Kategori: Litteratur

 

Detta är nog den hemskaste bok jag någonsin läst. 

 

Men sjukt viktig. 

 

Kristina Hansen har skrivit boken tillsammans med Bengt-Åke och Agneta Cras, sjutton år efter att hon kom ifrån sitt helvete – där hon levde som sin fars fru och födde honom två döttrar. 

 

Ja, ni fattar. 

 

Och detta hände i en svensk stad – jag tror till och med att det är Göteborg, eller en av kranskommunerna. 

 

Jesus. Man får inte vara nervöst lagd eller ha anlag för att kräkas åt äckliga grejer, men det är – naturligtvis – en extremt gripande och rörande bok. Alla borde läsa den. 

 

Åh, vilka förväntningar jag hade på denna boken. Amy Jenkins skrev min all-time-favorit-TV-serie, This Life, och därför trodde jag ju naturligtvis att detta skulle vara en fantastisk roman också. 

 

Det var den inte. 

 

Jag förstod ju redan på baksidan att det förmodligen skulle vara ganska förutsägbart och sådär, men ändå med lite riktigt bra humor och ”knorrar”, som min lärare i Elevens Val Svenska i sjuan alltid sa om noveller. 

 

Så tyvärr, en stor besvikelse. Och faktumet att jag knappt kan komma ihåg någonting av den är inte något särskilt bra betyg. Synd! 

 

Såhär. 

 

Jag tyckte att Små citroner gula var lite banal och förutsägbar på sina ställen – men jag gillade språket i stort, så när jag såg denna högg jag den. 

 

Och gud vad glad jag är att jag gjorde det. Jag såg nu att jag skrev att Birros bok var min bästa läsupplevelse i år hittills, men jag ljög nog lite där, för denna är i alla fall en strong contender. 

 

Såååå bra! Rebecka, ung framgångsrik yrkeskvinna står vid ett stup och vill ta slut på allt. Men istället är det då allt börjar. 

 

Åh, allt är så delikat! Språket, karaktärerna (särskilt ett par är så fantastiska att man bara dör), handlingen, allting är helt otroligt fantastiskt! Fem tummar upp. Eller, ja. Ni fattar. 

 

Tja. Titeln beskriver denna boken väldigt bra. Jamie Oliver har skrivit i en recension att man kan känna smaken av den underbara italienska maten, och det har han verkligen rätt i. Himmel vad hungrig man blir! 

 

Jag kan inte gå in på handlingen utan att spoila hejvilt, så jag ska inte göra det. Vet inte hur ”readily available” den är i Sverige? Jag har aldrig kollat. Men hittar du den så är den lätt värd pengarna, i alla fall på loppis 🙂 

 

Det som förvånar mig mest är att det är en kille som har skrivit den. De tkanske låter jättedumt av mig, men jag har läst tillräckligt mycket chicklit för att tycka mig känna igen de stiltypiska grejerna, och de finns här. Men inte på ett nedsättande sätt, absolut inte, utan det är helt och hållet positivt. En av de mer underhållande läsupplevelserna jag har haft i år tror jag bestämt! 🙂 

 

Jag gick liksom och ville köpa denna hur länge som helst, men tyckte att över 80 kronor för en pocketbok var lite att ta i. Men så gick jag förbi Lagerhaus häromveckan och tänkte att om jag ser Birros bok i pocketstället där vid dörren och den kostar 49:- så ska jag köpa den. Och det gjorde den, så sagt och gjort! 

 

Jag vet att jag har sagt många gånger att jag verkligen gillar Birro, och att jag vet att många tycker att han är en överskattad och pretentiös idiot – pretentiös kanske jag kan gå med på, i alla fall när han var yngre. Men vilka poeter är inte det? 

 

Det var hemskt intressant att läsa denna boken, särskilt om hans tid i Göteborg som missförstådd poet och alkis och konstant i destruktiva förhållanden. Jag gillar att läsa om saker som formar människor. Vissa gillar inte att läsa litteratur som utspelar sig i hemstaden eller områden som man känner till väl, men jag är precis tvärtom. Jag älskar att läsa böcker som denna och plötsligt känna igen namnet på ett kafé eller var en särskild butik ligger eller… ja, sånt. 

 

Det första jag läste av Birro var …och alla djävulska främlingar någon gång på gymnasiet, och jag fick reda på genom denna bok att den filmatiserats. Det hade jag ingen aning om, men jag måste leta upp den. Om någon vet var man kan få tag på Jasmine och Joakim så säg för all del till. 

 

Och all musik! Kapitlen är indelade efter år, med tillhörande årets bok och årets skiva och sådär. Det är mycket Thåström. Förstås. Men det gör ju inte direkt mig någonting. 

 

Men så kom Jonna. Vars blogg jag följde genom de tuffa tiderna med de två förlorade små barnen, och sedan genom lyckan när Milo och Mimmi kom. Bröllop i Venedig och resor och flytt till Norrköping och… allt. Jag älskar hennes sätt att skriva och jag älskar Marcus sätt att skriva och jag älskade denna boken. 

 

Jag har läst denna förut och den är väldigt rolig. Säkert ännu roligare om man själv har svårt att få ihop det med flera barn och en ständigt jobbande make. 

 

Cathy Kelly är en fiktiv person – Fiona Neil skrev en kolumn som ”henne” i The Daily Telegraph (tror jag det var och jag har inte boken tillhanda tyvärr) och fick ett bokkontrakt därefter. 

 

Hur som helst. Cathy har tre söner och en man, bor i norra London och har det minst sagt svårt att få ihop allting. an hinner inte med saker som ett socialt liv och tvätt. För att inte tala om sex. 

 

Sönerna går i en ganska fin skola i Hampstead och Cathy är involverad i föräldragruppen, eller vad man ska kalla det. Där återfinns bland annat Yummy Mummy No. 1, Alpha Mum och viktigast av alla – Sexy Domesticated Dad. 

 

Bästa vännen Emma har en affär med en rik, gift man som har köpt henne en jättelägenhet i Clerkenwell. Men nog finns det någon sorts koppling där? 

 

Och när Celebrity Dad dyker upp blir allting än mer spännande. 

 

Man skrattar allvarligt rakt ut här. De flesta kan nog åtminstone känna igen hur tvätten lägger sig på hög och hur man helst bara vill gå och lägga sig och dra täcket över huvudet fast man har en miljon saker att göra och hur man skulle vara rätt tacksam om någon gav en en Ritalin eller två så att man orkade liiiite mer…

 

Okej, inget litterärt mästerverk kanske men det är roligt. Alla böcker som man kan skratta åt så att tårarna rinner är läsvärda. Så gör det! 

 

 

Många, inklusive jag själv, läste säkert denna på mellanstadiet så när jag såg pocketen igår kunde jag inte låta bli. Den är kort och lättläst så jag klippte den innan jag somnade igår. 

 

Maria är 14 år och svårt hjärtsjuk. Hon står högt på transplantationslistan i Danmark, men ingen vet hur och när ett hjärta som passar henne kommer att dyka upp. Hon får därför bära med sig personsökare vart hon går, ifall något kommer in – då måste hon infinna sig på sjukhuset fortare än kvickt. 

 

Hon skriver dagboksbrev till sin lillasyster Katrine, som bara är ett år men ska få breven när hon fyller elva om Maria inte längre finns då. 

 

En dag när hon är ensam hemma upptäcker hon att en kille står och rotar i föräldrarnas skrivbord. Markus. 

 

En berättelse om att vara ung, relationer, tankar om döden, vänner, familj, sex och allting man tänker på när man är 14. Men Maria har andra saker att tänka på än de flesta. 

 

En rolig sak – jag har inte läst denna sedan jag var elva-tolv år kanske, men jag kommer ihåg vissa meningar och formuleringar som om jag hade läst dem för en vecka sedan. Det är nog ett bra betyg! 

 

Kommer ihåg att alla tjejer älskade denna när vi gick i skolan, men jag vet inte om det är en så himla bra ungdomsbok egentligen. Eller jo, den är bra, jag kan inte säga annat för det vore orättvist, men den är faktiskt inte direkt fantastisk. Man kanske tycker att den är bättre när man är i samma ålder, jag är ju en dinosaurie i jämförelse. 

 

Åh. Jag hade glömt hur vansinnigt rolig denna är. 

 

Kolsvart humor möter såpopera med lite Desperate Housewives insprängt. 

 

Här får vi följa de boende på Pollards Close i Littlehaven, Sussex, tidigt 80-tal. Pedanta galenpannan Linda Palmer och hennes familj – maken Joe och dottern Jessica (som är övertygad om att det kommer att bli atomkrig när som helst) – är mer eller mindre huvudpersonerna, men det finns ett ganska rikligt persongalleri. Min favorit är Mick och Dominiques dotter Delta. Sjukt rolig. 

 

Det är väldigt svårt att skriva så mycket om denna boken utan att spoila massor och vad gäller denna vill jag absolut inte göra det, men om jag säger att ett färgämne skapar en situation som gör att jag nästan pinkar ner mig av skratt så har jag i alla fall sagt något. 

 

Tur att jag hittade den i hyllan häromdagen säger jag bara! 

 

Sue Townsend är nog den roligaste författaren som finns. Alla böckerna om Adrian, Drottningen och jag och Queen Camilla, Heja Coventry!… helt vansinnga och så sjukt roliga. 

 

Här är Adrian femton år. Hans föräldrar får barn till höger och vänster, själv är han mest upprörd över att John Tydeman på BBC inte vill läsa upp hans dikter i sändning, att hans förhållande med Pandora håller på att spricka lite i skarvarna efter att han ber om att få se hennes ena bröstvårta, passandet av pensionärsparet Bert och Queenie Baxter samt deras galna schäfer Sabre – och sina ‘O’-levels (boken utspelar sig 1984 men på ett ställe står det att det är 1982 – men det måste vara ett typo för första boken ska utspela sig ’82). 

 

På ett ställe skrattar man så att man nästan ramlar ur sängen om man är jag, när Adrians pappa skäller ut några som brôtar i trädgården för att hans son försöker plugga. I själva verket mäter han sin ”grej”, men tyckte ändå att ljudet var distraherande. Hahaha. 

 

När han blir avstängd från skolan i en vecka börjar han hänga med det tuffa gänget. Han rymmer även till Leeds vid ett tillfälle. Det händer med andra ord ganska mycket i en ganska kort bok. 

 

Som alltid gillar jag dagboksformatet. Man läser ett par sidor här och där och det tar ungefär ett kapitel att borsta tänderna. Mycket lagom.