Kategori: Litteratur

 

Jag älskar Emma Hamberg (jag har ju redan berättat att jag klippte håret efter hennes byline-bild i VeckoRevyn när jag var femton) och jag älskade Rosengädda nästa! också. 

 

Särskilt karaktärerna. Frankofilen Bror, tretton år och besatt av Serge Gainsbourg. 

 

29-åriga Tessan, fast i ett kasst förhållande med jobb i gatukök fast hon egentligen vill laga gourmetmat. 

 

Och Jane, den äldre kvinnan som praktiskt taget har ett zoo hemma och bär omkring på ekorrungar i behån. 

 

Om feelgood någonsin varit så lämpligt som beskrivning på en roman så är det nog bannemig denna. SvD har skrivit en recension och nämner hur god personkännedom- och intresse Hamberg måste ha, och det är alldeles korrekt. Jag tycker att hon är jättehärlig. Tummar upp! 

 

Åh. 

 

Jag är ju erkänt svag för romaner som utspelar sig i miljöer som jag ”kan”, och även om jg inte är någon expert på Orust så har jag ändå lite koll – mamma och pappa hade sommarstuga där på 70-talet, och farbror H och kusiner x 2 bor där – så jag vet ju i alla fall vad Morlanda och Myckleby och Slussen är för något. 

 

Jaja. Till sak. 

 

Emma – eller Emmalilla, som hennes far kallar henne – är kvarvarande dotter på Morlandategen. Hennes syskon har spridit sig till Alingsås, Uddevalla och tre till och med till Amerika, men Emma blir kvar efter sin mor Edlas bortgång. Hon blir även med barn med drängen Emil (det var värst vad folk blev med barn hela tiden förr? Det verkar som om alla som har olovligt sex eller blir våldtagna genast blir gravida) och då är det inget snack om att hon ska vara kvar. 

 

De gifter sig förstås och även om det självklart pratas så går den biten förvånansvärt enkelt. Vilket är skönt till skillnad från alla trauman man läser om i böcker som utspelar sig på den tiden. 

 

Och de får massor av barn. Jag kan inte ens räkna dem i huvudet nu men ett halvt fotbollslag i alla fall. 

 

Och så händer en massa saker. Förstås. Som jag inte ska gå in på för det vore definitivt att spoila vilket till slut leder till nedgång och fall. 

 

Läs läs läs. Den är hemskt fin och sorglig. Dessutom är det inte så förtvivlat mycket bröstvårtor och stående lemmar i denna – Emma och Emil är nog faktiskt rätt så kära i varann. Dessutom fina porträtt av vännen Magda och mycket starka förtäljelser om svartsjuka på handlarottern Bärta. 

 

Super! 

 

Har hört namnet på författarinnan förut men inte läst något av henne. Vilket ofta händer när jag väljer loppisböcker. 

 

Detta är en kort men ganska spännande deckare, eller snarare thriller för det figurerar väldigt få poliser i handlingen. 

 

På ungsholmen i Stockholm bor två medelålders systrar. Hilja och storasystern tyranniska Karla. Deras bror Kristian bor också i Stockholm och arbetar som fastighetsmäklare. 

 

Han blir kontaktad av Hiljas barndomsväninna Jennifer Ask, som nu är berömd skådespelerska. När Kristian träffar henne inför ett husköp berättar hon att hon blir förföljd av en älskare – som har nycklar till hennes hus och hon vill därför genast bli av med det och skaffa en lägenhet i innerstan. 

 

Samtidigt kämpar Hilja med att se efter sin syster samt med älskaren Göran – och tankarna på att få sitt eget barn. Men hon är redan 49 år gammal – hur ska det gå? 

 

Och någon sexmördar kvinnor i joggingspår. Man får följa mördarens tankar i korta kapitel här och där vilket jag tycker är väldigt spännande och ett bra drag för att hålla spänningen uppe – särskilt i en såhär kort bok – samt hans anteckningar med datum och detaljer om de mord han begått genom åren. 

 

Jag brukar sällan kunna gissa vem mördaren är i deckare och thrillers, men här kände jag faktiskt på mig att det var något lurt – vilket ju är spännande ur en segersynpunkt 😉 Det är en välskriven roman i all sin enkelhet. 

 

Detta är en käck liten decckare att läsa på stranden till exempel. Kräver inte jättemycket koncentration för persongalleriet är ganska litet (vilket jag tycker är bra för jag kan bli lite galen när man omöjligt kan hålla isär sjutton poliser och femton tekniker och… ja.). 

 

Denna kommer jag absolut att lämpa över på mamma och pappa i alla fall. Fast mamma håller på att bli galen då det är högevis av böcker överallt och hon inte vet var hon fått dem ifrån 🙂 ((Obs – här passar ett citat från gammelmormor som bodde fyra hus upp på gatan i Hunnebo utmärkt – ”Det ligger en massa bögar och skräpar överallt!”. Yngre generationen höll på att skratta ihjäl sig.) Bohuslänska är speciellt.)  

 

Tja. Jag tror att jag väntade mig något i stil med 84 Charing Cross Road av Helene Hanff här. Till och med omslaget är ju jättelikt. 

 

Så var det… inte, riktigt. 

 

84 Charing Cross Road är ju en sann historia, och det är inte detta. Men de thandlar i alla fall om en ung flicka som börjar skriva brev till en fransk konstnär och hans svar till henne. Med andra ord rätt så likt upplägget i 84 Charing Cross Road. Men i den förstnämnda är det då inga skriverier om stora könsorgan mitt i en alldeles vanlig stillsam brevväxling. 

 

Jag blev lite illa berörd faktiskt. Det kändes inte alls på sin plats i eenna kontexten. Dessutom tycker jag inte att det är särskilt välskrivet heller. Tjejen är desperat och mannen är gift och… äh. Inte särskilt bra. Glad att det var en 2:-pocket. 

 

Sista bokcirkelboken! Jättetråkigt tycker jag, det har varit hemskt kul. 

 

Men denna har jag bara inte orkar plocka upp ordentligt. Jag läste några sidor i början på veckan men sedan tappade jag stinget efter kanske fyra-fem sidor och la ner den. Tänkte naturligtvis hela tiden plocka upp den igen men det bara blev inte. Jag har varit så groteskt trött och 596 sidor är inget man bara är sugen på att läsa om man inte har lust. 

 

Dessutom måste jag erkänna att jag har det svårt med inbundna böcker. Jag gillar att ligga på sidan i sängen eller soffan och läsa, och det blir så krångligt med en stor tung tjock bok. Dessutom tungt att bära i handbväskan. Så kinkig är jag 😉 men jag tror att många håller med om att pocketböcker är oändligt mycket mer praktiska. 

 

Hur som helst så är detta en berättelse ur fyra olika perspektiv. Jacke, i mitten på sjuttiotalet, konstant otrogen och hans fru har lämnat honom och dottern Veronica, 16 år, som han överhuvudtaget inte förstår sig på. Hon fattar intresse för härprocesserna som ska ha skett på Bålberget nära bostaden och släpar med sig sin pappa dels till biblioteket och dels upp på berget. 

 

Sedan är det Malin, i slutet på 1700-talet. Bondtös som gifter sig med Erke och får dottern Segrid – som det är något speciellt med. I tidiga tonåren blir Segrid gravid men vägrar berätta om hon har blivit tvingad till något, eller vem som är pappan. Malin är vidskeplig och misstänker att hon blivit bergtagen av vittror eller troll. Malin blir dömd för häxeri tillsammans med massor av andra kvinnor i bygden, men då hon tar på sig Segrids graviditet som sin egen slipper hon lös. 

 

Sedan återvänder vi till Veronica. Hon är nu vuxen, välutbildad och bestämmer sig för att börja släktforska. Det finns många intressanta personer i rakt nedstigande led till henne och hennes familj. Vi får dessutom träffa hennes yngre syster, ännu inte född i Jackes del och hennes tvillingar. Samt tre av Veronicas sexuella partners. 

 

Och till sist grannpojken till Malin och Erke, Olof, son till Matz och Annika. Matz var Malins tonårsförälskelse och Annika en av de kvinnor som blev dömda – på grund av att Olof vittnade falskt emot henne under Commissionens fördömande… 

 

Allt som allt handlar detta mycket om sexualitet. Väldigt mycket – kanske lite väl, faktiskt. Jag är inte pryd men som jag skrev om Belle du Jour så får det finnas lite gränser. ((Det som jag hade problem med i BdJ kan jag inte ens skriva!)) Jag ska villigt erkänna att av de böcker jag läst de senaste dagarna, eller veckorna, är det väldigt mycket sexualitet, väldigt mycket onani och – underligt nog – väldigt mycket bröstvårtor. I någon av dem – nu minns jag faktiskt inte vilken – finns ett stort stycke om en död, där huvudpersonen fokuserar på – sina bröstvårtor. Hallå? 

 

Jaja, nu blev detta lite långt. Jag har väl fått lite bloggabstinens! 

 

Om jag rekommenderar? Ja. Men kom ihåg att det INTE är en bok som man typ läser i en kvart på spårvagnen – man måste dedikera sig lite mer än så för det är inte vad man skulle kalla en lättläst bok… om än mycket bra och det är väl viktigast 🙂 

 

Nyckelbarnen är en helt okej ungdomsbok. Varken mer eller mindre, tycker jag. Kadefors andra ungdomsbok, Sandor Slash Ida, är strålande. Det är inte denna – men inte dålig heller. 

 

Dessutom är den faktiskt lite spännande även för ”vuxna”, om jag nu ska kalla mig själv det… 

 

Siri, Leo och Linn bor i samma trappuppgång men har aldrig direkt umgåtts – förrän de alla tre blir nyckelbarn i femman. Ingen av dem är särskilt intresserade av att vara ensamma hemma, så de hänger på stan på eftermiddagarna istället och ställer till med både det ena och det andra. 

 

Siris föräldrar reser mycket i sina respektive jobb – men det händer flera gånger att Siri ser dem i Stockholm när det är meningen att de ska vara på andra sidan jordklotet. De går in i en port i ett lägenhetshus, en och en och aldrig samtidigt – men i samma port. Varför? 

 

Linns mamma är bohem och arbetslös konstnär med ett antal mer eller mindre lämpliga pojkvänner. Linn tycker att när man bor tre personer i en två är det ohyfsat att ta hem en massa pojkvänner och är ganska bitter på sin mamma för det. 

 

Och Leo är adopterad från Pakistan. Hans föräldrar är nog bra men de lever för sina hundar och tävlandet. 

 

Och så har de en förfärlig lärare, Margareta. Leo har en bokstavsdiagnos och får bara skäll och inget stöd i skolan, så barnen går ihop, samlar in namn på protestlistor och gör allt för att bli av med Maggan. 

 

Dessutom får de en ny vän. En som de knappast hade kunnat ana skulle bli del av deras lilla cirkel… 

 

Det handlar mycket om gruppdynamik och ärlighet, samt familjekonstellationer och om att ljuga för att skydda andra. 

 

Absolut rekommenderad för tweens och ganska lärorik för äldre personer också. Yep. 

 

Minns när denna kom ut men var väl lite för gammal för att läsa den då kanske…

 

Nu sexton år äldre ändå kändes det som rätt tid. Haha. Hittade den på loppis i eftermiddags och kan ju aldrig motstå ungdomsböcker av författare som jag vet att jag gillar. 

 

Klippte den på typ en timme, så ja, det är definitivt en lättläst bok. Men den är bra. Nora, berättaren, är en trovärdig tolvåring tycker jag. Vissa grejer kan jag inte alls identifiera mig med – till exempel var min klass ganska vild på mellanstadiet men aldrig att det förekom någon öl på festerna – det gjorde det knappast i högstadiet heller – så att ett gäng elvaåringar har disco med en massa öl känns jättekonstigt. Särskilt som boken inte är så ny egentligen, den kom ut 1997 när jag var 15, så ingen fossil direkt. 

 

Men vad vet jag! Jag förstår att Läsfrämjandet gjorde denna till en av de böcker som trycktes särskilt för att distribueras av McDonald’s, och jag hoppas att många tonåringar har läst den. 

 

Ska hålla ett öga på TV-tablåerna också för jag skulle gärna vilja se filmen.