Challenge accepted! – II – En låt med många minnen

CHALLENGE ACCEPTED! – II – EN LÅT MED MÅNGA MINNEN
 
Men hur svårt är inte DET då? Jag är en sådan där minnesmänniska, lukter och ljud och smaker och allt möjligt påminner mig om ett eller annat minne. 
 
Fast jo, jag vet en som påminner mig om så himla mycket. Hela sommaren 2004 var… fantastisk. Jag hade precis flyttat till Whitechapel, jag jobbade på Hog’s Head, jag var involverad i ett förhållande med någon som jag kanske inte skulle välja nu – host – jag hade lärt känna typ hundra nya människor på några veckor tack vare det stora flödet av folk på Parfett Street, samt att killarna flyttade några dörrar ner och nya människor flyttade in – namely Father David, Louise, Tom och Oliver. Och Malin, men henne kände jag ju sedan innan 🙂
 
En låt som förekom i typ alla kontexter – hemma och på jobbet och hos killarna och vart man än gick den sommaren var…
 
 

 
Jajamensan. Fit but you know it. Jag älskar The Streets. Egentligen inte alls min musiksmak men jag tycker att de är SÅ bra och detta albumet är ett mästerverk. Jag funderade till och med på att skriva min avhandling om Mike Skinners ”gatupoesi” och jag ångrar faktiskt att jag inte gjorde det. Det stod mellan honom, Roald Dahl och Eugene O’Neill och så väljer jag den senare. Suck.

Challenge accepted! – I – Bästa resan

CHALLENGE ACCEPTED! – I – BÄSTA RESAN
 
Jag är inte särskilt berest. Jag har rest rätt mycket inom Storbritannien, men inte särskilt mycket utomlands. Därför inleder jag denna utmaningen med att fuska och skriva om tre resor. Lite kort sådär.
 
 
Amsterdam, oktober 2004, med Louise, Laura, Nic och Tom. Något av en impulsresa, jag hade lyckats spara en hel del under sommaren som servitris tack vare att dricksen praktiskt taget betalade för allt utöver räkningar och hyra, så när förslaget kom hoppade jag självklart på. Oj, vad roligt det var! Vi fick mellanlanda i Düsseldorf (Nic och Laura blev helt till sig för att de fick komma till Tyskland! Haha, vi lämnade ju inte ens planet), båda killarna tappade bort sina bankkort (eller om det nu var så att Toms gick ut, jag tror det), vi sniffade poppers i Red Light District, tappade bort Nic, åt kebab där man fick en clementin med i påsen, hamnade på lokal gaybar där de spelade Charlotte Perrelli, cyklade massor, åkte till Amsterdam Arena, träffade Ronald Koeman… drack spännande öl och åt löjligt god fondue. Just det ja, jag och Louise lekte dessutom spöken med lakanen på vandrarhemmet och fattade inte att det låg folk och sov därinne. Host. Men det var faktiskt mitt på blanka eftermiddagen.
 
 
New York, maj 2009. Herregud, vilken fantastisk stad! Jag önskar att vi hade varit där längre. Vi hade otrolig otur med vädret, men denna dag var det uppenbarligen blå himmel i alla fall en liten stund… Jag vill åka tillbaka, gärna nu på en gång. NYC är verkligen allt man tror att det ska vara. Vi tog dessutom ut svängarna lite grann och höll oss inte bara i turistområdena – en kväll åkte vi och åt mexikanskt i Astoria, och en annan kväll hamnade vi utåt det hållet också och åt underbara grillspett på en liten kvarterskrog. Supermysigt! Men vi turistade också, förstås. Vädret var som sagt inte särskilt fördelaktigt, så vi hoppade över Empire State Building / Top o’ the Rock – man hade inte sett något ändå. Är också glad att vi åkte alla tre rundorna med sightseeingbussen, för annars är det väl tveksamt om man hade fått se större delen av Brooklyn och Harlem.
 
 
Malta, december 2009 (fast bilden är på grannön Gozo). Impulsresa, typ. Jag fick nog av den grå och blöta vintern i London och jag och Andy bestämde oss för att försöka hitta någonstans att åka i några dagar. Malta dök upp och för ett barnsligt billigt pris (£117 var) fick vi flyg samt fyra nätter på fyrastjärnigt spahotell. Snacka rôta? Det var alldeles lagom varmt, runt 20°, så inte direkt sol-och-badväder, men det stör ju knappast mig. Vi hyrde en bil och åkte runt ungefär precis överallt, det var fantastiskt härligt, samt tog en tripp över till Gozo då. Det är så vackert att man blir lamslagen. Underbar mat och dryck, härliga människor, otroligt mycket kultur och fantastisk arkitektur… det enda jag hade väldigt sårt för är hur folk kör bil, samt hur vägarna uppe i bergen såg ut… jag var skitnervös hälften av tiden! Ja, och så faktumet att A glömde sitt bankkort på en restaurang mitt ute på landet samma dag som vi skulle flyga hem, och vi var tvungna att köra tillbaks mitt i rusningstrafiken och i ösregn för att hämta det och det var vääääldigt nära att vi blev försenade. Oj oj oj, då var jag också nervös. Skulle gärna åka tillbaks till Malta på semester! Hotellet var helt underbart, utnyttjade inte spa-delen då vi var där så kort tid och hade annat att göra, men det var så fint med poolen på taket och en stoooor gård med pool och fontäner och jag vet inte vad. Dessutom var frukosten något i hästväg 😀
 

LOVEFiLM VI / 2012 – Timmarna

LOVEFiLM VI / 2012 – TIMMARNA
 
 
Jag läste ju Timmarna häromveckan och blev hemskt glad när jag såg att filmen fanns med på streaminglistan på LOVEFiLMs hemsida. Och jag tyckte mycket om den också. Den är allt annat än uppfriskande och vederkvickande, men man tänker till lite grann. 
 
Jag har ju skrivit lite om handlingen redan när jag kommenterade boken, så jag ska inte alls bli långrandig. Hur som helst. Fantastiska skådisinsatser. Av alla som är med i filmen, faktiskt, men framför allt de tre huvudpersonerna. Meryl Streep är ju som jag kommenterade häromdagen bara helt fantastisk, och jobbet sminkörerna har gjort med Nicole Kidman är inte riktigt klokt. Jag tittar på bilden och jag kan inte förstå att det är hon. Jag kände igen namnet Julianne Moore men tror inte att jag sett henne i någon film förut. Hon var ljuvlig – och även här gjorde sminket en otrolig insats när vi ser henne som äldre.
 
Många ämnen behandlas – sexualitet, familj, kärlek, vänskap, självmord… som sagt, det är sannerligen inte en film man blir glad och varm av, men man tänker till. Och det kan ju omöjligt skada.
 
Skulle jag se den igen? Ja, om den gick på TV kanske jag skulle göra det, men jag skulle inte hyra den igen. Stark trea säger vi, tror jag.
 
+

Challenge accepted!

 
Hittade denna hos Anniz och why not liksom. Ibland gillar jag att bli tillsagd vad jag ska skriva 🙂
 

1) Bästa resan
2) En låt med många minnen
3) Dagens klädval
4) Något jag vill ha
5) Det här språket vill jag tala flytande
6) Dåliga vanor
7) Bloggfavoriter
8) En bild på mig själv när jag är onykter
9) Favorit tv-serie
10) Det här gör mig upprörd
11) Vad ska mina barn heta
12) Min dag
13) Mina rädslor
14) Om jag vann en miljon
15) Min första tatuering
16) En bild på min handstil
17) I min handväska
18) Mitt barndomsminne
19) Mitt drömyrke
20) En person som alltid gör mig glad
21) 5 saker jag vill göra innan jag dör

LOVEFiLM V / 2012 – The Queen

LOVEFiLM V / 2012 – THE QUEEN
 

 
(Lustig grej – jag ringde mina föräldrar precis innan jag skulle börja titta på filmen,den var redan laddad och klar, berättade för pappa att jag hade sett Järnladyn och tyckte att den var bra, och då börjar han prata om Helen Mirren som drottningen.Jag är bra på sammanträffanden jag.)
 

Så, efter att ha sett filmer om Georg VI och Margaret Thatcher var det väl dags att se en om drottning E också? Så det gjorde jag. Ännu en gång streamad från hemsidan. Fantastisk tjänst! Jag är fortfarande in awe över hur käckt det är. Dessutom strålande bildkvalité även i fullskärm, bra ljud och hänger det sig är det för att mitt mobila bredband tramsar, inget med sajten.
 
Det är ingen action i The Queen, direkt. Den utspelar sig 1997 – först dagen då Tony Blair blir premiärminister, och sedan – naturligtvis – den ödesdigra natten i Paris då Diana avled, och händelserna efter detta. Det mesta känner vi ju redan till, så att säga.
 
Helen Mirren är helt fantastisk som drottning E, och om hon är lika mysig i privatlivet som hon verkar i filmen så skulle jag vilja ha henne som någon sorts gammelmoster eller så. Och Michael Sheen gör en väldigt bra Tony Blair också får jag säga. Cherie övertygar dock inte även om hon faktiskt var otroligt lik henne, och han som spelade prins Charles var inte lik för fem öre – men lät ganska exakt som Charles. Många recensioner tycker att prins Philip var dåligt spelad, men det tyckte faktiskt inte jag, han framställdes precis lika dum i skallen som han uppenbarligen är i verkliga livet…
 
Så. Otroligt bra smink + kostym tyckte jag, och miljöerna är härliga, särskilt under scenerna vid Balmoral. Det är en bra film, men jag skulle inte se om den om jag inte var absolut tvungen. Jag älskar verkligen de här lite äldre engelska skådespelerskorna – Helen Mirren, Judi Dench och framför allt Maggie Smith är ju bara strålande. 
 
Trea!
 
 

Lycka i en halvlitersflaska

 
Vissa dagar är lycka så enkelt som att hitta en Cola Zero-flaska som man aldrig drack upp innan semestern. Idag är en sådan dag tror jag bestämt. Jag går hem tidigare för jag har tvättstugan, och denna rackaren ska nog hålla mig igång till klockan 16.
 
För övrigt fick jag min lönespec för juli igår och det var inte så gravt som jag trodde. Inte alls så farligt, faktiskt. Ser inte fram emot augustis, men det kanske inte blir lika blodigt som jag befarar heller. Visst kommer det att bli knapert både denna och nästa månad, men ingenting som jag inte kan hantera liksom. Fast nu ska jag verkligen skärpa till mig med maten. Jag har slarvat i flera månader nu – med att äta ordentligt menar jag, inte LCHF:andet för det går strålande – mest för att det varit så varmt förstås. Men nu ska jag börja laga riktig mat igen, även om det blir snabba och enkla grejer så ska det bli varm mat ett mål om dagen. Basta!