Vintertisdag

Nog för att jag börjar bli trött på att inte göra något riktigt vettigt på dagarna – fast det har varit skönt efter all turbulens också – men det är något rätt trevligt över att kunna sitta och dricka kaffe och bokblogga klockan tre en tisdagseftermiddag och titta på fåglarna, typ. 
 
 

 
Fåglarna här uppe gillar rönnbär. 
 
 
Tass tass tass. Nog människotassar men det ser lite mysigt ut. 
 
 
En helt orelaterad prickig orkidé. Bara för att bladen är så vackra. Skulle kanske ha haft lite bättre ljus, hoho. 

2013: 6 – Svinhugg av Marianne Cedervall

 
Pappa fick denna av sin chef för några veckor sedan, jag tror att hon hade råkat köpa en och fått en i julklapp eller något. Mamma läste den för ett tag sedan och har tjatat på mig om att jag borde läsa den också, så jag plockade upp den i söndags natt när jag låg sömnlös. Encore une fois liksom. Haha 
 
I alla fall. Vilken sjukt speciell bok! 
 
Sommaren 2006 sitter två väninnor i ett ombyggt kapell och skålar i champagne och äter små söta snittar. Tre gånger om. en gång per död man i den lilla byn Kajpe Kviar (jag tänker bara Kalles Kaviar och måste kolla upp det så fort jag ska berätta om boken ;)). 
 
Det är jordnära läkaren Mirjam, och ”lapphäxan” Hervor. De har nyligen kommit tillbaks från en kurs gällande affirmationer och tankekraft. Mirjam tyckte att den var rätt flummig men det var precis Hervors grej. 
 
Nu har Mirjam köpt ett gammalt kapell på Gotland, hennes barndoms ö, nära tre alldeles särskilda män. Men vilka är de? Och varför skålar Mirjam och Hervor i champagne när det verkar som om männen har dött på naturlig väg? 
 
Det är en väldigt speciell historia. Ibland skrattar man nästan högt åt formuleringarna. Karaktärerna är väldigt bra också, även om historien på sätt och vis berättas av Mirjam tre år senare för deras dåvarande granne och hennes lite halv-moatjé Sylve, så går man lika mycket in på Hervors känslor som Mirjams. Det är en bit där Hervor sitter på utedasset och är så himla nöjd med att det är två hål, för då har hon ett extra att aska cigaretten i. Sådant tycker jag är roligt, smådetaljer sådär som inte för historien framåt, men ger rätt mycket i karaktärsväg. 
 
Rekommenderar jag den? Ja. 
Kommer jag att läsa om den? Troligen inte. 
Kommer jag att försöka leta upp uppföljaren Svartvinter? Yes. 

2013: 5 – Vit oleander av Janet Fitch

Bonusen med att ligga vaken halva nätterna är att man får väldigt mycket läsning gjord. Hehe. För övrigt är det alltså inte så att jag ligger och läser konstant utan att försöka somna, det hade varit en sak, utan det blir liksom tjugo minuter här och tjugo minuter där. 
 
I alla fall. Inatt läste jag ut Vit oleander av Janet Fitch. Jag har läst den ett par gånger förut – enligt min egen inskription på första bladet köpte jag den redan 2002 i en second hand-butik i Oxford, så när man är en så kronisk omläsare som jag är så är det inte så konstigt. Och vissa bitar kände jag ju igen jättetydligt. 
 
Hur som haver. 
 
Astrid Magnussen är poet. Och bohem, i allra högsta grad. Hon och hennes dotter Astrid har rest runt i Europa, bott i Amsterdam och Frankrike och allt möjligt under Astrids uppväxt – men nu när Astrid är elva-tolv år har de satt bo i Los Angeles. Här träffar Ingrid en man som heter Barry – men när han sviker henne begår hon det värsta brottet möjligt, och hamnar i fängelse. På livstid. 
 
Detta resulterar i att Astrid blir ett av alla fosterbarn som finns i Kalifornien. Hon flyttar runt till massor av olika ställen, vissa betydligt bättre än andra, men av varje erfarenhet lär hon sig något, och utvecklas enormt som människa. Hon har kontakt med sin mor under alla år, även om det mest är Ingrid som kontaktar henne och inte tvärtom, och hon börjar förstå att hennes relation till sin mor egentligen är alldeles uppåt väggarna galen. 
 
Hon börjar även fundera på sin far. Allt hon vet är att han var dansk och hette Klaus Anders utan mellannamn. Inget mer. 
 
När det, efter en artikel i en tidning, blir aktuellt för Ingrid att efter sju år i fängelset få en ny rättegång under pretensen att Barrys död var självmord och inget annat, blir Astrid ombedd att vittna. Men det är inget självklart val för henne efter alla år av praktiskt taget psykisk misshandel av sin mor, den firade, vackra poetissan… 
 
Språket är SÅ vackert i denna boken, jag rekommenderar att ni läser den på engelska för jag kan inte tänka mig att översättningen kan göra Fitchs språk rättvisa. Fördom? Jajamensan. Men jag tror att det är så i alla fall. Karaktärerna är så målande beskrivna, det känns som om jag känner Claire och Yvonne och Resa och Davey och Paul… och det är ju sannerligen ett gott betyg. 
 
Tittade på lite litteratursidor också och de flesta verkar gradera den någonstans mellan 4,5 och 5, och det gör jag också. Riktigt, riktigt bra. 

Snabblunch

Det blev inget vidare med sovandet i natt heller. Eller ja, jag somnade strax efter fem och sov till åtta, gick upp och tog medicinen och somnade sedan om till halv elva… då skulle jag bara stänga ögonen ett ögonblick men när jag öppnade dem igen var klockan 12. Oops 😉 
 
Men skönt var det. Och hungrig var jag när jag vaknade! 
 
Lite spaghetti, wokgrönsaker och pesto gjorde susen! (Det ligger grönsaker under spaghettin, ett riktigt så stort berg skulle jag nog inte lyckas få i mig 😉 
 
 
Tog kanske en kvart sammanlagt, hade jag använt vattenkokare max 11-12. 

SÄLISAR

Ännu en sömnlös natt. Men jag hann läsa en hel roman i alla fall, Svinhugg av Marianne Cederwall. Mer om den senare, men den rekommenderas! 
 
I alla fall. Här är mina små överraskningar som mamma handlat åt mig i lördags! 
 
 
Salt- och pepparströare i form av sälar! (Bilden blev inte så bra för jag lyckades ta bort den bästa av dem och orkade inte börja om, men de är lite större än de ser ut på detta kortet., kanske en dryg decimeter från huvud till stjärt.) 
Ikväll vankas det tacos här i hooden. Eller något åt det hållet i alla fall. Gott! Jag är sugen på något lite starkt efter en dag mer eller mindre i vågrät ställning.