Julkalender med Lennart Hellsings ABC – Lucka #16

 
 

Rosamunda Annorlund

 
Har en katt som är en hund
 
Annorlunda, som du ser 
 
är en stad där allting sker
 
ut och in och bak och fram 
 
upp och ner. 
 
 
 

 

Sömniga Sune sov på sitt öra
 
för trött för att se, för trött för att höra
 
Sjutton personer skjuter med krut
 
Sjutton personer skjuter salut
 
Sune, han sover precis som förut 
 
 
 
 
 

Tematrio: Litterära fantasier

 
Lyran skriver: ”Det bästa med litteraturen är att den skapar föreställningar och väcker fantasier hos läsaren. En del fantiserar om författare, en del om karaktärer och en om tider/platser. Berätta om tre saker du skulle vilja göra / platser du skulle vilja åka till / karaktärer du skulle vilja möta från litteraturen.”  
 
För mig blir det platser för hela slanten! Det finns alldeles för mycket av allt 🙂 
 
 
Jag skulle vilja åka till Maeve Binchys Irland – såväl Dublin som landsbygd och västkusten. Det är helt absurt att det inte blev av under tiden i Storbritannien, men när jag hade tid att resa hade jag inga pengar och när jag hade pengar att resa hade jag ingen tid. Men det är ju inte direkt ogenomförbart, så jag hoppas att jag kanske kan komma dit under nästa år. Det vore häftigt med ett par dagar i Kerry eller Clare under semestern! 
 
 
Jag skulle även vilja besöka amerikanska södern, och gärna bayoumiljöerna i Rebecca Wells underbara böcker om YaYa-flickorna. Men även Atlanta, som YaYa-flickorna åker till för att se premiären av Borta med vinden – och såklart Memphis, New Orleans… 
 
 
Och New England, såklart! Miljöerna i Donna Tartts mästerliga Den hemliga historien är mycket lockande. I New England hittar vi ju även John Irving, Jodi Picoult och många andra härliga miljöbeskrivare. Både städerna och kustmiljöerna lockar mig mycket! 

2015: 209 – Sund av Tove Folkesson

Eva Z från Kalmars jägarinnor har blivit vuxen. Hon har lämnat Kalmar för Stockholm och arkitekturstudier. Men det funkar inte. Det blir inte bra. Hon, med sin arbetarbakgrund och folkölsfarsa passar inte in bland de blonda pagerna på kalasen. Vilket hon inser liggande på ett golv på toaletten på Arkitekturskolan medan tvålen rinner nerför väggen. 
 
Det är dags att ge sig ut i världen och hitta… ja, något. Sig själv kanske? 
 
Via Kuba, artistlinjen på högskolan, kollektiv, new age och gud vet vad. Den jägarinnan som fortfarande finns kvar startar kärnfamilj i förorten och Eva är fortfarande vilsen. 
 
Det är mycket väntan i romanen, tycker jag. Eva väntar hela tiden på att något ska hända, att någon ska upptäcka henne, att någon ska betala henne för att skaaaapa… ja. 
 
Och jag gillar det, för jag tror att det är autentiskt. (Autenticitet är för övrigt ett viktigt ord i hela romanen.) Jag tror att det finns jättemånga ungdomar som klarat skolan med bra betyg som sedan bara tror att något ska ”come upon them” och ordna upp allting. Ja, det tror jag faktiskt, trots att vi nog har många duktiga och ambitiösa ungdomar i Sverige – fortfarande finns det sådana som tror att ”det ordnar sig”. Det gör det sällan, eller hur? 
 
Jag tycker att Tove Folkesson är superskicklig. Det är många karaktärer här som jag gärna hade velat veta lite mer om, men skildringarna vi får är ändå utmärkta. Jag gillar henne verkligen! 
 
Titeln är väldigt intressant också – värd att fundera på på många olika plan. 

Utmaningar Dag 14 – sammanfattning!

   
 
 

För #lmjulkalender / #lmfotoutmaning – En bok jag önskar att jag hade skrivit. Ja, jag är inte klar med Erin Kellys Grenar av gift ännu, men hittills är jag extremt imponerad. 

 
För #bokhorajulutmaning – Julklappstips 3. Bara vara Jojo av Niki Nordenskjöld till tweenietjejen. 
 
För #pocketshopjulutmaning – Bästa stället att läsa på. Vaaaarsomhelst. Det spelar ingen roll! 

2015: 208 – Döden ingen talar om av Ulrika Jannert Kallenberg

Från förlagets baksidestext: 
 
Ulrikas pappa är död. Men ingen berättar hur han dog. Ingen talar om det. Ingen talar om honom. Somrarna tillbringar Ulrika och hennes bror Mikael hos farmor och farfar på Öland. Farfar är kontraktsprost, farmor är en kylig prostinna, kusinerna är duktiga och mamma är sämre än de andra. För hon är bara ingift. Och borde inte ens höra till längre. Ändå vill farmor att de kommer på besök. Som om hon genom att hålla fast vid barnen kan hålla fast vid sin son, barnens pappa. Som är död. Och döden förtigs. Döden ingen talar om.

Döden ingen talar om är Ulrika Jannert Kallenbergs självbiografiska berättelse om hur det är att växa upp som barn till en pappa som tagit sitt liv och att ständigt leva i skuggan av döden, i skuggan av ett självmord.

 
Jag hade förmånen (och turen, på sätt och vis) att lyssna till Ulrika Jannert Kallenberg på Halländsk bokmässa häromveckan. Laddade genast ner boken förstås och läste den ganska pronto också – jag ligger efter med mina recensioner. 
 
Det var en väldigt stark upplevelse att lyssna på Ulrika, och likaså förstås att läsa boken. Baksidestexten sammanfattar verkligen boken, det är förstås därför jag lånade den – jag hade inte kunnat sammanfatta det bättre. Det är så förskräckligt att läsa om upplevelserna, och så otroligt att Ulrika och hennes bror inte får veta vad som faktiskt hänt deras pappa – han begick alltså självmord när Ulrika var liten flicka – förrän de är vuxna. Så galet! 
 
Mycket intressant och mycket viktigt att vi faktiskt talar om sådant här. Jag råkade läsa en hel radda böcker om självmord på raken strax efter att vi fick höra om Nic – det var inte medvetet, det vill jag säga – och något som rörde mig så väldigt i alla artiklar om honom var ju just det att han pushade så på att berätta och att söka hjälp när man mår dåligt. Nu klarade han ju sig inte hela vägen, men många vittnade om att samtal med honom hade fått dem att söka sig till hjälp och tillfrisknande. Väldigt intensivt. 

2015: 207 – Att springa av Maria Sveland

JoL på Bokhora inleder sin recension av Att springa såhär: 
 
 
 
Jag tycker två saker om Maria Svelands roman ”Att springa”.
1) Temat – sexuella övergrepp, dess uppkomst och konsekvenser – gör det till en av de viktigaste romanerna på länge.
2) Själva det litterära romanutförandet är bitvis ganska svajigt men det spelar inte så stor roll då det känns som att punkt 1 är viktigare.
 
Och som så ofta kunde jag inte ha sagt det bättre själv. Så är det 
 
Boken utspelar sig på 80-talet. Emma och Julia är tolv år och bästisar – men från helt skilda familjekonstellationer. Emma är gladlynt och bor ihop med sin unga mamma Annika, i en lägenhet full av musik, vänner och ljud. Julia bor i kärnfamiljen i den fina villan – med bastu, minsann! – mamma jobbar deltid på parfymeri, pappa är… finansman av något slag. Fint är det, i alla fall. 
 
Det är sista sommarlovet innan högstadiet, innan det är dags att bli vuxen – och tjejerna springer på en blottare i skogen. Det blir upptakten till ett enda kaos av problematik till höger och vänster. 
 
Och det är förskräckligt. Men väldigt viktigt. Det är kanske ingen särskilt bra roman, egentligen – jag vet inte, det är mer vad jag har läst i efterhand att andra som förstår mer tycker – jag blev så uppslukad av historien. Och så förbannad, förstås. Och väldigt förtjust i Emmas mamma Annika – hon verkar så härlig. Lite för härlig, förstås, för inte ens på det glada åttiotalet tror jag att hon är så trovärdig. Men hon är härlig ändå. 
 
Bra och engagerande, alltså!