Kategori: Litteratur

 

Det var liksom här vi gick i skolan och gick på disco och köpte bullar för 1:- på Kavaljeren och smågodis på Z-Grillen och hyrde film på VideoGodis och konfirmationsläste och satt igenom låååånga söndagsmässor, och någon gång då och då gick och fikade på Jerkstrands. Och pratade med Popcorntanten då och då, det var en tant som gick omkring med popcorn i en stor plastpåse som hon matade (eller försökte mata) fåglar med, plus att hon på bra dagar gick runt och ropade ”Ät popcorn så kissar du bättre!”. Jo. 

 

Visst var det lite stökigt ibland på kvällarna, fast discot stängde väl 21 eller så så det var aldrig så farligt. A-lagarna var alltid snälla, särskilt Roy, och de få gangstrarna som gick på Skälltorp var ju rätt lätthanterliga också. 

 

Och delar av Backa har ju alltid varit stökiga, Backa Röd (eller Lilla Pakistan som alla känner det som inklusive de som bor där – dock tror jag faktiskt inte att det är särskilt många pakistaner som bor där, det är ett gammalt namn från sextio-sjuttiotalet har jag förstått) och delar av ett par andra höghusområden, men inte så till den milda grad att det bränns bilar och kastas sten på ambulanser och poliser och i synnerhet inte misshandlar och knivhuggningar. Eller visst, det förekommer väl  lite överallt, jag ska inte säga att ingenting alls hände när jag var liten, men det var liksom rätt lugnt och harmoniskt för det allra mesta. 

 

Därför är det jättetråkigt att se hur det har gått utför för Torget och hela området därnere på platta marken. 

 

Häruppe i Backatorp är det ju bara radhus och parhus och villor och en idrottshall med tillhörande café som är öppet typ tre timmar i veckan. Ett dagis, två gruppboenden, c’est tout. Här händer ingenting. Förr när affären fanns kvar kunde det stå lite moppekillar och bröla på parkeringen, det är ungefär så mycket action det kunde bli. 

 

Tänk att det kan vara så otrolig stor skillnad på områden som bara ligger ett par tre kilometer ifrån varann. 

 

Det är så synd. 

Alltså, det här är bedrövligt! Senast jag skrev om en bok var 14/8 – jag har läst hur mycket som helst sedan dess – dock mest omläsningar – men i alla fall. Jaja, får ta nya tag de närmsta veckorna, det kan hända att jag köpte sju böcker på loppisen i lördags. Host.

 

Datorerna är inte mina vänner de senaste dagarna. I lördags löste jag Melodikrysset och så kraschade hela baletten precis innan jag var klar. Man kan ju säga att jag tappade sugen lite. Sedan fyllde jag i denna boklistan igår som jag hittade hos Elin Wollin, men då kraschade naturligtvis blogg.se, krävde inloggning och så försvann alltihop. Så nu provar vi igen. I NOTEPAD, jajamensan.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:
Det beror ju lite på hur man klassificerar ”vuxenbok”, men spontant tänker jag på när jag var elva-tolv och min moster lånade mig ett par tre av Rosenbaum-deckarna, av Olov Svedelid och Leif Silbersky. Men jag läste förmodligen något innan det också som jag inte kommer på nu.

Bok som förändrat mitt liv mest:
Svårt! Anne Franks Dagbok var väldigt stark för mig när jag läste den som tween. Annars finns det ju massor av böcker som verkligen har påverkat mig, men som jag kanske inte direkt kan säga förändrade mitt liv. Jo, The Bell Jar och Girl, Interrupted var väldigt viktiga för mig som tonåring förresten, de kan nog ta priset.

Bok jag tycker är överskattad:
Nu läste jag ju Stieg Larsson i en helknäpp översättning, och visst, första boken var lite kul för jag gillar sådana där familjemysterier men de andra två var ju supertråkiga. Jag tyckte inte att Hypnotisören var sådär överdrivet bra heller och den blev ju hyllad till skyarna.

Författare vars böcker jag försöker gilla men inte lyckas med:
Jane Austen. OK, jag gillade väl Northanger Abbey någorlunda när vi läste den på universitetet – jag, Verity och Lana gjorde ett projekt om den så jag fick liksom chansen att sätta mig in i den ordentligt och det här med gotisk litteratur är himla spännande, men t.ex Stolthet och fördom och Emma… det går bara inte. Sedan fixar jag inte att ta mig igenom Sagan om Ringen heller, men det handlar nog egentligen inte om att jag inte gillar Tolkien, det blir bara för… svulstigt.

Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom:
Det är ingenting jag ljuger om sådär i vanliga fall, men det är mycket möjligt att jag ljög på universitetet om att jag hade läst ut Middlemarch, för det hade jag definitivt inte men jag var lite rädd för professorn som hade hand om just den biten av kursen. Host.

Författare vars böcker är underskattade:
Nu tänker jag säga Maeve Binchy. Folk sorterar in henne i ”lättsamma chick-lit-facket” men hon var faktiskt mycket mer än så och en helt fantastisk historieberätterska. Dessutom är hennes böcker långt ifrån lättsamma, de tar upp rätt många rätt dramatiska ämnen.

Jobbigaste bok jag läst:
Jävla Middlemarch. ((Den gick till och med under namnet ”Fucking Middlemarch” i min vänkrets.)) Fast som sagt tog jag mig aldrig igenom hela. Annars tyckte jag inte att Effi Briest var så himla rolig heller, och jag är inte överförtjust i Madame Bovary.

Läser helst:
Det mesta, fast jag är inte sådär överdrivet förtjust i faktaböcker om sådant som inte intresserar mig, jag har svårt att ”lära mig” att intressera mig för något.

Önskar att jag läste mer:
Klassiker. Sånt där som man alltid tänker att man borde läsa, typ Krig och fred och Brott och straff och sånt.

Bästa barnboksförfattaren:
Barbro Lindgren, Astrid Lindgren, Eva Bexell, Gunnel Linde…

Gillar jag inte längre som jag gillade förut:
Jag läser inte alls lika mycket poesi som jag brukade. Fast det är väl inte för att jag inte gillar det, egentligen, det bara inte blir så.

Roligaste bok:
Grabben i graven bredvid och Familjegraven av Katarina Mazetti. Herregud, man ligger ju dubbelvikt även om man läst dem tjugo gånger.

Bok som berört mig mest:
Hillevi Wahls Hungerflickan och Kärleksbarnet tror jag. Och Katerina Janouchs Anhörig.

Recensera din senast lästa bok:
Jag läste typ halva Drottningen och jag av Sue Townsend hos mamma och pappa igår kväll, hittade den i mammas bokhylla och hade inget annat med mig. Jag har läst den förut men den är väldigt rolig även tredje eller fjärde gången, handlar om att republikaner tar över makten i UK och drottningen med familj måste flytta till ett council estate. ((Finns även en sorts uppföljare, Queen Camilla, som kom ut 2006, Drottningen och jag kom ut 1992 vill jag minnas så Diana är med och lagar stekta ägg med pommes frites och bönor :D.))

 

Det är inte första gången jag läser Musselstranden. Kanske till och med fjärde eller femte. Jag älskar den men jag glömmer hur mycket jag älskar den mellan gångerna, så att säga. När jag väl plockar upp den igen av ren… obeslutsamhet kanske, så blir jag förälskad igen.

 

Språket är så ljuvligt. Så lätt och samtidigt mättat, så flytande.

 

Och historien är då sannerligen inte fy skam heller.

 

Berättaren är antingen Ulrika, en kvinna född i mitten på femtiotalet, eller, i Kristinas kapitel, en allvetande berättare.

 

Ulrika berättar själva historien om somrarna i Tångevik med bästa väninnan Anne-Marie och hennes familj, där det ingår en liten adoptivflicka från Indien, Maja. Det var inte särskilt vanligt med adoptivbarn i Sverige i slutet på sextiotalet förstår man. Där finns även storebror Jens och ett par storasystrar. Maja är autistisk – eller vad hon nu är, hon talar inte alls – men är annars väldigt utåtagerande. En midsommar ska alla ungdomarna (och ett gäng till) åka ut till en ö och fira. Maja vägrar släppa Anne-Marie på bryggan när de ska åka, så till slut får hon följa med.

 

Under natten försvinner hon spårlöst.

 

Kristina är en ung kvinna som lidit av någon form av psykossjukdom tror jag – hon brukade gå runt på stan med olika djurmasker på sig och kommunicera i djurläten. Efter att ha vårdats på sjukhus ett (bra) tag får hon flytta till något eget och hittar en liten stuga vid havet. Hon blir ett med naturen och börjar gå på upptäcktsfärder där hon samlar skallar från djur och andra souvenirer. Och en dag kommer hon av en slump över en kajak…

 

Ulrika forskar i bergtagningsmyten och föreläser om densamma. Hon bor i Göteborg och får en barnledig dag för sig att åka till Tångevik och titta på Gattmans hus en gång till. Väl där kan hon inte låta bli att gå in – och somnar till sist i Anne-Maries säng. När hon vaknar har någon annan dykt upp. Jens.

 

SÅ BRA LÄS DEN OMG!!111!

 

Hittade The Hours på den där skojiga loppisen. Jag har inte ens sett filmen, men folk verkar ju tycka om den så… ni vet hur det brukar gå. Jag kan inte motstå en pocket för två kronor som verkar även det minsta intressant!

 

Vi följer tre kvinnor, Mrs Dalloway, Mrs Brown och Virginia Woolf själv. Mrs Dalloway är lesbisk och medelålders och ska hålla kalas för en god vän som är döende i AIDS (eller någon följdsjukdom). Mrs Brown är ung fru till en krigsveteran och läser Mrs Dalloway i sängen i början på boken. Och Mrs Woolf vet vi ju vem det är, det råkar ju vara hon som skrev Mrs Dalloway… (för övrigt kände jag inte igen Nicole Kidman på omslaget, sheesh!)

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om handlingen. Det är tre helt skilda berättelser, de har ingenting med varandra att göra förutom att alla handlar om, eller speglar, situationer i Mrs Dalloway (och det var jättelänge sedan jag läste den).

 

Språket är fantastiskt bra, jag sträckläste den och njöt av varenda minut. Jag är förvånad över att filmen inte gjordes tidigare. Rekommenderar till alla som gillar dels kvinnoskildringar och dels Virginia Woolf. Nog för att jag blev liiiiite trött på henne på universitetet, men egentligen tycker jag ju om henne, så det var lite roligt att läsa en fiktiv berättelse om henne så att säga.

 

Jag har filmen på min LOVEFiLM-lista, så förhoppningsvis kommer den snart. Eller ja. Jag har ju faktiskt ingenting att titta på den på ännu! (Men fick äntligen prata med lokala IT-supporten och får komma dit med åbäket imorgon.)

 

     

 

Jag har läst ett helt gäng av Lisa Eurén-Berners böcker de senaste dagarna, men jag kan bara inte skriva egna inlägg om alla, eller ens räkna dem som separata böcker för de är så korta och snabblästa. Därför skriver jag ett litet bonusbokinlägg om henne i allmänhet utan att bli för långrandig…

 

Böckerna är skrivna mellan kanske 1930 och 1965, eller så. Fröken Sprakfåle är unga Inga-Maja, som bor i en liten stad i Norrbotten och är ganska sjövild – men väldigt rolig och begåvad och älskar att skriva. Hon har en lillbrorsa, Klas, och de gör allt för att göra livet surt för sin hemhjälp Amanda – som för övrigt är den roligaste karaktären i ALLA böckerna. Inte för att jag har läst alla, det har jag verkligen inte, men alla jag har läst, dårå. Åren går och Inga-Maja blir vuxen, träffar Greger, gifter sig ung och flyttar till Stockholm med honom.

 

Susanne är Greger och Inga-Majas dotter, som torde vara född någon gång i slutet på 40-talet. Hon och lillbrorsan Peter växer upp i Stockholm i ännu ett idylliskt hem med hembiträdet Linnéa (som är väldigt rolig i en bok men jag minns inte vilken, annars ganska ointressant). Susanne får likt sin mor tidigt börja ge ut romaner och omsider träffar hon tjusige Erik som hon gifter sig med och får två barn, Stina och Pricken.

 

Detta är typiska flickböcker från tiden då det begav sig, kan man säga. Det står till och med ”Berättelse för flickor” på försättsbladet på några av dem! Och kvinnorna är förstås hemmavarande och sköter hushåll och ungar och gud vet allt (även om dessa är lite tuffare och får för sig att arbeta lite själva då och då), de ”lyder” förstås sina makar och så vidare och så vidare. Men det var ju en annan tid, så jag orkar inte ens irritera mig på det. Det är ju inget direkt förtryck som förevisas, utan bara väldigt gamla och traditionella könsroller.

 

Språket är kul! Ibland är det en faslig massa voro och huru och jag vet inte vad, och så ibland så är det tjejer och killar och lattjo. Det roligaste jag vet med L E-B är hur som helst att om någon t.ex skrattar så skriver hon Ha! Ha! eller Hi! Hi!. Det ser fruktansvärt roligt ut!

 

Och som sagt, denna fantastiska Amanda som finns kvar hos Susannes morföräldrar även när hon gått i pension. Klassisk ”tant”, gissningsvis född i mitten på artonhundratalet, med traditionella värderingar om det ena och det andra – men faktiskt med en touche av feminism här och där i sina brev där hon råder sina skyddslingar, Inga-Maja och Susanne, att se till att inte låta sig kuvas av karlar, och allt vad det är. Hon hittar på en del äventyr själv också, hamnar hos polisen lite då och då, råkar bli statist i en filminspelning under ett huvudstadsbesök, kastar lite tårtor omkring sig… och gör väldigt goda smörgåsar. Kalvstek med gurka på mackor nämns i nästan varenda bok tror jag och även om jag inte ens gillar kalv blir jag väldigt sugen…

 

Jag tar med Jacki prövas när jag ändå är i farten, fast jag inte läst den på några år nu – men detta är ju ett generellt inlägg om L E-B, och hon skrev denna lilla roman, eller novelett nästan, under pseudonymen Clary Linde. Det är en lite konstig historia egentligen, det händer egentligen nästan ingenting. I vanliga fall slutar ju sådana här ”berättelser för flickor” rätt lyckligt för huvudpersonen, men här blir det liksom ingen upplösning eller catharsis som min gamle föreläsare PS brukade prata om, det bara… stagnerar. Jag tror att allting helt enkelt går tillbaks till hur det var förr. Tråkigt.

 

Men Sprakfåleserien ska ni läsa om ni kommer över den! Man kan läsa böckerna helt fristående också, jag tror att jag läste Susanne far till Rom först av alla, och den är ju en av de allra senaste. Listan på alla böckerna finns här, och de jag faktiskt har tagit mig igenom de senaste dagarna och under åren som gått äro…

 

 

Har egentligen haft väldigt lite kontakt med Stephen King. Jag ser ju sällan på film (fast tänker försöka ändra på det faktiskt), och det har bara inte blivit av att jag har läst något av honom. Som alla andra i min ålder såg jag förstås delar av mini-serien DET när den gick någon gång i mitten på nittiotalet, men annars har jag inte så mycket i bagaget. Minns att kusin E läste Lida någon gång i samma veva, men hon är tre år äldre än jag och det är viss skillnad på tolv och femton år vad gäller att läsa skräckromaner, så jag tror att jag blev snackad ur att försöka.

 

Hur som helst. Jag har uppenbarligen köpt Carrie på någon pocketraid i Väjern. Minns inte direkt att jag har köpt den, men jag plockar nästan alltid på mig ett tiotal pocketar när jag är där och ställer i hyllan här, så det är inte så konstigt. Det kan mycket väl vara något år sedan. Jag tänkte läsa den i förra veckan men tänkte att det kanske är dumt att läsa en massa skräck när jag ändå låg vaken på nätterna, men idag när vi skulle åka på road trip stoppade jag den i handväskan.

 

Jag visste egentligen inte alls vad den handlade om, förutom att alla väl har sett filmbilderna på Sissy Spacek med blod överallt… men jag hade väl ett litet hum om att det handlade om en tonårsflicka med övernaturliga krafter.

 

Och så är det. Carrie är sjutton år och skolans hackkyckling på grund av sin religiositet (och totalt GALNA mamma) och omoderna kläder. I början av boken befinner vi oss i duschrummet efter en gympalektion, när Carrie plötsligt får sin första mens. Fast hon är sjutton år gammal har hon ingen aning om vad det är som händer och blir fullständigt hysterisk. Det är nämligen ingen som har berättat om sådant för henne. Flickorna i klassen som mobbat henne genom hela skoltiden tar tillfället i akt, och börjar kasta tamponger och bindor på henne. Carrie har alltid trott att man använder mensskydd till att ta bort läppstift…

 

Hon får hjälp av sin gympalärarinna till slut, och det är i och med första menstruationen som Carrie märker att hon har speciella krafter. Hon är nämligen telekinetiker, och kan påverka föremål, flytta på dem och allt möjligt, enbart genom tanke- och viljestyrka. Det verkar som om hormonerna som släpps lös i hennes kropp i och med att hon ”blivit kvinna” också släpper lös hennes otroliga förmåga.

 

Hennes mamma är övertygad om att mens är syndens straff, och att Carrie därför har syndat på något vis för att detta ska kunna hända henne. Hon tvingar henne att be vid altaret hon har byggt i huset… bland annat.

 

Så blir det dags för vårbal. Sue Snell, en av flickorna i klassen, skäms för att hon var med om mobbingen i omklädningsrummet, och ber sin snälle pojkvän Tommy att bjuda med sig Carrie. Men elaka Chris är fortfarande arg för att hon åkte dit för mobbingen och har helt andra planer…

 

Spännande från första sidan, även om man vet rätt tidigt vad som kommer att hända då berättelsen varvas med ”artiklar” och utdrag ur böcker som skrivits om händelserna… men som sagt, det är spännande i alla fall. Dock önskar jag att jag hade läst den på engelska, för det var flera ord jag störde mig på där jag kunde gissa vad det egentligen stått. Boken – och översättningen – är från sjuttiotalet, och jag vet inte men jag tycker inte att ”high school” ska översättas med ”läroverk”, faktiskt. Men det gör ingenting.

 

Sedan, ja, den är spännande, men jag vet inte om jag tyckte att den var så ”skräckig” faktiskt. Det är mest blod blod blod och blod, och det berör mig inte så särskilt och absolut inte i skrift.

 

Nu häromdagen köpte jag Varsel också (The Shining), så den får komma på tur för jag tyckte att det var roligt att läsa Stephen King (eller Stefan King som en kille på ett forum kallade honom för ett tag sedan) och gör det gärna igen.

Mona länkade häromdagen – kanske igår – till en viktig blogg. En gathoras bekännelser.

 

Otroligt välskrivet om hur ett människoliv kan te sig. Hur många av oss tänker på att en ung tjej i Sverige kan bo i en kartong en hel vinter? Och det är bara ett exempel. Läs själv.