Dagens dikt: Coromandel Fishers av Sarojini Naidu

Sarojini Naidu var den första kvinnliga guvernören över en indisk delstat. Hon var även ett ”äkta” underbarn – och poet, förstås – samt en otroligt viktig person inom feminismen och kvinnorättskampen i Indien. 
 
==
 
Rise, brothers, rise; the wakening skies pray to the morning light, 
The wind lies asleep in the arms of the dawn like a child that has cried all night. 
Come, let us gather our nets from the shore and set our catamarans free, 
To capture the leaping wealth of the tide, for we are the kings of the sea! 

No longer delay, let us hasten away in the track of the sea gull’s call, 
The sea is our mother, the cloud is our brother, the waves are our comrades all. 
What though we toss at the fall of the sun where the hand of the sea-god drives? 
He who holds the storm by the hair, will hide in his breast our lives. 

Sweet is the shade of the cocoanut glade, and the scent of the mango grove, 
And sweet are the sands at the full o’ the moon with the sound of the voices we love; 
But sweeter, O brothers, the kiss of the spray and the dance of the wild foam’s glee; 
Row, brothers, row to the edge of the verge, where the low sky mates with the sea. 

 
 
== 
 

Vem då sa’ru?

Läser DN:s lista över 13 bisarra ögonblick i Almedalen och ser en rubrik om en person jag aldrig tidigare hört talas om. Vem är Jasidan? Ja-si-dán, läser jag och tänker att tja, jag hade ju ingen särskild koll på svensk politik på den tiden så det kanske var någon Jasidan som vann och förlorade. Men så läser jag igen… 
 
 
…och inser att det ska läsas Ja-sidan. 
 
För övrigt en ganska underhållande notis. 

2014: 125 – Steglitsan av Donna Tartt

Vad jag gör uppe fortfarande? Ja, det undrar jag också men jag kan inte somna och då kan jag lika gärna göra lite nytta 😉 Det var längesedan det gick elva dagar utan ett bokinlägg, och oftast när det blir så har jag många på lut. Nu bara två – men det är två rejälingar, så det må vara hänt. 
 
Steglitsan har jag sett fram emot att läsa sedan jag hörde talas om att den skulle komma ut. Den hemliga historien är ju min favoritroman någonsin, jag har inte lyckats läsa The little friend ännu men jag ska – så när jag såg att Donna Tartt hade något nytt på gång blev jag genast sugen… och nu när den äntligen kommit i pocket så var det en självklarhet att den skulle få komma hem och bo hos mig. 
 
Och vilken roman! Snacka om att jag inte blivit besviken. 
 
Det är en bok på 800 sidor. Det är värt att nämna det – därför att jag ganska ofta tycker att såpass långa böcker innehåller en massa onödiga transportsträckor. Det gör inte Steglitsan. Den hade kunnat vara ännu längre utan problem. 
 
Börjar jag skriva alltför ingående om handlingen kommer detta inlägg också att bli 800 sidor långt, så det ska jag inte göra, utan jag ska istället göra något som jag inte brukar och rakt av kopiera baksidestexten… 
 
 
En ung pojke i New York City, Theo Decker, överlever mirakulöst en olycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten, mystiskt fascinerande målning. En målning som till slut drar in Theo i konstens kriminella baksida. 

Steglitsan är en oförglömlig odyssé genom dagens Amerika och ett drama med nästan outhärdlig skärpa och intensitet. Det är en berättelse skriven av en mästare om förlust och besatthet, överlevnad och identitet och konstens intensiva dragningskraft. 

”Den traditionella illusionsromanen med sin välvävda intrig, sina utmejslade personer, sina sinnliga miljöer, sitt omsorgsfulla språk – en roman att gå in i, uppslukas av, glädjas åt, tänka med, skrämmas av, ja, ibland också få livsmod från. Det är sådana romaner som amerikanskan Donna Tartt skriver.” Svenska Dagbladet

 
Jag håller inte alltid med litteraturkritikerna i Svenskan, men jag är väldigt billig att göra det i detta läget. Och jag är väldigt villig att tipsa alla om att läsa den, för jag kan inte tänka mig någon grupp av vuxna läsare (då menar jag högstadiet och uppåt) som inte kan ha glädje och få njutning av Steglitsan. Så bra är den. Och – till den som tyckte att Den hemliga historien var lite tung med alla kulturella referenser – den är lättillgänglig. Och vacker. och alldeles, alldeles underbar. Läs! Nu! 

Goda nyheter, god mat

Sover nästan sittande… enda anledningen till att jag ens är vaken fortfarande är för att jag måste ladda telefonen innan jag går och lägger mig 🙂 
 
Två väldigt långa dagar har det varit. Nämligen. Med utmärkt utgång, för i eftermiddags fick jag reda på att jag börjar ett tempuppdrag den 14:e juli! Kan bli väldigt kort beroende på ditt och datt, men jag har en bra feeling för det. Desstom är min blivande chef så vansinnigt lik en av mina tidigare chefer – de hade kunnat vara syskon – och den f.d. chefen är en av mina favoriter så det kan ju enbart båda gott. 
 
I förmiddags var jag på Astra Zeneca i Mölndal (inte där jag ska jobba nu). Vilket otroligt ställe! Det är som en hel liten stad utanför med särskilda övergångsställen och grejer – och inne i kontorskomplexet finns bland annat bankomat och affär med bland annat böcker och krukväxter. Fantastiskt bisarrt och pittoreskt. 
 
Så efter mötet i eftermiddags gick jag vilse lite vid Lindholmskajen och åkte sedan in till stan för att möta Rebecka (fast först svepte jag en cola zero på Burger King. Man ska inte glömma att ta med sig vattenflaska när det är sjuttiotre grader varmt ute). Vi hade tänkt äta sushi, men efter allt hattande kände jag att jag behövde något varmt och lite stadigare, så vi gick till Taras istället. Mycket bra beslut. 
 
Först friterade musslor (för mig, calamare för henne och så hjälptes vi åt). Underbart blanka vackra svarta oliver och bröd till. Sedan kycklingspett med örtpotatis, grönsaker, sallad, en underbart mild tomatsås och tzatsiki för mig och havskräftor för henne. Allvarligt – kolla på dem! Det var typ 15 stycken, alltså runt ett kilo! Då är 210:- inte dyrt… 
 
   
 
      
 
Det är lagom varmt, jag är lagom mätt och rätt nöjd i allmänhet. Jag sov inte många timmar natten till idag, men jag är ganska säker på att jag kommer att sova väldigt gott inom kort ikväll. Och imorgon har jag inga åtaganden förrän framåt kvällskvisten så oj vad jag tänker sova tills jag vaknar och dricka ute och ta en ordentlig promenad! 

Otroligt praktiskt bokformat



Ja, solisarna är stora, men boken är jätteliten. Och fullt läsbar, texten är lika stor som en vanlig bok.

Adderad bonus – känns som en psalmbok!

Återstår att se hur den är. Jag tycker inte att Rudbergs chicklit är bra, men första boken i denna trilogin, Ett litet snedsteg, var riktigt underhållande. Bokhora skriver ”Mycket elegant” och dem brukar man allt kunna lita på!

Dagens dikt: Down behind the dustbin av Michael Rosen

Jag är barnsligt (!) förtjust i dikter för barn! 
 
==
 
Down behind the dustbin
I met a dog called Ted.
‘Leave me alone,’ he says,
‘I’m just going to bed.’

Down behind the dustbin

I met a dog called Roger.
‘Do you own this bin?’ I said.
‘No. I’m only a lodger.’
Down behind the dustbin
I met a dog called Sue.
‘What are you doing here?’ I said.
‘I’ve got nothing else to do.’ 

 
 
==