Kategori: Litteratur

 

Denna läste jag – och hela bekantskapskretsen – på gymnasiet och höll på att skratta ihjäl oss åt Jacqueline M Paint, världens osäkraste kvinna som är besatt av sin rumpa och dess storlek. Den ÄR väldigt rolig, men nu när jag är ungefär i Jackies ålder ser jag det sorgliga i den på ett annat sätt. 

 

Sedan skriver hon i första kapitlet att hon har storlek 14 – motsvarande 40 i byx- och kjolstorlek. Hallå, det är ju faktiskt inte särskilt stort. Alls. Så där faller det faktiskt lite också. 

 

Hursomhelst, Jackie har ett bra jobb, är besatt av sina smala arbetskamrater och kan inte förstå att någon är intresserad av henne och dömer genast ut sina två beundrare som bögar som är kära i varandra. Hon har en halvgalen mamma och en helgalen styvmor och en gullig vän, Sally, som är ihop med Lovely Dan. Hon har dessutom en granne under som har högljutt sex med sin flickvän Mistluren jämt och ständigt, och så tar hon hand om sin gamla grannfru Mrs M. Jajamen. 

 

Och ja, man skrattar rakt ut ibland. Ett moment är när hennes moatjé försöker ha sex med henne bakifrån och hon får panik för sin rumpa och påstår att hon helt enkelt har svår akut höjdskräck och måste ligga platt på rygg på sängen. Det blir väldigt komiskt. 

 

Nästa bok, Onwards and upwards, är roligare. Men denna håller fortfarande måttet, det gör den. 

 

Mian Lodalen är så jäkla rolig. Och så bra på att formulera sig. Underbart! 

 

Trekant är SVINROLIG. Och lite sorglig också. Men rolig och fyndig och även intressant för oss som inte levt i ett lesbiskt community på samma sätt som de allra flesta huvudkaraktärerna i Trekant gör. 

 

Vissa slangord kan jag inte MED. Som jag sa när jag skrev om Belle de Jour häromdagen, jag är varken pryd eller känslig men vissa grejer blir bara pinsamma. ”Onne” för onani till exempel, nä, det går bara inte, jag blir typ generad för det ser så skämmigt ut. Säger folk så? 

 

Jaja. Smulklubbens skamlösa systrar är föregångaren och den är också skitrolig. Mian är alltid läsvärd och lyssningsvärd när hon är med på TV eller radio också för den delen. Bra! 

 

Mike Gayle är gullig lad-lit. Det är nog enklaste sättet att beskriva honom. Jag köpte Dinner for Two billigt på Tesco i Brixton för över tio år sedan, och efter det har jag plockat upp de flesta av hans böcker i charity shops eller på Amazons specialerbjudande. Man vet på ett ungefär vad som ska hända, precis som i den allra mesta chick-liten, men det är liksom trevligt i alla fall. Kräver ingen direkt koncentration trots ett någorlunda brett persongalleri där vissa dessutom heter samma sak. Hoho. 

 

Hur som helst. Rob och Ashley har ett långdistansförhållande. Hon bor i Manchester och arbetar som läkare, han i London där han driver ett designföretag tillsammans med sin lägenhetskamrat och bästa vän Phil. Ashley ställer ett ultimatum – Rob måste flytta till Manchester eller hon till London – det funkar inte med långdistans längre. 

 

Tll slut ger Rob med sig, även om han är ledsen över att behöva lämna sitt stora killgäng men tänker att han får väl skaffa nya kompisar i Manchester. Men det är lättare sagt än gjort. 

 

På en fest träffar han Jo och de två blir näar vänner. Men vad skulle Ashley säga om att Rob är bästa kompis med en annan tjej? 

 

Just den biten tycker jag är lite tramsig. Särskilt som Robs kompisar i London säger samma sak. Jag har aldrig kommit över en kille som haft problem med att jag har killkompisar. Eller jo, kanske lite grann att N tyckte att det var jobbigt att jag och Tom umgicks så mycket (innan något hände mellan oss för övrigt) men det var mest allmän paranoia och svartsjuka. Men tycker folk verkligen att det är så hemskt att man har kompisar av motsatt kön? Man blir väl för höge farao inte attraherad av varenda människa man möter av det kön man dras till? 

 

Det påminner mig om homofober som tror att alla bögar eller lesbiska (eller bisexuella för den delen) direkt kommer att kasta sig över dem. Hallå, hur mycket hybris får man lov att ha egentligen? Bara för att du har snopp eller snippa betyder inte det att du genast framstår som attraktiv. 

 

Så tycker jag i alla fall. 

 

Men förutom det temat är det en rolig bok. Även om – detta driver mig till vansinne i Gayles böcker – ordet mate upprepas ofta flera gånger per sida. Nu har jag ändå bott i England i ett antal år och visst används det, det är jag med på, men inte så ruskigt ofta som i hans böcker. Tror jag i alla fall. 

 

Nåväl, läsvärd visst men jag skulle inte betala £10 för den, eller vad den nu kostar ny. 

 

Ännu en bok som man egentligen inte kan säga så mycket om. Det är en stoooor tjock volym med Sylvia Plaths dagböcker, från tiden på college till den allra sista tiden innan hon tog sitt liv. 

 

Man kan ju omöjligt kommentera någons dagböcker. Men det är hur som helst rörande och vackert skrivet och jag vill mörda Ted Hughes för att han brände upp hennes sista dagböcker innan självmordet. Vilket jefvla sätt säger jag! 

 

Absolut läsvärd om man gillar Plath, absolut garanterad att intressera. 

    

 

Jag älskar Jennifer Weiner. Har gjort ändå sedan jag läste hennes första, Good in bed, där huvudpersonen faktiskt dyker upp i In her shoes också – båda har blivit film. Har inte sett Good in bed, men In her shoes såg jag får många herrans år sedan och var inte superimponerad. Cameron Diaz var perfekt som Maggie, men Toni Collette kändes helt fel som Rose, då ett av de viktigaste teman i boken är just att hon är en ganska stor tjej. Och det är inte Collette. Men men. Jag kommer inte ihåg så mycket av den i ärlighetens namn. 

 

Hur som helst. Rose och Maggie är systrar och så olika man kan bli, ungefär. Rose är advokat, lugn och städad och ordentlig  Maggie helt tvärtom. Deras mamma var gravt psykiskt sjuk när de var små och begick självmord för många år sedan – deras pappa Michael har gift om sig med ”styvmonstret” Sydelle. 

 

Maggie kommer och bor hos Rose ett tag men efter ett stort bråk rymmer hon och bor i biblioteket på Princeton University. Av en slump har hon även hittat brev och födelsedagskort från tjejernas mormor som de inte sett sedan moderns begravning. Till slut lyckas Maggie leta upp henne i Florida och åker dit och bor hos henne, där hon blir inkluderad i pensionärsgruppen. Och efter ett tag kommer även Rose dit, med stora nyheter… 

 

Rolig och tänkvärd och riktigt riktigt bra. Jag har inte läst allt av Weiner men ett par tre till och de är hemskt fina. Certain Girls var en stor favorit, den måste jag leta upp för jag vet att den finns någonstans i de oändliga bokhyllorna. 

 

Topp 25 i alla fall! 

 

Ännu en helknäpp och underbar bok av Erlend Loe. Vi älskade väl alla Naiv. Super. och denna är på ungefär samma nivå. 

 

En ung man – vi vet inte vad han heter – är den centrala karaktären. En ung kvinna, Marianne, börjar plötsligt dyka upp hemma hos honom sent på nätterna. Innan han vet ordet av har hon flyttat in med sin gräddgula mellanstora byrå. 

 

De tär liksom basen i det hela. Den unge mannen vet inte riktigt vad han ska ta sig till, så han börjar gå till simhallen mer och mer. 

 

Mannen och Marianne ger sig ut på en resa i Europa. Och på den vägen är det. 

 

Kort och kul och knäpp. Kapitelindelningen är obefintlig – det är snarare en mening eller tio under numrering. Rätt skojigt. 

 

Man läser den på en eftermiddag utan större besvär och den är läsvärd. Jag skrattade gott på vissa ställen och fick lite moderskänslor på andra. 

 

Jag skrev det mesta jag har att säga om denna boken igår och jag vet inte om jag kan utveckla så mycket mer efter att ha läst klart den. Den är välskriven och rolig men faktiskt lite osmaklig på sina ställen. Jag har lust att citera en rad som nästan äcklade mig, men jag ska inte göra det av hänsyn till er. Själva akten äcklar mig inte, men adjektivet, eller verbet, eller kanske adverbet som beskriver det hela gör hela meningen riktigt osmaklig. Usch. 

 

Men ja, det är i stort en rolig och intressant bok, alltid praktiskt meed korta kapitel om man är som jag och till och med bär med mig böcker in på toaletten för att borsta tänderna, då är det käckt att kunna lägga ner den när det väl är dags att typ borsta tänderna… 

 

Värt ett läs, absolut. Men var selektiv. Så fort något börjar låta lite väl så hoppa över den meningen. Take it from me.