Kategori: Litteratur

 

Detta är en bok från GPs digitala bokcirkel och därför gör ni nog bäst att läsa kommentarer och recensioner här. Det blir så mycket enklare så. 

 

Det är en kanonfin bok och jag älskar språk och stil – är glad att jag helgen innan vi satte igång med denna hittade Fridolins Blåsta! på loppisen, den ser jag fram emot! 

 

 

Fine Täppas fina barndomsskildring med sorg och allvar och glädje och vemod och mer eller mindre allting som kan tänkas ha skett i en ung pojkes liv på 60-talet. Den är så fint och känsligt skriven, kommer med både fniss och gapskratt men lite sådär som med Jonas Gardell, ibland sätter man skrattet i halsen väldigt fort. 

 

Jag kommer ihåg Täppas från när jag var liten och måste se till att leta reda på hans andra bok så fort som möjligt för jag tycker verkligen om hans sätt att skriva. Hemskt synd att han blev blind så ung! 

 

((Hette Polisen och pyromanen när den gjordes som TV-serie, Polisen i Strömstad som den hette – och gjordes av min högstadielärares pappa som jag har varit hemma hos. Han hade väldigt mycket getingar i trädgården och bodde granne med Lotta Engberg). Jag såg aldrig serien när den gick men jag minns att de vuxna gjorde det. 

 

Strunt samma, det är inte viktigt. 

 

Detta är i alla fall en underhållande deckare, riktigt bra – men förvirrande. Det dyker upp två Peder i samma kapitel, vilket inte hade varit SÅ konstigt om det nu inte hade varit för att en annan person säger något om att ”ett sådant namn hade jag kommit ihåg, det är ju så ovanligt” fast hans närmsta kollega heter så. Lite senare byter en kille som heter Jonas namn till Peter. Man blir lite snurrig ja. 

 

En rolig sak är att Evald Larsson i boken är liten och ljus och runt 30 – men gestaltas av Stefan Ljungqvist som är stoooor och mörk och inte runt 30 då heller. Men det gör ju ingenting. Per Oscarssons rollfigur känns dock perfekt. 

 

Så ja, kul men inte superspeciell. Unefäldt har skrivit många fler böcker om Strömstadspolisen, så nog kommer jag att hålla utkik! 

 

Nu tänker ni att jag inte är riktigt klok som läser Pippi-böcker, men detta är en sådan där underbar gammal utgåva med stor text och för många kommatecken som man bara inte kan låta bli att läsa, även om den ska bli present till K till jul. 

 

Men det är ju inget att recensera förstås. Det är som allt annat som kommit ur Astrid Lindgrens fingertoppar alldeles delikat och förmodligen odödlig. Jag kommer i alla fall att lobba för att alla barn som någonsin kommer i närheten av mig läser Astrid Lindgren och Edith Unnerstad och sedan Barbro Lindgren när de blir lite äldre. Basta! 

 

Oj oj oj vad spännande! På ett privatsjukhus i Göteborg går strömmen en natt, och en man som ligger i respirator dör. Bredvid honom ligger sköterskan som skulle ha jobbat nattskiftet mördad på elaggregatet. 

 

Det enda vittnet är helt säker på vem gärningsmannen är, nämligen syster Tekla som hängde sig på sjukhuset för 60 år sedan… 

 

Riktigt nervkittlande! Jag skulle gärna vilja se filmen också känner jag spontant. 

 

Glad att jag har upptäckt Tursten! 

 

Hm. Normalt ser man ju mest fin kritik i och på pocketböcker. Underligt nog citeras denna artikeln längst bak i boken vilket förvånade mig och fick mig att undra om det helt enkelt var sarkasm. Men närå. 

 

Och jag är nog villig att hålla med herr Gunnarsson. Vissa bitar är jätteroliga, men det är lite dystopiskt, som om Sverige typ är förlorat för all framtid. Så är det ju faktiskt inte. 

 

En rolig sak – jag hade aldrig hört namnet Shervin (lillebror till huvudpersonen Bahar) förut, och samma dag som jag började läsa denna blev jag servad av en Shervin i en butik. 

 

En ska som definitivt är sann är ju just detta med välutbildade personer som kommer till Sverige och inte kan arbeta inom sitt eget ”fält”. Bahars mamma Panthea är professor i Tehran – hon jobbar som barnskötare i Sverige. Pappan är också högutbildad, men får jobb som taxichaufför och pizzabagare. Sådant är tråkigt tycker jag. 

 

Så, tja, helt okej – men boken kommer att åka tillbaks till loppisen, inte tu tal om saken. 

 

 

Åh! Min första Tursten, men jag har ju förstås hört talat om Irene Huss, huvudpersonen i Turstens kriminalromaner. 

 

Jag älskar som bekant böcker som utspelar sig på ställen som jag känner igen och det gör denna så det står härliga till. Inte bara i centrala Göteborg men även ute på Hisingen och lustigt nog i hooden där jag jobbade när jag var på Volvo. 

 

Här och där tyckte jag nog att boken kändes lite flaxig mellan de olika mordfallen – och en sak som jag inte riktigt kan fixa är syftningsfelen som dyker upp lite här och där. ”Han tittade på hans klocka” eller ”Han tänkte på hans föräldrar” – sådant blir jag vansinnig på. Men – jag kan ta det för det är en riktigt bra mordhistoria. 

 

En annan sak förresten som gick mig på nerverna är när de pratar om stadsdelen Böö. Bö, heter den, och har aldrig hetat något annat. Har dessutom gett upphov till väldigt humoristiska saker gällande hållplatsen Bögatan. Ingen förklaring nödvändig. 

 

Lätt läsvärd dock, och jag ser fram emot den andra Turstenromanen som ligger i bokkassen och väntar! 

 

Åh! Detta är det bästa jag har läst i år. 

 

Året är 1990, platsen är Stavanger och huvudpersonen är Jarle, 17 år. Han är tillsammans med Katrine i samma klass, har bandet Mathias Rust Band tillsammans med bäste kompisen Helge och basisten Andreas. Bor med sin underbart goa mamma och är väl en allmänt ganska välanpassad tonåring, trots sin alkoholiserade pappa. 

 

Men så dyker en ny kille upp i skolan. Yngve. Han spelar tennis och lyssnar på töntiga band men Jarle blir totalt, desperat askär. 

 

Och på den vägen är det. 

 

Fruktansvärt rolig men även öm och tankfull. Jag vet inte om jag var så himla förtjust i slutet även om jag kanske hade anat att det var något åt det hållet som skulle komma att hända, men ändå. Mycket, mycket bra,. 

 

 

Jag hade aldrig hört talas om Haijbyaffären innan Karin lånade mig denna fantastiskt intressanta bok. Författarna kallar den en ”sannsaga” – och hela alltet är verkligen osannolikt så det skvätter om det. Men – det är sant. Alltså, själva bakgrundshistorien är sann, det har säkert ornerats en del här och där. 

 

Anyway. Kurt Haijby – född Johansson – var en enkel Söderkis som efter ett antal års brottslig verksamhet med mer eller mindre allvarliga straff gifte sig med en äldre kvinna, sin hebefili till trots, Anna. De startar restaurang och för att få utskänkningstillstånd går Kurt till konung Gustav V för att skaffa det vilket inleder deras årslånga sexuella förhållande. 

 

Då homosexuella förhållanden mellan män fortfarande var olagliga vid tillfället hade Haijby (men inte konungen) ha kunnat bli dömd för otukt – men trots att konungen inte kunde straffas så hade en skandal ställt till det så det stod härliga till i riket – så Haijby fick 1500:- för att flytta till Amerika och 3000:- till när han anlände till NYC. 

 

Muchos intressant alltihopa, läs gärna mer här! 

 

Ännu en Balderson, detta är den andra i ordningen. Herregud, vad roliga de är. Och precis som i Partiledarn avgår med döden är mordmysteriet mycket väl sammansatt och jättespännande! Har läst den förut upptäckte jag, men uppenbarligen bara en kort bit av den för jag kände bara igen början egentligen. Hade jag inte kunnat söka i bloggen hade jag aldrig kommit på det – det var innan jag började skriva separata inlägg om allt jag läser. 

 

Ännu en pusseldeckare är det i alla fall – Adjunkt Persson åker med Statsrådet till Harpsund där regeringen ska hålla möte. De ska bo på hotell i en närliggande stad, men på väg dit kommer Statsrådet på att hans gamla barnsköterska Mommy bor på orten och vill förstås gå dit och hälsa på. De blir trugade av Mommy att stanna över natten för att kunna vara med på morgonuppvaktningen av hennes bror på åttioårsdagen nästa dag. 

 

Men såklart hittas fabrikörn död, förgiftad, i sin säng när gratulanterna dyker upp… 

 

Jättespännande och jätteroligt på sina ställen. När Statsrådet ”smörjer in nosen med grädde” till exempel, och hur han hela tiden beskrivs som ”galopperande” och ”skuttande”, det är så roligt att föreställa sig en galopperande justitieminister. 

 

Bo Balderson är en riktig litteraturskatt! Jag blev lite ledsen när jag såg en stor GALLRAD-stämpel från Agnesbergsskolans Skolbibliotek i Uddevalla på försättsbladet till denna ska jag säga, detta är bättre deckare än mycket av det allra nyaste.