Stories from the city, stories from the sea

 

 

First things first. Jag gillar inte politik. Och jag gillar definitivt inte Margaret Thatchers politik.

Men jag älskade Järnladyn. Jesus, vad bra Meryl Streep är. Jag har inte sett henne i så mycket egentligen, Broarna i Madison County förstås som jag inte minns ett smack av, Julie / Julia som jag också älskar… Döden klär henne men där minns jag ingenting av skådespelarinsatsen… ja. I alla fall.

Filmen följer Margaret Thatchers liv från tonåren och uppåt, men inte i kronologisk ordning. Fokalpunkten så att säga är nutid, MT är dement, maken Denis är död men hon vägrar förstå det – han är med en hel del – och under dessa tre dagar i nutid minns hon sin ungdom, när hon träffade Denis, hur hon hamnade i politiken, vägen till att bli partiledare och sedan premiärminister… IRA-attacken i Brighton, hungerstrejken på Irland, Falklandskriget… och hur det var att vara maka, mor och premiärminister på en och samma gång.

Dottern Carol är med en del i nutidsskildringen, och man förstår att det inte handlar om det hjärtligaste av förhållanden mellan mor och dotter – och man förstår hur mycket MT offrade vad gäller familjeliv och kärleksliv för att ”vinna” inom politiken.

Det är ett helt fantastiskt porträtt av en remarkabel kvinna. Och jag blir ju aldrig ledsen av att se Anthony Head heller 🙂

Ännu en med fyra hjärtan från mig! Jag tycker att alla ska se den. Som sagt, jag gillar inte MTs politik, inte det minsta, men om detta är ett verklighetstroget porträtt så gillar jag nog MT själv lite grann i alla fall.Och man förstår sannerligen varför den vann arton miljoner priser.

 

 

 

Jag har läst Sandor slash Ida av Sara Kadefors. Flera gånger om, säkert minst fem-sex gånger. Jag har alltid varit lite hopplös med det här att läsa om böcker… fick min pocket i födelsedagspresent av Linda för minst tio år sedan. Picnic i Kungsparken, jajamensan! Bisarrt nog minns jag till och med vad jag hade för byxor på mig. Fullt normalt.

Dessutom har jag ju tidigare skrivit om min fäbless för ungdomsböcker, jag älskar en bra ungdomsbok. Alla är ju inte bra, vilket jag också skrivit om, men man brukar kunna lista ut från baksidan vad man har att vänta sig. Typ.

Man förstår ju nästan av titeln att detta är a) en kärleksroman som b) till slut kommer att få ett lyckligt hopknyt. Men historien är något helt annat. Och nu upptäckte jag då igår att den blivit film och att jag kunde streama den på LOVEFiLMs hemsida alldeles gratis och var naturligtvis tvungen att göra det igår, så till köttbullarna blev det ungdomsfilm.

Och bra var den också! Strålande duktiga unga skådisar (de flesta i alla fall, hon som spelade Therese var väl lite… stel), snyggt filmat och klippt med någon liten effekt här och där, och så gillar jag ju alltid när Göteborg spelar en stor roll i filmer och böcker.

Handlingen kort: Sandor bor i Göteborg (eller strax utanför, minns inte var nu för det nämns inte i filmen), sexton år, dansar balett och är rätt mobbad. Ida bor i Stockholm, sexton år, festar, röker och är skolans snyggaste tjej. De träffas på en chatt och kommer att stå varandra väldigt nära. Men hur går det när de ska träffas IRL?

Fyra hjärtan får Sandor slash Ida av mig!

 

Haha, detta är så typiskt mig… efter att ha sett typ en ny film på två år (den enda jag kan komma på är I taket lyser stjärnorna) så ser jag tre på två dagar. Ja, jag utnyttjade möjligheten att streama hejvilt på LOVEFiLM igår kväll och såg två stycken. Men mer om det senare.

 

Jag var så slut i huvudet när jag kom hem igår att jag drog fram dammsugaren innan jag ens hade satt mig ner i fem minuter och bytt om, annars hade jag aldrig gjort det. Lagade mat när jag ändå var igång, eller började i alla fall, en underbar stark tomatsås på hälften passata och hälften färska tomater, lök, piri piri-olja, basilikaolja, torkade örter och Coops förvånansvärt goda grönsaksfond. Lite cayennepeppar och Tabasco också förstås, och så en liten skvätt grädde på slutet. Värmde köttbullar i såsen när den fått puttra i ett par timmar eller så, och åt med kokt blomkål. Hemskt gott, och det blev säkert fyra portioner av det hela. Det är väl nu långkokssäsongen börjar. Och sticksäsongen för den delen, jag blev klar med mitt lilla fodral igår kväll.

 

 

Inte det vackraste jag har skapat, men som jag skrev på Facebook – för att vara säsongens första projekt är jag ändå rätt nöjd. Och det är ju funktionellt, det var det som var meningen från början. Inte för att jag kommer att släpa runt DVD-läsaren så mycket, men då ligger den ju säkert vart den än råkar vara. Och den kommer ju att få följa med till Hunnebo och sådär då  och då, det är nog ganska givet, och då kan det väl vara bra om den ligger mjukt. 

 

Hämtade min jobbdator på datorsjukan på väg till jobbet, den ligger i dockan och laddar nu så jag hoppas att den fungerar som den ska 🙂 Det är lustigt med ”påtvingad” sovmorgon, imorse hade jag lätt kunnat åka en tidigare buss men det var ju ingen idé att åka hit, vara här i tio minuter och sedan gå över till ARHK – då var det lite vettigare att komma direkt dit kvart över åtta och vidare hit. Det gick ändå rätt snabbt.

 

Just det ja, jag såg naturligtvis på Svenska Hollywoodfruar igår, fast ett par timmar i efterhand. Jag har faktiskt längtat, det är mitt guilty pleasure-program. Har tröttnat på dokusåpor à la Robinson och allt vad det nu är som går, men Hollywoodfruarna måste jag bara titta på. Maria är bara min idol, Isabel gillar jag på något sätt men jag kan verkligen inte förklara varför, Gunilla Persson är ju djävulen i bible-basher-form, vilken otroligt underlig människa, och den här nya Margareta vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om än. I ärlighetens namn var hon ju faktiskt rätt trevlig mot sin hushållerska även om hon inte bara talade gott om ”tjänstefolket” direkt, men… ja, jag vet inte. Hon verkar väl egentligen rätt tråkig, typisk gold digger – fast hon är nog faktiskt kär i Seth nu. Men jag undrar om hon var det när de gifte sig…

 

 

 

Okej, när vi ändå är igång – ny favoritlåt för att komma igång på morgonen. Eller ja, ny är den ju inte, men den är uppenbarligen väldigt bra att dricka kaffe och ladda för dagen till!

 

((Skrivs flera veckor i efterhand vilket får mig att fatta hur litet intryck denna egentligen gjorde på mig…))

 

 

 

Okej, Jim Carrey spelar Carl som jobbar på bank och är jättetråkig och säger nej till precis allting. En kompis tar med honom till ett seminarium där man måste säga ja till allting. Han börjar säga ja till allting och naturligtvis leder detta till att han träffar den stora kärleken. Woohoo.

 

Tydligen skulle Jack Black egentligen spelat Carl, och då hade jag förmodligen tyckt bättre om den.

 

Om vi säger såhär att jag tror att den största behållningen av filmen för mig var att Zooey Deschanel är så himla snygg, så är det nog en vettig sammanfattning. Även om det är en intressant tanke att man skulle säga ja till allting i en vecka eller något. Vad intressant livet kunde bli. Det är väl det de försöker förmedla…jag vet faktiskt inte, men jag skulle inte rekommendera den och inte se om den om jag inte var absolut nödd och tvungen…

 

En stark tvåa tack vare Zooey. Och en del fina miljöer.

((Jag trodde att jag hade skrivit ett inlägg om första filmen jag fick från LOVEFiLM – det hade jag visst inte? Det får komma lite senare.))

 

Jag ÄR ju ingen filmmänniska egentligen, jag har svårt att koncentrera mig så länge, etc etc. Men jag VILL gärna se mer film, jag är ju egentligen ganska intresserad men det blir inte av. De filmer jag vill se på TV börjar ju alltid typ vid läggdags, och de jag ser regelbundet är sådana jag har på DVD och har sett sjuttio gånger (Amélie).

 

Så nu hoppas jag att LOVEFiLM kommer att få mig att se mer film. Särskilt nu när den mörka årstiden kommer och jag har det lite småknapert med stålar pga restskatt och annat skojigt.

 

Först ut var Yes Man, som jag tydligen glömt att skriva om. Sedan blev det av naturliga skäl ett litet hopp på grund av avsaknad av dator och DVD-spelare – men igår var det dags för The King’s Speech, en av filmerna på min lista som jag varit mest sugen på – den har ju fått helt fantastiska recensioner.

 

Och med all rätt. Jag ÄLSKADE den!

 

Sedan är jag ju lite smygrojalist också och tycker att det är ganska intressant med kungahus, så delar av berättelsen kände jag ju igen (Wallis Simpson-historien och abdikeringen, bland annat), och att Georg VI kanske inte var sådär assugen på att bli kung först. Men resterande kände jag inte till.

 

I alla fall. Georg VI – eller Bertie, som han egentligen heter, stammar. Och kan inte säga ”r” för den delen. Efter att ha provat precis allting – han måste ju kunna hålla tal offentligt som konung och kejsare – hittar hans fru, Elizabeth Bowes-Lyon (som vi känner som drottningsmodern), en talpedagog, australiensaren Lionel Logue på Harley Street som hon tvingar med honom till. Och det blir starten till en lång resa genom kärlek och vänskap och lojalitet och en massa annat, fram till dagen då det är dags för Bertie att tala i direktsändning till folket när andra världskriget brutit ut.

 

Det går inte att beskriva hur fantastiskt bra huvudrollsinnehavarna – Colin Firth, Helena Bonham Carter och Geoffrey Rush – är. Och miljöerna, kläderna… precis allting är fantastiskt bra och jag förstår verkligen alla Oscarnomineringarna- och statyetterna.

 

Se! Så fort det bara går! Det är absolut en femma.

 

Nu ligger den DVD:n på lådan och jag borde således få en ny på torsdag. Det är som julafton 🙂 Jag ska revidera min lista lite gran också tror jag, det finns några grejer som jag impulsinkluderade som jag kanske inte är så intresserad av egentligen.