Låtar som förändrade världen: New York

Utnyttjade sista biten av lunchrasten till att titta på Låtar som förändrade världen – New York.
 
Programmet var definitivt lika bra som LA-versionen, men jag kan ju inte låta bli att sakna Velvet Underground i programmet. De ÄR ju bara New York! Men okejrå.
 
 

Som upptakt till discoeran valdes Never can say goodbye med Gloria Gaynor. Jag har ju hört låten förut, men jag kan inte påstå att det är någon som direkt har fastnat i huvudet, eller att jag skulle kunna sjunga med i den. Men Gloria själv verkar vara en väldigt trevlig person! Jag tycker väl att det finns betydligt bättre exempel på mycket tidig discomusik, men jaja.
 
 

 
Alla älskar väl Ramones och alla älskar Blitzkrieg Bop. Hihi. Intervjun med Tommy Ramone var förvånande, han ser ut som världens lugnaste och sötaste lilla pappa, eller så. Jag vet inte varför men jag hade nog tänkt mig något annat. Väldigt vältalig och så vidare. Han skulle egentligen bara vara manager, men Joey kunde inte spela trummor och sjunga på en gång och då han var bäst på att sjunga blev Tommy trummis. Så enkelt var det på sjuttiotalet 🙂 Bonuspoäng för intervjun med Gillian McCain, hon är heltuff.
 
 
 
 
Jag har lärt mig att gilla rap och hiphop i mindre doser de senaste åren, och får väl hålla med om att Sugarhill Gangs Rapper’s Delight är typ urmodern till rap och hiphop. Även om den inte direkt är en av mina favoritlåtar. Men kul att se gamla bilder och klipp från Bronx tycker jag, vi hann aldrig dit men jag tror väl inte att det är världens vildaste ställe längre 🙂
 
Sedan måste jag säga att jag är imponerad av Josephine från Sahara Hotnights. Trodde inte att hon skulle vara så bra som hon är. Fördomar, fördomar!

Det där med väder…

Jag tog just ett kort på mina blommor, som står så fint på skrivbordet, och tänkte att det var så trevligt väder ute. Lagom ljust och soligt men inte för varmt.
 
 
Överförde bilden vilket tog kanske 30 sekunder, och drog sedan upp ena rullgardinen. Tio sekunder senare såg det ut såhär:
 
 
Och nu är det sju resor värre. Det åskar och blixtrar och man kan knappt se ut genom fönstret. Man skulle kunna tro att det är april, så omväxlande är vädret.
 
Egentligen har jag inget emot åskskurar, inte alls, så länge jag är inomhus då. Det är ju hur härligt som helst. Men man kan ju inte låta bli att tänka på faktumet att om sisådär sju timmar måste man gå utomhus. Måtte det vara över tills dess! Men åska brukar ju inte bli så långvarigt och det är faktiskt rätt ljust utåt havet.

Vårdservice

Förresten – detta är ganska lustigt.
 
Jag var ju och lämnade prover i torsdags och hade mailat lite med min neurolog på morgonen då jag hade glömt remissen hemma och mailade honom kvällen innan och undrade om han kunde lämna in en men sedan löste det sig ändå und so weiter.
 
Sist tog det kanske åtta veckor innan jag fick svar – denna gången mailade han mig typ halv två och rapporterade att alla värden var jättebra.
 
Snacka om service inom vården!
 
((Och snacka om skönt att höra att allt ser bra ut. Dock irriterad för att magnetkameran fortfarande är trasig och hon nu inte kan ge mig någon specifik tid alls förrän ”framåt hösten”. Lite störigt?))

Godmorgon!

Är på löjligt gott humör för en måndagsmorgon! Jag vet inte riktigt varför. Jag sov gott, vädret är alldeles lagom, mysfrukost med pappa och världens bästa lunch.
 
Bestämde mig nämligen för att ta det säkra före det osäkra ifall det inte skulle finnas rester från gårdagens middag till både mig och mamma, och köpte lunch på Konsum i Hunnebo som var lätt att ta med, nämligen kallrökt skepparskinka och paprikakryddat, rökt kalkonbröst, keso, tomat och rädisor. Typ det godaste jag kan få. Det kallskurna kommer från fantastiska Paul Egget som tydligen ska vara ett ”lyxmärke”, men det är absolut inte dyrt. Okej, någon krona mer än det allra billigaste kanske, men det kan det vara värt för charkprodukter tycker jag. Dessutom räcker detta till imorgon också, men jag köpte två olika för att det skulle bli lite roligare.
 
Nu – kaffe och gå igenom mailen!

Låtar som förändrade musiken: Los Angeles

 
Halkade in på Kunskapskanalen för en liten stund sedan och ett program som heter Låtar som förändrade musiken. Detta avsnittet skulle handla om L.A, och jag tänkte varför inte! Och det är jag glad att jag gjorde för det var verkligen hur bra och intressant som helst.
 
Gemene man – som jag själv – förstår inte riktigt hur mycket det ligger bakom musik. Visst, jag har 10hp i musikproduktion, men det betyder inte att jag förstår något i alla fall. Det gör jag nämligen inte. Och det var inte självvalt att läsa Digital music production och PC based audio systems kan jag berätta…
 
Dessutom intressanta intervjuer med intressanta personer med relation till låtarna som togs upp. Vilka var tre till antalet…
 
Mr Tambourine Man i The Byrds’ tappning. Det är väldigt roligt att Bob Dylan överlät låten på dem för att någon ”sjöng falskt” på hans inspelning. Jag undrar jag vem det kan ha varit? 😉 Jag älskar denna i alla fall, särskilt introt, det är som en porlande bäck, eller något annat flummigt. Intervju med Roger McGuinn som är en så himla sympatisk människa. Tror jag. Jag vill ha hans hatt!
 
 

Nu är California Dreamin’ av The Mamas & The Papas verkligen inte min favoritlåt av dem. Mest för att jag har plågats med den i minst två körer under skolåren, och finns det något sätt att förstöra en låt så är det att repa den i kör i flera månader. Men det är klart att jag förstår att det är deras viktigaste, och att den spelade väldigt stor roll för kalifornienrocken då det begav sig! Men jag tycker bättre om Monday monday, Creeque Alley och förstås Dream a little dream of me med Mama Cass på solo. Men bra ändå förstås. Och Michelle Phillips, den enda överlevande medlemmen, verkade supersympatisk i intervjun, verkligen!
 
 

Vad man än tycker om Phil Spector (host) så får man väl hålla med om att han har gjort en del magnifika låtar. Bland annat Be my baby. Det är en sådan där låt som får mig att rysa lite grann varenda gång jag hör introt. Dock är jag som sagt allergisk mot Phil Spector och även lite allergisk mot Ronnie Spector, så jag såg inte de sista fem minuterna. Fast det var nog mest för att jag ville gå och lyssna på låten i sin helhet på Spotify… 😉
 
Det finns sju delar till, och jag blev så glad av detta att jag tänker försöka se dem under de närmaste veckorna… det är NYC, norra Storbritannien, Tyskland, Detroit, London, Stockholm och San Francisco / Seattle kvar. Tror inte att det ska bli några större problem att vara rätt motiverad att sätta på något och stänga av hjärnan i en halvtimme efter jobbet… 😀

Testar nya camen

 
Hahaha. Testar nya camen och det här blev ju… snyggt. Jag har ju för farao hamsterkinder! Fast det var inte det sämsta, för det första jag tog var sjutusen gånger värre än detta.

Men – ska sägas – kvalitén är ju faktiskt riktigt bra för att vara webcam, och även om mitt hår ser grått ut så syns det att det har blivit normaltjockt igen efter att ha varit så sjukt tunt.

Tur att jag ser så glad och välsminkad ut också! Jag gäspade i femton mil i bilen på vägen hem så all mascaran rann av på en kvart. Haha.

God söndagsmiddag som alltid och nu blir det häng. Har köpt Spotify Premium i en månad, får se om det får mig att bli bättre på att lyssna på musik. Jag får smälla ihop en bra spellista. Denna datorn är så liten och lätt att om jag byter handväska kan jag lätt ta med mig den till jobbet och lyssna där också vilket inte är helt fel. Har svårt att hitta en radiostation som håller i alla lägen, så att säga.

Och det ska jag göra nu innan America’s Funniest Home Videos.

(Saints förlorade 2-3, vilket faktiskt är en fantastisk bedrift med tanke på alla omständigheterna. Okej, det är aldrig bra att inte ta ett enda poäng, men mot seriemästarna (och vinnarna av Community Shield häromhelgen), borta, första dagen på säsongen i en liga som vi inte spelat i på sju år så är det helt okej att ha legat lika och till och med varit i ledningen. Jag är nöjd under gällande omständigheter! :D)