Frid!

Det råder till och med julefrid på Nils Ericsonsterminalen. Jöback sjunger Jul, jul, strålande jul. En gubbe berättar om sin förfader som var schartauansk präst i Ulebergshamn och ”bara stod och skällde i kyrkan”. En man har en svinarg katt i bur. Själv har jag julmust i handväskan och en känsla av, om inte riktigt julstämning så i alla fall av ledighet. Jobbmailen är få hittills och personen framför mig luktar Jägermeister. 
Frid frid! 

Jullov!

Godmorgon på er! Jag har jullov! 

Eller nästan i alla fall. Officiellt jobbar jag idag, men på distans. Räknar inte med att det kommer hända någonting överhuvudtaget på kontoret, så jag tar bussen till Hunnebo 09:15. Så härligt! 
 
Jag behöver den här ledigheten mer än någonsin tror jag. Känner att hela kroppen skriker efter att få vila lite grann. Vila hjärnan och läsa böcker och skriva istället för att räkna kineser och förklara migrationslagen 😉 
 
Nädå. Jag älskar mitt jobb, det är inte det – men jag är oerhört glad för att vi fått det så bra ordnat i år att vi är lediga i två hela veckor. 
 
Jag har inte glömt bort mina utmaningar de senaste dagarna förresten – men igår glömde jag bort att lägga upp sammanfattningen, kom hem sent och var bara sugen på att äta och gå och lägga mig – och nu fungerar det inte att lägga in bilder. Kommer sen. Han är luuuugn. 
 
Och imorgon är det julafton! Jag är så barnsligt nöjd med mina julklappar i år, alltså. Det är saligare att giva än att taga (fåga?) – nu är det faktiskt sant! 
 
Jag ska frakta två saker till Hunnebo i handväskan idag och jag undrar verkligen hur detta ska gå. Haha. Det är alltså överraskningar, och mamma och pappa läser här så jag kan inte säga vad det är – men jag tycker att jag har vidtagit alla åtgärder jag kan så… låt oss hålla tummarna och sitta rakt i bussen! Fast det är egentligen inte fraktandet jag är orolig för, det är snarare vad som händer vid uppackandet. Och det är inget ömtåligt i traditionell mening heller, så ingen behöver vara rädd för att jag ska få glassplitter i hela handväskan… jag lovar att återkomma med uppdatering. 
 
Och bilder… 

Musikbörs!

Så fin! 50:- till Musikhjälpen dessutom. Tack Bosse & Ester! (Leta upp dem på Facebook och Instagram! Sååå fina saker.) 

Jag ska ut och resa ju – och eftersom jag sällan har kontanter brukar de, när jag har dem, hamna löst någonstans eftersom jag har en stor plånbok som jag inte alltid bär med nig. Nu lär jag väl få skaffa lite eurosar på söndag – mycket bra att ha en liten börs då som dessutom vid behov kan stoppas i behån eller strumpbyxorna. 

Jag har något grönt på händerna…

I fredags lämnade jag två hyacinter vid mitt skrivbord – en som var min och som praktiskt taget låg ner vågrätt (den hade blivit hopklämd innan jag fick den i min påse på torsdagens julgille), och min chefs. Båda små, korta, knubbiga, outslagna. 
 
Så kom jag imorse och möttes av dessa giganter! 
 
 
Helt otroligt – jag trodde nästan att någon hade skojat och bytt ut dem – men insåg att alla som hade likadana fick ju dem samtidigt och kunde därmed inte ha några större att byta ut dem med. 
 
Mailade en bild till chefen – hon är i USA, vilket är anledningen till att jag är blomvakt – och hon svarade ”Vilken blomvakt du är! Professionell sådan! :D” – vi kan säga som så att det där INTE är en mening jag någonsin trodde att jag skulle få skriven åt mig. Jag har liksom vattnat en plastblomma en gång, så gröna fingrar har jag. 
 
Annars har jag varit trött idag. Kunde inte somna igår kväll – endast för att jag var vrålpigg, inget annat – klockan två var jag nog fortfarande vaken. Ting skojade och sa att jag måste ha börjat funka på kinesisk tid. 
 
Men – jag åt lunch med Linda! Så härligt. Det är så underbart med vänner man känner riktigt väl och vice versa – det känns som om det var igår vi sågs, även om det såklart blir vemodigt att säga hejdå. Förhoppningsvis hinner vi ses igen efter nyår! 
 
Ikväll har jag maratontvättat, fixat ett par julöverraskningar och nu står maten i ugnen. Det blir så mycket rester av den här steken alltså – otroligt ekonomisk matlagning, får man väl säga. Kilopriset på en helstekt fransyska – 89:-, i detta fallet – är minst hälften av vad det skulle kosta att köpa kallskuren rostbiff. Dessutom är det godare. Så snart middag och sedan soffhäng – och så ska jag visa vad som kom med posten idag! 🙂 

Utmaningar Dag 20 – sammanfattning!

   

   

 
För #lmjulkalender / #lmfotoutmaning – En bok jag tänder ljus till. Har aldrig reflekterat över detta, men spontant känns det ju ganska rätt att tända ljus till Tänd ett litet ljus eller Light a penny candle på originalspråk, av Maeve Binchy. 
 
För #pocketshopjulutmaning – En författare jag beundrar. Nu har jag inte hunnit läsa något av Svetlana Aleksievitj ännu (men laddade ner Kriget har inget kvinnligt ansikte imorse) – men efter att ha hört porträttet av henne i Lundströms Bokradio i förra veckan känner jag väldigt starkt att jag beundrar henne. 
 
Och för #bokhorajulutmaning – Ett citat ur en bok. Jo, om det inte redan märkts så blev jag vansinnigt förtjust i Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan. Mitt citat kommer därför därifrån: 
 
Will: ”I do. I fucking love Tiny Cooper.” 
Jane: ”Um, okay. Are you asking me to be your girlfriend, or are you telling me that you’re gay?” 
Will: ”The first one. The girlfriend one. I gotta go find Tiny.” 

Smakebit på mandag, 21/12-2015 – Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg

 
Smakebit på søndag har jullov – men jag läste något så underbart igår att det blir en Smakebit på mandag från mig istället. Den kommer ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg. 
 
 
 
 
”Han har förändrat allt. Till exempel min syn på musik. Jag har alltid tyckt att man borde kunna skriva popsånger om något annat än kärlek. Jag har alltid sagt att ingen kan identifiera sig med den skiten. Den saknar originalitet och är likriktad och banal och tusen andra synonymer. Man skulle kunna säga att den är en klyscha. Jag brukar säga det. Till alla som vill lyssna. Och till alla som inte vill det. 
 
Jag har alltid hävdat att de som skriver om kärlek saknar kreativiteten, de skriver bara vad de tror folk vill höra. Och alla går med på lögnen. Lallar med i orgierna av meningslöshet som skvalar ur radion. 
 
Jag har aldrig trott att man kan lyssna på någon remixad, stereotyp låt och känna hur bröstet fylls med något och hur det är svaret. Svaret på frågan varför. Varför jag gör såhär mot mig själv fastän jag inte kan sova på nätterna på grund av det. Hur den massproducerade överretuscherade populärkulturen paketerad i glansiga studiobilder kan ha något att göra med mig. Men plötsligt har den det. En enda rad är svaret: 
 
”I’d rather be with you, whenever, than without you all the time. And I will forget you, whatever, just to say that you were mine.” 
 
Där.” 
 
Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg, Gilla Böcker: 2014. ((Och låtcitatet kommer från Septembers låt Because I love you som jag aldrig har hört men nu måste lyssna på.))