Aktivitetsarmband – en investering i mig själv, kanske?

En sak till hann jag faktiskt med på lunchen – jag har beställt ett aktivitetsarmband! Har haft en sådan där dag när det är svårt att tro att jag har ett stillasittande kontorsarbete, för jösses vad jag har sprungit omkring. Därmed vore det intressant att se hur min aktivitet faktiskt ser ut på en dag. Telefonen räknar ju steg, men den bär jag inte med mig hela tiden och såklart inte på träningen heller om det inte handlar om löpbandet. 
 
Jag är ju även väldigt fascinerad av sömn och dess cykler, så det är ju perfekt med ett armband som synkar till iPhonen. Lätt värt ett par hundralappar, säger jag nu innan jag ens provat 😉 Det är ju mest en kul grej som inte kostar mer än en middag på lokal, så att säga. Ser verkligen fram emot att testa. En före detta kollega fick ett i julklapp och vi hade riktigt kul när vi såg på hennes app att hon minsann hade varit extremt aktiv någon gång mitt i natten – ingenting som hon hade något minne av…! 
 
((Tyvärr var jag feg och valde ett svart. De andra färgerna – fanns några till – är betydligt roligare, men trots allt vet jag inte om jag alltid vill ha ett rosa armband som lyser på handleden. Eller ja, det vill jag naturligtvis, men kanske inte om jag råkar ha något rött på mig…)) 

Produktiv lunchrast

En produktiv lunch – utöver att hinna äta en väldigt god sallad: 
 
 
…som vill ligga upp och ner, men det var i alla fall isbergssallad, purjolök, pico de gallo, paprika, räkor, morot, ärter, en rackarns het laxbit och lite tonfiskröra på kvarg, så har jag hunnit få Swish att fungera (äntligen!), och startat ett säljarkonto på Bokbörsen. Måste verkligen bli av med lite böcker och det skadar ju inte att tjäna några kronor på det. Som kommer att gå direkt till flyktinghjälp, för övrigt. Det blir mer än om jag skänker dem till loppis – rent krasst måste jag tänka så. Verkar smidigt att sälja där, allt jag behöver göra är väl att skaffa mig en hushållsvåg om det visar sig att det blir bra ruljans. 
 
Nu dags att jobba igen. Som sagt har jag möten mellan 14 och 17 utan paus, och nu har jag dessutom en rungande huvudvärk. Dags för kaffe, tror jag – jag har nöjt mig med grönt te hela morgonen men kanske är det koffeinabstinensen som gör sig påmind. 
 
Fortsatt trevlig onsdag, kära vänner! 

Godmorgon onsdag!

 
Laddar inför dagen med en grön smoothie, som inte ser så grön ut i det här konstiga ljuset, ser jag nu. 
 
Banan, ett halvt conferencepäron, en liten avokado, en bit gurka, en näve fryst mango, en halv pressad lime och en näve ruccola. Och två ägg. Vroom vroom så är det klart. Och väldigt gott. 
 
Jag vet inte om ruccola är tillnärmelsevis så nyttigt som spenat, men det ger en viss kick, tycker jag, och passar därför bra i grön smoothie! 
 
Förkylningen är bättre idag med, men jag tror inte att jag ska utmana ödet och gå och dansa. Orkar verkligen inte bli sjuk på riktigt. Så ikväll lutar det åt att jag ska tillaga hel rostbiff, tips på det emottages varmt! 
 
Ha en fin onsdag, mes petites, det ska jag ha! 
 

Västgötaklimax, kramar och veckan som kommer

 
Det blev ingen kuddjakt idag. Snacka om antiklimax! Personen som vi skulle jaga kudden ifrån hade börjat använda kudden som prydnad på sitt nya kontor. Han kommer och lämnar den om två-tre veckor. Nog om det. Och ja, detta är jobbrelaterat… 
 
Utöver det har det varit en bra dag! Intensiv, men bra. Jag har kunnat hjälpa en massa människor med saker som underlättar deras liv, och det är alltid tillfredsställande. Jag har även fått mycket gjort, skrattat mycket, kramats mycket för en vanlig sketen tisdag och hunnit med mig själv också, mellan varven. 
 
Det andra antiklimaxet var att varken jag eller B vann någonting på tipspromenaden på onsdagens AW! What’s that all about – när man får mail från arrangören med något om vinnare i ämnesraden förväntar man ju sig faktiskt att man är en av dem. Men ingen skada skedd. 
 
Förkylningen som pockat på min uppmärksamhet är mycket bättre! Jag kände mig risig imorse, sådär på gränsen till att jag orkade, men piggade på mig rätt snabbt. Många koppar grönt te med citrus samt en bägare med c-vitaminrik frukt i eftermiddags gjorde nog susen. Nädå, jag vet att varken te eller c-vitamin kurerar någonting egentligen, men man kan väl alltid låtsas? Som jag brukar säga, hittar man något som funkar för en ska man väl köra på det. Det mesta här i livet har inget facit… 
 
Och med det lilla visdomsordet – ibland är jag så klok att jag bedåras – ska jag packa ihop och gå och lägga mig. Ja, faktiskt. Jag har varit vaken sedan före fem imorse och det känns lite i ögonlocken. Imorgon blir en knäpp dag – ingenting inbokat på hela förmiddagen, men sedan tre möten back-to-back mellan 14 och 17. Det första dessutom med en extern person som har ett fantastiskt namn. Det lutar åt att jag orkar gå och dansa fuego efter jobbet, så länge förkylningen fortsätter att hålla sig borta! Hoppas verkligen, det vore så härligt. 
 
På torsdag kommer Unionen till oss och bjuder på frukost, för det är dags att bilda klubb på arbetsplatsen – antar att det blir det när man tangerar ett visst antal anställda, eller kanske ett visst antal fackligt anslutna på en arbetsplats. Vi är nästan 500 anställda nu, plus 900 konsulter, leverantörer och personer på internationella kontrakt… fantastiskt. Efter det ska jag på lunchmöte på Clarion Post, vi har fått en ny kundansvarig som vill träffas och prata. På torsdag eftermiddag ska vi på inflyttningsfest hos vår relocation vendor som har flyttat till nytt kontor på Frölunda Torg, och efter det hade jag tänkt prova ett Core-pass på Friskis i Frölunda. På fredag ska jag och J på ett frukostseminarium på Ekocentrum – gamla Vasa Sjukhus, om jag förstår det rätt. 
 
Med andra ord – en stimulerande och spännande vecka! Men det är skönt att inte ha så mycket planerat i helgen, förutom frukost på Post med Hanna på söndag morgon. Annars tänker jag träna, promenera, göra härliga spontana saker och läsa en massa. 
 
Men det är bara tisdag ännu. Och som sagt – nu läggdags. Eller som Pepys skrev – and so, to bed. Sov gott, vänner! 

Tematrio: Jobbiga böcker

 
 

Denna veckan ber Lyran: Berätta om tre böcker som varit känslomässigt jobbiga att läsa!

 
Intressant tema! Låt oss se… 
 
      

 
Jag brukar tvinga mig att läsa, eller konsumera, kultur som blir väldigt hajpad även om jag inte tror att de är något för mig. Ibland, eller faktiskt ofta, blir jag positivt överraskad: Harry Potter, Sagan om Ringen-filmerna, The Big Bang Theory, How I met your mother, Cirkeln. Ibland blir det precis som jag trodde. Bästa exemplet på det är förskräckliga Femtio nyanser av honom av E L James. Som blir mitt första svar. Ja, jag förstår att det egentligen ska handla om känslomässigt ”riktigt” jobbiga böcker, och detta kanske är att ta udden av allvaret, men jag led verkligen med hela mitt väsen när jag läste detta vansinniga dravel. Därmed har den förtjänat sin plats. För oj, vad jag upplevde jobbiga känslor under läsningen. Det är ett under att jag läste klart. 
 
Flyga drake av Khaled Hosseini var fruktansvärt jobbig. Så fantastisk, men så rysligt hemsk. Jag mår illa bara jag tänker på vissa bitar ur den. 
 
More, now, again av Elizabeth Wurtzel handlar om kemiskt missbruk och psykisk ohälsa. Man känner verkligen huvudpersonens ångest krypa i en – det är en oerhört stark bok. Mycket bra, och lärorik om man kan säga så. Ofantligt skickligt att kunna skildra och gestalta på ett sådant vis som Wurtzel gör. ((Hennes Prozac Nation är också mycket läsvärd. Och jobbig.)) 

Kvinnoalfabetet – Bokstaven K

Sent deltagande i favoritutmaningen hos enligt O denna veckan också – men det blir ju så när man är bortrest, särskilt med sällskap. Men bättre sent än aldrig – hittills har jag i alla fall hunnit vara med i rätt vecka 😉 
 
   

   

 
 
1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på K. 
Här väljer jag att svara Karin Alvtegen. Tycker att hon är alldeles fantastisk – jag har inte läst allt av henne, men ganska mycket, och jag vill hela tiden ha mer. Underbara romaner med fantastiskt språk och mycket att reflektera över. 
 
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på K vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare? 
En skådespelerska som jag egentligen sett väldigt lite med, men är fascinerad av är – eller var – Katharine Hepburn. Hon föddes 1907 i en fritänkande, modern familj, utbildade sig på Bryn Mawr-universitetet och lyckades slå sig in på skådespeleriets bana. Hon blev Oscarnominerad 12 gånger och vann 4 statyetter, vilket fortfarande är rekord. Hon var något av en outsider i Hollywood – gick omkring på gatorna ensam, bar långbyxor (the horror!) och vägrade intervjuer och autografer. En cool kvinna, helt enkelt. Ska meddela när jag ändå snackar Hepburn att jag trodde att Katharine och Audrey var nära släkt – det var de inte – de var släkt på mycket avlägset håll. 
 
3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på K som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar. 
Jag har redan svarat Karin Boye i Kvinnoalfabetet – som en förebild på B. Men jag kan inte utelämna henne bara för den sakens skull – självklart måste Karin Boye vara med så ofta det bara går! 😉 (Hon var en stark contender till förstaplatsen i denna veckans utmaning också, ska sägas.) Det är inte bara det att jag älskar hennes poesi och prosa, Hon var stark, målmedveten och med klara åsikter som hon var konsekvent emot. En fantastisk kvinna, som lämnade jordelivet alltför ung. 
 
4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på K är du nyfiken på, men har ännu inte upptäckt? 
Jag har ännu inte läs tnågot av Nicole Krauss, men det vill jag gärna göra! Verkar vara en mycket intressant författare! 

2015: 180 – Kanske imorgon av Felicia Welander

Eva vill dö. Hon försöker bara samla ihop modet att ta livet av sig. Hon har förlorat sin lilla dotter i en olycka, och fokuserar nu bara på det dagliga livet. Hon går till jobbet som sjuksköterska – där ingen vet vad som har hänt, utan tror att hennes dotter lever och mår bra – hon fortsätter helt enkelt med livet, ett litet tag till. Det får aldrig vara tyst. Aldrig. 
 
En dag kommer Monika i vägen. Färgglada, högljudda Monika i grannhuset, som absolut ska prata på pendeltåget. Monika styr sitt eget liv, hon bestämmer själv. Fast gör hon verkligen det? 
 
Det blir början på en ofrivillig och oväntad vänskap. De bor i likadana hus, på samma gata, men i helt olika världar. Monika kör carpe fucking diem i högsta hastighet, Eva funderar mest på hur livet ska sluta. 
 
Vänskapen leder till en road trip till Hälsingland på Monikas motorcykel – och ingenting blir sig likt igen. 
 
Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den tar upp problematiken med hur mycket vi får tvinga oss på våra människor och involvera oss i deras liv – för det är en ganska svår balansgång. Underbara formuleringar, fantastiska karaktärer som jag verkligen fastnade för. Slutet var på sätt och vis givet, men det var inte alls givet åt vilket håll det skulle svänga. 
Fantastiskt bra, helt enkelt. Mycket imponerad av den mångsidiga Felicia Welander! 

Kontroversiella strumpbyxor

I andra utgåvan av Blankens Swanbergs Bulletin pratas det kontroversiella strumpbyxor. VAD är det, frågar du då, för det gjorde jag. 
 
Det är tydligen ett tillräckligt stort och viktigt ämne för att high-brow-dagstidningen The Guardian ska skriva om det – när är det socialt acceptabelt att bära tjocka svarta strumpbyxor? Det är alltså inte bara en modefråga, utan signalerar även olika saker om klass, ålder och om man har råd att ringa på en Uber, eller vad man nu gör med en Uber. 
 
Jag gillar personligen resonemanget i början på artikeln – följ samma regel som med ostron – endast i månader med ett R i. I maj-juni-juli-augusti ska man inte äta ostron. Eller behöva ha tjocka svarta strumpbyxor… 

Medelåldershål i öronen

Blankens Swanberg skrev i Bulletin #1 om medelhålders-hål-i-öronen, och jag vill naturligtvis inte vara sämre. 
 
 
Fast jag har inte tagit några fler hål. Och detta var inte ens planerat – det bara råkade ligga där imorse och jag kom på att det kunde vara kul att se hur det blev. Tihi. Jag är rätt nöjd, det ser ganska piffigt ut. 
 
Det gröna är ett Warszawafynd – jag köpte nästan likadana blå, röda och med genomskinlig gnistrande sten. Söta och diskreta men ändå lite fräsigare än bara knoppar 🙂