Kategori: Litteratur

 

Titeln var det som fick mig att hugga tag i denna boken på loppisen. Förstås. Tänkte nog att det var en lite finurlig roman, sådär. 

 

Det är det inte – det är  neurologen Oliver Sacks som berättar om olika intressanta fall under sin yrkeskarriär – skrivet på ett humoristiskt sätt, på de flesta ställen, men inte ett ögonblick utan ömhet. Han gör sig inte rolig av de helknäppa grejerna som patienterna i vissa fall har hittat på – men inser att vissa saker måste man få skratta åt. 

 

Som titelkaraktären till exempel, som försöker ta på sig sin hustrus huvud som en hatt, samt är övertygad om att hans fot är hans sko och tvärtom. Eller kvinnan som är helt övertygad om att hon inte har någon vänsterarm. Mannen med hustrun och hatten visar sig för övrigt vara helt fantastiskt musikaliskt begåvad och minns precis allt vad gäller musik och noter och verk – men kommer inte ihåg att hans egen bror är yngre än han själv. Sådant där. 

 

Sedan är ju vissa bitar extra intressanta för mig med en neurologisk diagnos. För mig är det helt omöjligt att förstå hur ett epileptiskt anfall kan vara något positivt och trevligt, men det finns patienter som själva kan framkalla anfall för att de mår så bra innan och efter, eller att de känner att de förs tillbaka i tiden till lyckligare tider, och sådär. 

 

Otroligt intressant. Man får väl kalla det ”poppsykologi” – det är skrivet så att vem som helst kan förstå det – jag har extremt dålig koll på neurologiska termer förutom det absolut basala som jag behöver veta – men allting förklaras lätt och snabbt – typ ”bla bla är de bla bla-liknande bitarna som sitter bakom hjärnans bla bla” – och så fattar man det och det är inget mer med det. 

 

Ingenting man läser om kanske – och för övrigt ingenting som jag har läst i ordentlig ordning heller, för den har varit min borsta-tänderna-bok hos mamma och pappa sedan i somras någon gång (ja, jag är en sådan där hopplös person som tycker att det är svintråligt att borsta tänderna och därmed måste läsa något…) – och det går bra det också, episoderna är korta och är det något som känns helt ointressant så kan man ju hoppa över det då. Nee bosh. 

 

I januari i år läste jag Tiger av Mian Lodalen och har sedan dess varit på jakt efter Dårens dotter – i lördags ramlade den minsann ner i kundkorgen! 

 

((Obs rolig sak – jag hade pocketrace med en gubbe på loppisen. Såg att han hade två Viveca Sten i sin korg så jag bara skyfflade ner alla deckare jag ville ha i min korg på nolltid – i kassan visade det sig att han förutom just de två som jag hade velat ha hade han bara Henning Mankell och Liza Marklund. Tji fick han!)) 

 

I alla fall, detta är boken om Connies barndom, och då mycket om hennes pappa – Dåren, som hennes fosterföräldrar (moster + karl) Britta och Lennart kallar honom. Nog för att han är snäll och väldigt rolig – men han är även oberäknelig, opålitlig och fullständigt galen. In och ut på kåken, racerförare, kondomförsäljare, färjkapare, portad från hela Smögen och totalt uppmuntrande av Connie och kompisen Kalles upptåg. Som inte alltid är helt oavancerade. 

 

Men Connie älskar sin pappa, och även om han sviker henne gång på gång så är han världens snällaste och roligaste pappa. Men nog är han något av en dåre. 

 

Här följer vi alltså Connies barndom fram till där Tiger tar vid i tonåren, i bibelbältets huvudstad Jönköping. Det är 70-tal, det är galenskap i luften och Connie kan inte sitta still… 

 

Det är roligt och tragiskt men inte sentimentalt, så skrev en kritiker och det är helt sant. Mian Lodalen är fruktansvärt bra på att formulera sig och alldeles fantastiskt rolig, och jag önskar så att hon hade skrivit om sin sida av Louise Boije af Gennäs Stjärnor utan svindel, för den hade definitivt blivit betydligt roligare. 

 

Allt i Dårens dotter (liksom Tiger) är inte självbiografiskt. Bland annat är en stor del av dessa böckerna faktumet att Connies mamma tog livet av sig när Connie var liten – detta är inte sant för Lodalen vars mamma Anita lever i högsta grad. Men mycket är självupplevt, det märks och det har man hört talas om i efterhand också. 

 

Toppenintressant och en riktig bladvändare – vilket inte alltid är fallet när det gäller biografier, kan jag känna. 

 

Detta är en psykologisk thriller av sorten där man får reda på vad som kommer att hända redan på de två första sidorna. Till och med när det kommer att hända.. Det betyder inte att boken är mindre spännande och skrämmande. 

 

Vi får veta att analfabeten Eunice Parchman får arbete som  hushållerska i en relativt välställd familj på landet i Norfolk (eller Suffolk). Hon kommer i byn att träffa specerihandlarens fru Joan Smith som bara blir mer och mer galen, främst genom sitt engagemang i Trettondagskyrkan, Joan kommer att få med henne till kyrkan och på hennes hysteriska upptåg. 

 

Eunice har tidigare, sedan föräldrarnas död, främst försörjt sig på utpressning. Så även nu. När hennes analfabetism uppdagas och hon i samma veva hotar dottern i familjen får hon avsked men får bo kvar i en vecka. Den 15:e februari ska hon ut. Den 14:e februari plockar Eunice och Joan upp två gevär och skjuter ihjäl hela familjen. I Kristi namn. 

 

Det vet vi på en gång. Men vägen fram till upplösningen är så fantastiskt välskriven och stark att man knappt kan lägga ner boken när man väl börjat. Jag fick tvinga mig till det i fredags kväll. Mycket skickligt! 

 

Ingen som befunnit sig i Sverige de senaste två åren har väl lyckats undgå Felicia Feldts uppväxt som dotter till ärkepsychot Anna Wahlgren? Det har varit intervjuer från båda sidor, uttalanden av vittnen… och så vidare. Jag baserar alltså inte att jag tycker att AW är galen på detta, det är en subjektiv berättelse, utan alla hennes andra galna idéer med skrikmetoder och att stänga in barn och… sånt. 

 

Det är gripande läsning, absolut. Och är allting sant så är det alldeles otroligt sorgligt, och det är inte att undra på att Felicia blivit mycket trasig som vuxen med en sådan galenpanna till morsa, åtta syskon och sisådär sju styvfädrer genom åren. Fy, vilket liv och vilket flackande. 

 

Utan trygg punkt kan vem som helst blii lidande senare i livet, men utan trygg punkt och en fullständigt ohemul barndom så förstår jag sannerligen att Feldt var tvungen att göra upp med sin barndom. Yup. 

 

Vi har pratat om Sprakfålen och hennes avkommor här och här i fullständigt oförklarlig ordning, men här är en till. Här är Inga-Maja fjorton år och tycker att hon är ganska vuxen. Det händer ju små saker lite här och där, men det viktigaste är förstås att hon blir kär. 

 

I sin kusin Greger. 

 

Jag vet inte – var det verkligen nödvändigt att göra honom till sin kusin? Okej, det är ju tack vare det som hon får lov att åka och besöka honom i stockholm, men kunde det inte ha varit typ mammans bästa väninnas son, eller något? Jag hoppas helt enkelt att han är minst syssling ((jag har sett ”kusin” använt för sysslingar och bryllingar då och då)) och att anledningen till att hans mamma kallas moster Clary är för att hon är moster till… någon annan. 

 

Jag vet att det är fullt lagligt och jag det kanske var vanligare förr, men fy sjutton alltså. 

 

Jaja. Söt bok och som vanligt är hushållerskan Amanda en stor behållning. 

 

Kan väl kallas en svensk deckarklassiker? Ja, det tycker jag nog. Och det känns som om detta är min första Beck-bok – vilket inte är det minsta omöjligt. 

 

Denna skrevs i mitten på sextiotalet och på vissa ställen märks det. Till exempel när en bebis heter Bodil och snyggaste killen i stan heter – wait for it – RULLE. Dessutom är Gunvald Larsson en fantastisk komisk skapelse. Nog för att han är otrevlig och har ganska grava attitydproblem, men när han kallar Skacke för Jycke och Täcke fick i alla fall jag en fnissattack. Men det är ju inte så ovanligt. 

 

Här exploderar i alla fall ett hyreshus. Då fönstren är igentejpade i Göran Malms lägenhet där han har ett gasaggregat antar man att det var ett självmord som gick snett. Så var det emellertid inte. En annan hyresgäst, Max, har sexorgier i sin lägenhet. En mamma lämnar sin unga dotter att brinna inne i vindskupan. Och på den vägen är det. Ett kriminellt nätverk uppdagas snart och vägen dit är väldigt spännande. 

 

En sak jag blev lite vansinnig på var att inte mindre än FEM gånger beskrivs kvinnors KÖNSHÅR, av alla saker.En gång är ingen gång, men hur många könshår behöver man egentligen läsa om för att bilda sig en karaktärsuppfattning? Inte fem. I alla fall inte jag. Men kanske var det så radikal man vågade vara för att locka läsare på sextiotalet? Jag vet inte, men jag kan meddela att i Maria Lang och Ulla Trenter impliceras det inte ens att folk har sex. 

 

Jaja, kul ändå och jag är mycket förtjust i Gunvald och kan mycket väl se Rolf Lassgård framför mig. Och nej, jag har inte sett någon av de senare filmerna. Vet att jag såg Roseanna när jag var kanske… tolv, men jag kommer ju inte direkt ihåg något från den. Jag minns definitivt inga könshår. 

 

Tidigare i år läste jag Simisola som jag tyckte mycket om, och Rendells psykologiska thriller Stenarna skola ropa finns i Hunnebo och skrämde livet ur mig när jag var i unga tonåren. Hon är ett deckargeni utan dess like. 

 

Och detta är en creepy historia, minst sagt. Två flickor, vagt bekanta, hittas mördade efter en kväll på en klubb. De misstänka är många, men det finns väldigt lite att egentligen gå på. Men kommissarie Wexford tar sig naturligtvis an fallet. ((Jag gillar Wexford. Inbillar mig att han ser ut som Mr Gilbert i The Inbetweeners.))

 

Hemskt spännande – och hemsk! Men en sak jag bara måste kommentera är det extrremt överdrivna användandet av könsord. Jag vet inte, men jag gissar att det är den svenska översättaren som varit lite väl grov. Men jag är inte så känslig… 

 

 

Kommissarie Lynley är ett välkänt namn tack vare TV-serien med samma namn, men jag tror inte att jag har läst en bok om honom förut. 

 

Men detta är en härlig, superspännande deckare som dessutom utspelar sig i Cambridge – om än på ettt fiktivt college – och jag älskar ju att veta hur platser jag läser om faktiskt ser ut, och så vidare. 

 

Här träffar vi Elena Weaver. Engelskstudent, alltid tjusigt klädd – och döv. Hon ger sig ut på en tidig morgontur, vilket hon normalt brukar göra tillsammans med sin styvmor och hennes hund – men inte denna gången. Och hon kommer inte så långt heller innan hon träffar sin mördare… 

 

Så många plot twists, det är inte klokt vilken spänning Elizabeth George bygger upp! Ännu en sådan där deckare som man bara inte KAN lägga ner utan att ha läst sista sidan. Hon är ju välkänd och jag ser ofta hennes böcker på loppisar och så, så jag ska allt investera i ett par stycken till, när jag ser någon härnäst. 

 

Topp! 

 

Hm. Jag är väldigt partisk här, för detta är den bästa bok jag någonsin läst alla kategorier, så jag vet inte om jag ens kan kommentera på ett bra sätt. 

 

Detta är ett mästerverk. På alla sätt och vis. Språk, stil och handling – samt att man faktiskt lär sig ganska mycket under läsningen! 

 

Om du ska läsa en bok under det kommande året så är det denna. Den är så bra att jag nästan får ont i magen. 

 

 

Jag har bara läst en roman av Joyce Carol Oates tidigare – Mother, missing – vilket känns lite tramsigt, nästan, för man ska väl ha läst henne, egentligen? 

 

Men det har jag inte gjort, men blev hemskt glad när jag hittade en novellsamling på loppisen, Heat. 

 

Hennes språk är vidunderligt. Det är det enda ordet jag kommer på för att beskriva det. Det är riktigt magiskt, jag försökte somna om någon gång mitt i natten men kunde bara inte lägga ner den. Det är så poetiskt och så starkt och både roligt och makabert och typ alla andra adjektiv jag kommer på. 

 

Jag kan rekommendera att läsa hennes noveller, för även om språket är helt otroligt så kan det nästan bli lite svulstigt (obs: hatar det ordet). Jag önskar faktiskt att jag hade skolat in mig med novellerna istället för att börja med en ganska tung roman (det är typ fyra år sedan i och för sig) – men jesus vilken språkkonstnär. 

 

Fem tummar upp, som vi säger!