Kategori: Litteratur

 

Ååååh heeerreguuuud! 

 

Som jag sa igår blir jag rädd av bara omslaget till denna boken. 

 

Det är ingenting mot hur jävla spännande och skrämmande boken är! 

 

Någon recensent har skrivit att den påminner om paranoian i Hitchcocks psykologiska thrillers. Jag har bara sett Rebecca av honom, men känner ju till en del andra och jag kan absolut se hur den parallellen är dragen. 

 

Detta är spännande från förrsta stund. Detta är boken som Camilla Läckberg vill skriva. Flera saker i denna boken återfinner jag i Läckbergs böcker – olaga frihetsberövande, mobbargäng, våldtäkt, familjebesvär… och så vidare. Men även om jag faktiskt gillar Läckberg så är hennes ingenting mot detta. Så sjukt. Och så sjukt BRA. 

 

På ett par ställen blir man riktigt jävla chockad, och det tycker jag sitter rätt fint i en riktigt bra deckare / thriller. 

 

Lustigt, jag läser inte så mycket thrillers och sådant i vanliga fall, men när jag väl fick smak på det efter Saknad känner jag mer och mer för sådana läskigheter. Jag plockade en hel del i helgen. 

 

I alla fall, i korta drag – Ylva Zetterberg lever med maken Mike och dottern Sanna i Helsingborg. En dag kommer hon inte hem från jobbet. Mike försöker att inte stressa upp sig för mycket men får förstås till slut panik och anmäler Ylva försvunnen. Vilket direkt leder till att han blir huvudmisstänkt för hennes försvinnande och eventuella död. 

 

Ingen vet att hon befinner sig ett stenkast från hemmet. Ingen utom hennes kidnappare. 

 

((Detta står på baksidan, så jag kan inte säga att jag spoilar. Förresten får man nog vara så god att accetera en liten spoiler eller två i bokrecensioner.)) 

 

Åh, jag ryser bara jag tänker på den. Imorse var jag både kissnödig och hungrig men kunde bara inte slita mig ifrån den, jag var bara tvungen att få veta hur det gick. 

 

Och förresten tyckte jag att slutet var helt enormt kanonbra. Fem av fem här! 

 

 

 

 

Jag har ju redan skrivit om att jag älskade denna och att jag vill gifta mig lite grann med Karin Alvtegen. Åååh! 

 

Jag nämnde ju även att jag fick lite Paul Auster-vibbar, och det höll i sig genom hela boken. Missförstånd som leder till händelser, missförstånd som kanske inte var det missförstånd man först trodde, små små ledtrådar, familjeintriger, helomvändningar som överraskar starkt… en helt fantastisk deckare / thriller helt enkelt. Jag satt som på nålar och kunde knappt lägga ner den i lördags kväll fast jag var så trött att jag inte förstod vad jag läste. 

 

Jag har enbart hört gott om Alvtegens andra böcker, både i boktråden på Buke och av Maria-Alexandra här och jag kan garantera att jag kommer att ha ögonen på skaft så fort jag går nära en second hand-butlk. Så himla bra. 

 

Chick-lit, chick-lit, chick-lit. Och ännu en bok som jag inte förstått är en fristående fortsättning på en annan förrän jag redan hade börjat. Men det spelar inte så stor roll. 

 

Så, detta är historien om Frida, 25, journalist, flyttar till Stockholm, krångel med lägenhet, krångel med jobb, krångel med familj, lite lösningar, lite mer krångel, lite framgång, lite krångel… nja, med andra ord. 

 

Underhållande, jo, för all del. Men bra? Nej, jag tror inte att jag kan säga att jag tyckte det, tyvärr. 

 

Den högsta kasten kom ut 1997, och jag vet att jag har hört talas om den i olika sammanhang, men jag har aldrig läst något av Carina Rydberg förut. 

 

Nu har jag det. 

 

Oj. 

 

Detta är en vansinnigt självutlämnande biografi – och dessutom utlämnande vad gäller andra. Den del av handlingen som utspelar sig i Stockholm tar sin plats på krogar som till och med jag känner igen namnet på, och de flesta karaktärerna är mer eller mindre kända. Mauro Scocco dyker till exempel upp alldeles i början, och karaktären Rolf som tar upp en stor del av Stockholmshandlingen är en känd advokat. 

 

Resterande del av bokens handling utspelar sig på en resa i Indien, med komplexa och underliga förhållanden till ”motspelarna”. 

 

Sedan finns en sorts bihistoria som har både med Stockholm och Indien att göra… jag vet inte riktigt. 

 

Hade jag varit i Rydbergs ålder då det begav sig (hon är tjugo år äldre än jag), och haft lite mer koll på Stockholm så kanske det hade klaffat lite tydligare i huvudet på mig. Nu vet jag inte riktigt om jag kan säga att det gjorde det. 

 

Men det är en ganska underhållande bok, om än med ett något för brett personspektrum för att jag riktigt ska hänga med utan att superkoncentrera mig, och den är välskriven förstås. 

 

Den kommer att skänkas bort för det finns inte på kartan att jag orkar läsa om den… tror jag inte i alla fall. 

 

Detta var första gången jag stiftar bekantskap med Arne Dahl, eller Jan Arnald som han egentligen heter. Jag visste inte att det var en serie, men det är det och detta är åttonde boken av totalt elva (hittills) om den fiktiva ”A-gruppen” – en specialgrupp inom Stockholmspolisen som arbetar med internationella våldsbrott. 

 

Anyway. 

 

En sjundeklass från Stockholm är på klassresa i Ångermanland. Plötsligt en dag försvinner en av klassens flickor. Detta blir upprinnelsen till en ganska hysterisk berättelse om kidnappning, pedofili, sekter, skelett, barnporr, kärlek, uppbrott, inburning… ja, jag vet inte alls. En faslig massa saker händer och det är en faslig massa karaktärer som är rätt svåra att hålla reda på – särskilt när det plötsligt blir polisförhör eller ett transkriberat vittnesmål mitt i den löpande texten… 

 

Om boken är bra? Jadå, men inte sådär fantastiskt bra som jag kanske hade väntat mig då en person vars litterära omdöme jag ställer högt älskar honom. 

 

Men alla är vi olika! 

 

En sak som gjorde det hela lite svårt för mig att ta på allvar här och där är att en integral del av berättelsen är ett ”penisben”. Vilket enbart för mina tankar till Markoolio och hans penisfraktur i Vi drar till fjällen. 

 

Ett sådant där lustigt sammanträffande – förra fredagen läste jag om Karin Alvtegen i vår boktråd på Buke, och på lördagen ramlade jag över denna på loppisen. 

 

Saknad handlar om Sibylla, en kvinna i 40-årsåldern (tror jag?) som lever utanför samhället. Hon bor på gatan – eller fina hotell när hon lyckas med det – och bär allt hon äger i sin ryggsäck. 

 

Efter att ha funnits helt utanför samhällssystemet i 15 år – hon minns inte ens de fyra sistra siffrorna i sitt personnummer då hon inte använt det på så länge – blir hon plötsligt Sveriges mest eftersökta person efter att ha befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle – ett brutalt mord har begåtts… 

 

ÅH SÅ BRA. Jag vet att det verkar som om jag skriver att allt jag läser är bra, typ, men det är väl för att jag helt enkelt aldrig läser färdigt sådant som inte ÄR bra. Haha. Men i alla fall, fantastisk deckarthriller, ska hålla ögonen öppna efter mer Alvtegen. 

 

Jag kommer på böcker hela tiden som jag totalt glömt att skriva om, så det blir kort och koncist här i några inlägg som skrivs lite retroaktivt, så att säga… 

 

Först och främst visste inte jag att Barbara Voors är svenska! Jag tror att jag har utgått ifrån att hon är engelska eller amerikanska. Men icke sa Nicke. 

 

Hur som helst. Intressant start, minst sagt – efter åtta års försvinnande återfinns Lucy på ett sjukhus i New York. I koma. Hennes systrar Mimmi och Annie kommer till hennes sida och berättar för henne om sina liv i hopp om att väcka henne ur koman. 

 

Det är väl ungefär så mycket jag kan säga. Den var jättebra i alla fall, jag njöt av varenda sekund och kommer att snappa upp med Barbara Voors om jag får chansen. Absolut! 

 

Upptäckte att jag helt glömt av att skriva om denna när jag läste den – eller snarare, jag skrev om den när jag läste den men inte efteråt. 

 

Det jag minns mest med boken är att jag älskade den från början till slut! En sådan där härlig skildring av vänskap och systerskap och sådant blandat med en rejäl dos humor och lite vemod också. 

 

Lätt rekommenderad. Funderar på om jag skulle se filmen också…