Kategori: Litteratur

 

Jag läser Maria Lang i totalt fel ordning också – har liksom huggit de jag har kommit över, så jag visste faktiskt inte att Puck Ekstedt egentligen bara är berättaren i de första sju böckerna – men det fick jag reda på när jag gjorde lite efterforskningar när jag läst klart denna. Jag gillar Puck, hon är en väldigt sympatisk och saklig berättare med god intuition vad gäller människor. 

 

Den andra boken med henne som berättare jag har läst är Se, döden på dig väntar, där hon och hennes man Einar är nygifta. Nu har de två små barn, Jonas och Christina. 

 

De har bestämt att fira semester i Bergslagen tillsammans med vännen polisen Christer Wijk (Langs huvudpolis) och hans fru operasångerskan Cam, samt Pucks pappa Johannes. I närheten finns familjen Olsson med den ingifte svärsonen Lage, och Lages pappa Napoleon. Inom ett par dagar blir Puck och Jonas ensamma i stugan. Christina blir sjuk på vägen och lämnas hos sin faster nere i byn, Christer blir hastigt ivägkallad på polisarbete, Einar måste arbeta i Stockholm i ett par dagar extra, Camilla blir engagerad att sjunga någonstans i England och Johannes drabbas av angina och måste få läkarvård. Christer och Einar har ingen aning om att den andre inte finns på plats – så var det innan mobiltelefonernas entré!

 

Men Camilla skickar i alla fall en ersättare, en ung väninna som heter Nina och tar sånglektioner för samma pedagog som Cam, för att hålla Puck och Jonas sällskap. Fast innan Nina kommer upptäcker Puck att Camilla lämnat Jonas i händerna på en vilt främmande besökare… 

 

Det har hintats på ett par ställen att det hänt hemska saker i bygden, men Puck får aldrig veta vad det faktiskt handlar om. Men nu när främligen dykt upp nystas hela historien upp… tack vare Christer Wijks fantastiska hjärna, förstås 😉 

 

Detta är inte den bästa Lang-deckare jag har läst, och det verkar vara andra läsares uppfattning också – men den är trevlig på det där lite småputtriga sättet. Lättläst, lagom mycket folk för att man inte ska tappa bort sig alldeles (vilket jag annars är expert på om jag är ever so lite trött) och det blir mer som en klassisk pusseldeckare i och med liten bygd där alla känner alla, så att säga. 

 

Helt okej! Men jag ser fram emot fler och bättre. 

 

 

 

Hahaha. Fredrik Lindström är fantastiskt rolig. Här har han samlat ett gäng kort-korta berättelser om superokända människor i Sverige och vad de håller på med och tänker på på dagarna. 

 

Till exempel en kille som har blivit besatt av att störa sig på tanterna som jobbar på Åhléns. Eller en som fantiserar loss om att bli given en lägenhet i innerstan och ett hus i Provence till skänks, och spenderar flera timmar med att inreda dem i fantasin. Paret som fastnat i parmiddagshelvetet fast killen i paret är övertygad om att han egentligen är tolv år gammal. 

 

Killen som vid varenda fest eller sammankomst måste utmana alla på att smaka på starka såser och pepperonis och fråga om de verkligen tyckte att DEN var stark fast han själv höll på att brinna upp. Tjejen som inte vill verka för angelägen. Killen som bara vill knulla. Killen som tänker på fotboll för att inte komma för tidigt (obs: SVINROLIG berättelse). 

 

Und so weiter. 

 

Nu är det väldigt mycket killar med killars problem här, men jag kan ändå känna igen mig i en hel del saker. Genus i all ära, men vissa saker råkar ju vara lite olika sådär könen emellan. 

 

Ljust och fräscht osv.! 

 

Titeln Evelyn Spöke har jag sett lite överallt under åren. Den dyker så gott som alltid upp som referenslitteratur i artiklar och liknande om ätstörningar och unga tjejer – jag vet att jag läste om den i antingen Dyngkåt och hur helig som helst eller Akta er killar… häromsistens, men kommer inte ihåg vilken av dem det var. 

 

Hur som helst. 

 

Evelyn är sjutton år på det artonde, ska precis börja sista året på gymnasiet i Stockholm, bor inackorderad hos en lite äldre tjej då hon har familjen i Göteborg men har flyttat till hufvudstaden för att plugga konst. Det kanske inte fanns så mycket estetiska utbildningar i Göteborg 1987, jag vet inte? 

 

I alla fall. Hon har haft ett antal jobbiga år bakom sig, men är nu redo att försöka ordentligt, ta tag i sitt liv och pluggandet och nu ska det minsann gå bra! 

 

Men det gör det inte. Detta är en berättelse i dagboksform om att krascha, om att nästan dö, om att dra sig upp från botten bara för att halka ner. Demonen heter anorexia nervosa. 

 

Otroligt gripande och välskrivet, och till och med hysteriskt roligt på sina ställen. På vissa ställen kan man dessutom känna igen sig jätteväl, även om man inte är det minsta anorektisk (typ jag). 

 

Glad att jag hittade den för det verkar inte vara det enklaste nuförtiden. Tyvärr är uppföljaren …och bli ett vackert lik helt slutsåld hos förlaget, så det gäller att hålla ögonen öppna på loppisar och antikvariat. 

 

Borde vara obligatorisk läsning – i alla fall delar utav den – på mellanstadiet. Tja, i sexan kanske. 

 

Här har vi Pelle Svanslös. Eller Pelle SANSLÖS som han hette hemma hos oss. Gissningsvis ännu ett sätt för stackars pappa att söka underhålla sig själv. 

 

 

Creepy creepy creeeepy! 

 

Denna fick jag tydligen i julklapp av kusin F julen 2000. Tack! 

 

Också läst förut. Flera gånger, men nu var det ett tag sedan. 

 

Bokens huvudperson heter Anna, och berättar i första person. Efter ett uppbrott ur ett långt förhållande med en gift man, Roger, åker hon till Borneo på en äventyrsresa. 

 

När hon kommer hem känner hon en liten, liten ryckning i ena låret. Efter någon dag svullnar det upp och gör hemskt ont, så hon åker till akuten. Läkarna där på tropisk medicin ger henne penicillin och vill skicka hem henne – tills någon kommer på att hon nog borde träffa en riktig expert, som sitter lite på undantag i en paviljong då ingen är så säker på vad det är han sysslar med. 

 

Han berättar andäktigt efter ett ultraljud att det är fjärilen recentia alba som lagt sina ägg i Annas lår. Normalt använder de apor till värddjur, men denna gången är det Anna som blivit utvald. Han övertalar henne att komma och bo i hans växthus, under rätt värmeförhållanden, tills pupporna kläcks och fjärilarna kan komma ut… 

 

Så spännande och creepy. På ett ställe blir man faktiskt riktigt rädd, trots att det vara är text, och ett väldigt kort stycke sådan. Jag ryser! 

 

((Särskilt ryser jag väl för att jag ser en lockespindel på husväggen utanför fönstret. Hohoho.))

 

Som jag skrev häromdagen – när det gäller mig kan Katarina Mazetti inte misslyckas med att roa och glädja mig. 

 

Detta är en lite annorlunda bok för att vara hon, det är nämligen något av en pusseldeckare. Lite à la Tant Agatha – hon får med både ”det slutna rummet” och ”tio små negerpojkar”-grejen – det finns ett väldigt begränsat antal människor som rimlitvis kan vara förövare. 

 

Men vem? 

 

Malla har praktik på P4 Nordost, långt ute på vischan någonstans. Där jobbar även chefen Nisse Boss, nyhetschefen Bengt Hedning, kärleksparet reportrarna Sam och Tom, Kerstin – eller Che – Maria Malmkvist aka MaMa, hennes man Richard, telefonisten Carina med fästmannen teknikern Dejv, stationsfylleristen Sållet och mystiske Haqvig, musikredaktören som kan läsa tankar. 

 

Richard är något av en casanova men MaMa är djupt förälskad i honom. Haqvig sitter inne i sin glasbur och lyssnar på folks tankar – men han kan inte alltid riktigt placera varifrån tankarna kommer. Glasväggarna har han dessutom fått för att han är epileptiker, så att han ska synas om något händer – själv tror han inte att det är epilepsi utan något helt annat. 

 

Anyway. En snöig dag kommer Malla tidigt till jobbet och av någon anledning dyker Richard och MaMa upp samtidigt – ovanligt då Richard brukar köra egen bil och komma precis i tid till att börja sända sitt morgonprogram. När han är förskansad i studion går MaMa och Malla ut för att handla fika till morgonmötet – och de, samt 70000 andra lyssnare, hör på radion hur Richard blir mördad i direktsändning. 

 

Studion är låst. Fönstren med. Carina, Dejv och Bengt har varit alldeles utanför dörren. 

 

Vad kan ha hänt? 

 

Malla är berättare till största delen, och berättandet sker i mejl till sin gamla pluggkompis Jonas, samt lite grann i ”vanlig” berättarstil. Haqvig får också berätta lite grann här och där. 

 

Det är alltså extremt humoristiskt skrivet, men spännande också! Det är skickligt ihoppusslat och även om jag har läst denna förut för ett antal år sedan blir jag imponerad av hur det hela upplöser sig. 

 

Bra som vanligt! Mazetti är min idol.