och gör väldigt goda smörgåsar. Kalvstek med gurka på mackor nämns i nästan varenda bok tror jag och även om jag inte ens gillar kalv blir jag väldigt sugen…
 
Jag tar med Jacki prövas när jag ändå är i farten, fast jag inte läst den på några år nu – men detta är ju ett generellt inlägg om L E-B, och hon skrev denna lilla roman, eller novelett nästan, under pseudonymen Clary Linde. Det är en lite konstig historia egentligen, det händer egentligen nästan ingenting. I vanliga fall slutar ju sådana här ”berättelser för flickor” rätt lyckligt för huvudpersonen, men här blir det liksom ingen upplösning eller catharsis som min gamle föreläsare PS brukade prata om, det bara… stagnerar. Jag tror att allting helt enkelt går tillbaks till hur det var förr. Tråkigt.
 
Men Sprakfåleserien ska ni läsa om ni kommer över den! Man kan läsa böckerna helt fristående också, jag tror att jag läste Susanne far till Rom först av alla, och den är ju en av de allra senaste. Listan på alla böckerna finns här, och de jag faktiskt har tagit mig igenom de senaste dagarna och under åren som gått äro…
 
Fröken Sprakfåle
Unga fru Sprakfåle
Inga-Majas baby
En liten Sprakfåle till
Mamma opp i dagen
Susanne i prästgården
Susanne i hushållsskola
Susanne i Vällingby
Susanne på sommarnöje
Peter gifter sig
Faster Susanne
Susanne far till Rom
 
Kommer jag över fler på loppisar kommer jag förstås att köpa dem – men de som jag köpte häromdagen får åka tillbaka till loppisen nästa vända. De som jag har hemma och hos mamma och pappa behåller jag dock, för de är antingen mammas eller moster S från sextiotalet.

Blomkålsris! Legen-wait for it-dary.

Jag hänger i en tråd på ett forum där vi rapporterar vad vi har ätit under dagen. De allra flesta är gourmetkockar även till vardags, vilket jag inte är, men det inspirerar! Hur som helst har jag ju blivit sjukt bortskämd de senaste tio dagarna eller så, med färska skaldjur och makrill och jag vet inte allt. Skrev om gårdagens fantastiska makrill igår, samt en skämtsam kommentar typ ”På torsdag åker jag tillbaks till Göteborg, hur ska det nu gå när jag inte blir matad med delikatesser hela dagarna?” och söta Ca_Os skrev något i stil med ”Tack och lov för det, då slipper jag sitta och dregla över tangentbordet!” – haha!
 
((Vill gärna tillägga att jag både har handlat och lagat mat och diskat och fixat, så helt passiv har jag definitivt inte varit.))
 
Men ikväll blev det då en sista fantastisk familjemiddag för denna gången. Jag kommer ju tillbaks om två veckor!
 
 
Mamma gjorde baconlindad kycklingfilé i god gräddig sås med purjolök, och jag testade att göra blomkålsris för första gången och det var ju hur gott som helst! Lite jobbigt med rivandet får jag erkänna – eller egentligen inte, men det far gärna över hela världen. Får använda matberedaren hemma helt enkelt. Kokade i ett par tre minuter i lättsaltat vatten och rörde ner lite Bregott, sedan hade jag soya uppepå och lite vitpeppar. Tomat och rädisor är givna tillbehör på sommaren.
 
Blomkålsriset var verkligen en lyckoträff. Jag har tänkt göra det länge men det har inte blivit av, men just till denna rätten är ris så hemskt gott att jag bestämde mig för att prova och det kommer jag sannerligen att göra om. Tror att det kan vara gott i en ljummen sallad också, t.ex med kyckling och en god currydressing. Legen – wait for it – dary.
 
Började läsa Timmarna i eftermiddags – har tänkt läsa den i flera år men det har inte blivit av så när jag ramlade över den i pocket i eftermiddags var det liksom inget att snacka om – men så hittade jag en massa Torsten Ehrenmark och Gits Olsson som jag inte läst ännu i mammas och pappas rum så nu måste jag försöka plöja dem ikväll. Oh, the woes… 😉

Råkade åka på loppis. Igen.

Alltså, de här halvdana dagarna är livsfarliga, jag vill bara åka på loppis hela tiden. Så efter promenad och lunch så var det precis vad vi gjorde…
 
Men det är ju för ett gott ändamål. De har fått ihop 25 miljoner till Barncancerfonden och alldeles nyligen var Ingrid i Stockholm för att få medalj av kungen. Duktiga tanter! 
 
Men det är en salig röra, annat kan jag faktiskt inte säga…
 
 
 
 
 
Man får ta det med ro, helt enkelt.
 
 
Det blev några böcker. Elva stycken, närmare bestämt. Plus en till mamma, men den är inte med i bild. Jag tror att jag har slarvat bort min engelska High fidelity, så det var ju inte helt fel att få en ny för två kronor.
 
 
Mamma köpte världens sötaste lilla gräddkanna till mig.
 
 
Jättepraktisk – och helt ny – ugnsform! Jag har ju ingen microugn, så det är väldigt käckt att kunna göra såhär när man ska värma saker i ugnen istället för att det ska bli a) en salig röra eller b) en massa olika kärl. Kap!
 
Jag köpte ett helt otroligt åbäke också, men det har jag just tvättat av så det står ute och torkar en stund. Återkommer med åbäke lite senare.

2012: 84 – Carrie av Stephen King

 
Har egentligen haft väldigt lite kontakt med Stephen King. Jag ser ju sällan på film (fast tänker försöka ändra på det faktiskt), och det har bara inte blivit av att jag har läst något av honom. Som alla andra i min ålder såg jag förstås delar av mini-serien DET när den gick någon gång i mitten på nittiotalet, men annars har jag inte så mycket i bagaget. Minns att kusin E läste Lida någon gång i samma veva, men hon är tre år äldre än jag och det är viss skillnad på tolv och femton år vad gäller att läsa skräckromaner, så jag tror att jag blev snackad ur att försöka.
 
Hur som helst. Jag har uppenbarligen köpt Carrie på någon pocketraid i Väjern. Minns inte direkt att jag har köpt den, men jag plockar nästan alltid på mig ett tiotal pocketar när jag är där och ställer i hyllan här, så det är inte så konstigt. Det kan mycket väl vara något år sedan. Jag tänkte läsa den i förra veckan men tänkte att det kanske är dumt att läsa en massa skräck när jag ändå låg vaken på nätterna, men idag när vi skulle åka på road trip stoppade jag den i handväskan.
 
Jag visste egentligen inte alls vad den handlade om, förutom att alla väl har sett filmbilderna på Sissy Spacek med blod överallt… men jag hade väl ett litet hum om att det handlade om en tonårsflicka med övernaturliga krafter.
 
Och så är det. Carrie är sjutton år och skolans hackkyckling på grund av sin religiositet (och totalt GALNA mamma) och omoderna kläder. I början av boken befinner vi oss i duschrummet efter en gympalektion, när Carrie plötsligt får sin första mens. Fast hon är sjutton år gammal har hon ingen aning om vad det är som händer och blir fullständigt hysterisk. Det är nämligen ingen som har berättat om sådant för henne. Flickorna i klassen som mobbat henne genom hela skoltiden tar tillfället i akt, och börjar kasta tamponger och bindor på henne. Carrie har alltid trott att man använder mensskydd till att ta bort läppstift…
 
Hon får hjälp av sin gympalärarinna till slut, och det är i och med första menstruationen som Carrie märker att hon har speciella krafter. Hon är nämligen telekinetiker, och kan påverka föremål, flytta på dem och allt möjligt, enbart genom tanke- och viljestyrka. Det verkar som om hormonerna som släpps lös i hennes kropp i och med att hon ”blivit kvinna” också släpper lös hennes otroliga förmåga.
 
Hennes mamma är övertygad om att mens är syndens straff, och att Carrie därför har syndat på något vis för att detta ska kunna hända henne. Hon tvingar henne att be vid altaret hon har byggt i huset… bland annat.
 
Så blir det dags för vårbal. Sue Snell, en av flickorna i klassen, skäms för att hon var med om mobbingen i omklädningsrummet, och ber sin snälle pojkvän Tommy att bjuda med sig Carrie. Men elaka Chris är fortfarande arg för att hon åkte dit för mobbingen och har helt andra planer…
 
Spännande från första sidan, även om man vet rätt tidigt vad som kommer att hända då berättelsen varvas med ”artiklar” och utdrag ur böcker som skrivits om händelserna… men som sagt, det är spännande i alla fall. Dock önskar jag att jag hade läst den på engelska, för det var flera ord jag störde mig på där jag kunde gissa vad det egentligen stått. Boken – och översättningen – är från sjuttiotalet, och jag vet inte men jag tycker inte att ”high school” ska översättas med ”läroverk”, faktiskt. Men det gör ingenting.
 
Sedan, ja, den är spännande, men jag vet inte om jag tyckte att den var så ”skräckig” faktiskt. Det är mest blod blod blod och blod, och det berör mig inte så särskilt och absolut inte i skrift.
 
Nu häromdagen köpte jag Varsel också (The Shining), så den får komma på tur för jag tyckte att det var roligt att läsa Stephen King (eller Stefan King som en kille på ett forum kallade honom för ett tag sedan) och gör det gärna igen.