Kategori: Litteratur

 

Denna har jag ju läst flera gånger förut… men jag tycker väldigt mycket om den. Den är både tänkvärd och extremt rolig, nämligen. 

 

Handlingen är lagd i ett litet samhälle på Österlen. Där bor Klas-Åke med barnen Pjär och Schacklajn, storbonden Mårten, äckelpolisen Sören, adelsmannen Toffe, bygdens ”mamma” Björg och hennes döttrar – och fyra flyktingflickor som Björgs son Tryggve räddade i Rom där de var offer för traficking och prostitution. Och en massa andra intressanta karaktärer. Tryggve var bygdens starke men – tills han försvann spårlöst. 

 

Livet på Åsabygden är allt annat än tråkigt. En rolig sak är att Åsabygden själv är berättare i vissa delar. Ovanligt och kul drag. 

 

Tror att de flesta kan få nöje av denna bok. Man får inte vara alldeles för känslig för att läsa om svampar på väggar och lite halvobehagliga sexbeskrivningar (och förlossningsdito!) men det är inte så farligt, tycker jag. 

 

Rekommenderas? Ja, det tycker jag nog. 

 

 

Jag måste ha köpt denna i en charity shop någon gång och glömt bort den, för jag har inte läst den förut men den är läst, så att säga. Dessutom skulle jag ju inte gå och beställa en bok om barnuppfostran liksom. Men baksidestexten tilltalade mig, plus faktumet att det står på framsidan att den är rolig läsning för såväl föräldrar som barnfria singlar. Och det är helt sant. Den är jätterolig. 

 

Den är uppdelad i olika avsnitt, t.ex barn på semester, barnkalas, när barn är generande, när barn ljuger… och så vidare. Det är delvis Gibsons egna erfarenheter, och delvis instick med citat och råd från vänner och bekanta såväl som psykologer och andra experter inom barnuppfostran. 

 

Man kan ju dessutom hoppa över det man inte tycker är varesig roligt eller relevant. Men det behövs inte, för det är skrivet på ett så skojigt sätt att det blir roligt att läsa om det mesta. 

 

Jag älskade särskilt kapitlet om när barn skämmer ut en. Typ skriker mitt i affären ”MAMMA DU SKA VÄL INTE KÖPA EN MASSA VIN OCH BLI FULL NU IGEN?” till sin mamma som hen aldrig sett berusad, eller kallar fröken för WANKER och… sånt. Ofantligt roligt. 

 

Härligt! Jag såg nu när jag bildgooglade att Fiona Gibson har skrivit flera böcker om samma ämne, så jag får se om jag får syn på någon i England. Är lite nervös för hur jag ska lyckas åka med bara handbagage med tanke på att det ligger ett Primark i Brighton… oj oj oj 🙂 

 

Jag har nog berättat om toalettbiblioteket i Hunnebo förut? Där står hur som helst en massa krönikesamlingar av Gits Olsson och Torsten Ehrenmark. Ofta blir det att jag bara läser ett kåseri eller två medan jag borstar tänderna eller så (host), men ibland när jag bara vill läsa något enkelt på kvällen tar jag med mig en eller annan bok upp. 

 

Som häromkvällen. Eller ja – denna hittade jag faktiskt i rummet, så antingen har jag tagit upp den förut, eller så har någon annan gjort det. 

 

Anyway. Detta är Torsten och han är inte lika hysteriskt aprolig som Gits, men eftersom många av hans böcker utspelar sig när han arbetade som utrikeskorre i London och bodde på typ samma gata som jag i Muswell Hill, så finns det ett element av igenkännande när han pratar om olika ställen och pubar i Highgate och sådär. 

 

Dessutom – detta var kul – skriver han på ett ställe i denna samling om puben The King & Keys på Fleet Street som hans redaktion låg ovanpå, och där har jag varit ett otal gånger då det var Annas kompis som ägde den (eller skötte den, vet inte vilket) och Jean-Philippe jobbade där ett tag. 

 

Jaja. Det är humoristiskt rakt igenom och jag roas särskilt av hans prat om svensk mat (t.ex den svenska traditionen av att doppa trettio-fyrtio limpsmörgåsar i morgonkaffet), anekdoter om mördarhunden Gäsper och överhuvudtaget berättelser om livet med hustrun. 

 

Kanonkul. Men hemskt tråkigt att jag snart har läst allt som står i badrumsbiblioteket. Allt som Gits skrivit finns på nätet, jag betar mig igenom dem när jag får lust och tid 🙂 

 

Härliga Hillevi Wahl ger ut e-böcker under sommaren – alldeles gratis! Kolla in på hillevi.nu. Jag läste böckerna om   om kärlek och vikthets igår och tyckte – som jag alltid tycker om det Hillevi skriver – att de var strålande. När jag sedan  behövde leta rätt på något att läsa sådär mitt i natten igår så stod Hungerflickan mitt framför ögonen på mig. Hade mer eller mindre kunnat svära på att den inte stod i den hyllan. Men inte mig emot! 

 

Jag har läst den förut men den är liksom alltid lika gripande. Som synes på omslaget är det ”en berättelse om matmissbruk, ensamhet och pappalängtan” och det är – naturligtvis eftersom det står på framsidan – en strålande sammanfattning. 

 

Irmeli var huvudperson i Kärleksbarnet, och detta är fortsättningen på hennes liv (som i mycket stora drag är baserat på Hillevis egen barndom och ungdomstid). Nu börjar Irmeli i gymnasiet och får chansen att plugga ett år i San Francisco. Som inte alls är särskilt likt Malmö, Irmelis hemstad. 

 

För er som inte är bekanta med Hillevi så är hon dotter till två mycket sjuka alkoholister. Hennes mamma misshandlade henne, och när hon blev stor nog att bestämma själv flyttade hon till sin pappa. Som nog älskade henne väldigt mycket, men som inte kunde hantera spriten och inte ville, eller kunde, hjälpa under ätstörningsperioderna. 

 

Det är jättehemskt och tragiskt att läsa dessa böckerna – men på något sätt blir det lite enklare när man vet att Hillevi nu mår bra, har en fin familj med sitt livs kärlek och tre barn, är framgångsrik skribent och dessutom har börjat med NMT på ”äldre dar”. 

 

((Förresten är hon SJUKT rolig också. Kolla in hennes krönikesamlingar om föräldraskapet.)) 

 

Detta känns som en bok som man har hört talas om hur länge som helst. Av någon anledning har jag inte läst den. Pappa säger att den finns någonstans i Backatorp men jag vet inte att jag har sett den. Jaja. Många böcker som blivit film med kända skådisar blir ju kända till titeln för de flesta. Jag upptäckte först nu när jag gjorde lite research att det är John Irving som har skrivit Ciderhusreglerna också. Jag har inte sett filmen – men man känner onekligen till den… 

 

Någon skrev att detta är en av de bästa romanerna någonsin om mänsklighet. Och det kan jag hålla med om. Karaktärerna är delvis lätt skruvade allihop, men egentligen är ingen genomgod eller genomond… de är bara mänskliga. Även om en hel del händelser i boken inte känns superrealistiska så är de i alla fall starkt symboliska. 

 

Den kändes lång, får jag säga. Jag vet inte om det kanske mest har med faktumet att jag har varit så vansinnigt trött på kvällarna att göra, samt att det inte direkt blir att man sitter och läser koncentrerat med TV och radio och disk och prat runt omkring på kvällarna. Och visst skummade jag ett par bitar också. 

 

Det debatteras om huru Garp och hans värld är en komedi eller tragedi, och jag tror att det handlar väldigt mycket om HUR man läser. Vissa bitar är antingen superroliga eller jättehemska – det beror lite på hur man är lagd… 

 

Kort sammanfattning – Jenny Fields är sjuksköterska på ett militärsjukhus, vill ha barn, ”skaffar” sig ett barn med en hjärnskadad patient, uppfostrar Garp själv på en pojkskola där hon är skolsköterska, och på skolan blir han en prominent brottare och träffar sin blivande fru Helen, samt ett gäng andra personer som kommer att spela in i hans liv. Europaresor, barn, romaner, noveller, otrohet… tja. Det finns en massa hoptryckt på dessa 500 sidor. 

 

Jag önskar att vi hade läst denna i t.ex 20th Century American Fiction på universitetet. Jag tog mig till exempel aldrig igenom Invisible man i den kursen, de andra älskade jag (Another Country, Rabbit Run, The Sound and the Fury, Bernard Malamuds noveller och Flannery O’Connors dito) – och hade gärna sett Garp som en del i kursen. Tror att jag hade fått ut mer av den om jag hade haft en ”ordentlig” anledning att tänka lite mer. 

 

Läser om gör jag nog inte, men jag skulle kunna tänka mig att se filmen om tillfälle ges! 

 

Karin lånade mig Tillsammans är man mindre ensam för längesedan och jag älskade den. Sedan känns det som om jag köpte Lyckan är en sällsam fågel någon gång, men det har jag uppenbarligen inte gjort… jaja. 

 

 

Ska vi säga så här att jag hade fått en mycket större ”surprice” om man INTE hade sett ett ollon. 

 

Hahahaha herregud. 

 

Har aldrig hört talas om denna förut, men som bekant gillar jag ju ungdomsböcker så när jag såg denna igår högg jag fatt i den. Kort och koncis så jag hann läsa den innan jag släckte lampan igår kväll. 

 

Som vanligt numera handlar det om en tjej som har det jobbigt med… typ allting. Katti är 16, har blivit avstängd från skolan, festar och ställer till med besvär lite överallt. Till slut får hon en AD/HD-diagnos (vilket man kunde räkna ut med tånaglarna på typ tredje sidan) som hon vägrar acceptera… bla bla bla. 

 

Helt okej är den, men inte fantastisk. Vissa karaktärer önskar man dock att man kände på riktigt – Kattis mamma och hennes lärare Tomas Kant, till exempel. 

 

Någon recensent tyckte att alla tonåringar, föräldrar och pedagoger borde läsa den – tja, det skadar knappast, men jag tycker inte att den är så fantastisk som vederbörande tyckte. 

 

Men okej. Dessutom kanske det är bra att den är såpass kort, kan hända att sådana som inte normalt läser så mycket kan tänka sig att ta sig an denna. 

 

 

Oj. Oj oj oj vilket vansinnigt spännande bok! 

 

Detta är systrarna Grebe och Träffs debutroman. De har mer eller mindre skrivit hälften var – men man märker verkligen inga skarvar (som man till exempel kan göra hos Kepler). Det hela började som en mailväxling och på den vägen har de fått till något av det bästa jag har läst i år. 

 

Det står Psykologisk spänningsroman på framsidan och jo, det kan man ju lugnt säga… 

 

Huvudpersonen är Siri, runt 40, änka och psykoterapeut. Hon bor i Stockholms skärgård, i huset som skulle ha varit hennes och hennes makes drömhem. Tills det hemska hände, och Stefan dog i en dykolycka. 

 

Man får läsa såväl bitar i första person singular som transkript av Siris möten med sina patienter, vilket är väldigt intressant. 

 

Och sedan en dag hittas en patient i vattnet utanför Siris hus. I självmordsbrevet skyller patienten sin död på Siri. Efter detta börjar hon känna sig förföljd. Det kommer konstiga brev, det händer konstiga saker… men händer det på riktigt, eller har det med Siris relativt labila natur att göra? Vi vet att hon dricker för mycket – kan de nattliga händelserna helt enkelt vara drömmar, eller vanföreställningar? 

 

Fler och fler underliga saker händer och en sak ska sägas – det är riktigt skickligt att skriva en thriller där man misstänker precis varenda människa för att vara den som utfört dåden som beskrivs. Helt otroligt bra. Och jag kan ju säga att det var lite halvbra att läsa den på kvällarna i ett gammalt hus där det knäpper i skrubbarna… 

 

Riktig höjdare.