Kategori: Litteratur

Åh milde fader. Jag skrev ett jättelångt inlägg om denna förut som nu är – puts väck. 

 

Jag må ha för mycket fritid, men så mycket har jag inte att jag vill förlora typ en halvtimmes skrivande. Pscht! 

 

Och jag har faktiskt ingen direkt lust att skriva om det, så vi håller det kort, med en hänvisning hit för en snabb rresumé, och sägningen från mig att det är en okej deckare som tyvärr är alldeles för lång och har en väldig massa helt onödigt långa namn som används med förnamn och efternamn huller om buller vilket blir extremt rörigt för en virrpanna som mig. 

 

Så var det med det. Nu ska jag gå och kasta något i huvudet på blogg.se. 

 

Oj, jag glömde visst av mig igår! Jaja. ”Better latent than never”, som Chrissie Hynde just skrev på Facebook…! 

 

Här kommer förra veckans Smakebit: 

 

Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist

 

Denise Mina är en ny deckarbekantskap för mig, jag hade aldrig hört talas om henne när jag hittade denna och Exil på loppis häromsistens, de hamnade direkt i hyllan och när jag plockade fram denna såg jag att den hade vunnit pris för Årets utländska deckare hos Svenska Deckarakademin 2012. Där ser man! 

 

Med andra ord är Alex Morrow, kriminalinspektör i Glasgow, också en ny bekantskap. På sin fars begravning får hon ett samtal från sin chef att ett mord medelst extremt grov misshandel har begåtts på ett jättegods, knökfullt med pengar. Det är en ung kvinna, nyss hemkommen från New York för att reda upp i sin mors dödsbo, som har mördats. Men inga pengar är borta från huset. Det visar sig även att kvinnan sålt sin kropp. Vem bryr sig om henne? 

 

Redan efter ett kapitel eller två vet man vem mördaren är. Det är alltså inte VEM som är mysteriet – utan VARFÖR. Det är absolut ingenting man kan räkna ut med tårna. 

 

Och det är klass och kön, familj, gammal vänskap. dubbelliv, äktenskap, absurditeter och extremt rik symbolism. 

 

Visst är det en deckare – men inte av den vanliga sorten. Mycket bra, mycket spännande, mycket välskriven. Ser fram emot nästa! 

 

Alltså… jesus. Detta är det bästa jag har läst på länge. 

 

Jag har ju hört talas om titeln ett bra tag, men av någon anledning inte satt mig in i vad boken handlar om – definitivt inte vetat att den är självbiografisk – men när jag hittade den på loppis var det självklart att försöka mig på den. Så det gjorde jag inatt. 

 

Herregud, vilken fantastiskt bra bok! 

 

För sexton år sedan gick Mitch Albom på college i Massachusetts (namnet har flytt mitt minne). Hans favoritprofessor heter Morrie Schwarz och undervisar i bland annat sociopsykologi. Han har en lustig vana att lämna aforismer omkring sig, och blir en god vän till Mitch. På examensdagen lovar Mitch att komma tillbaks och hälsa på – det gör han aldrig. Han flyttar till en annan delstat, gifter sig och arbetar stenhårt som journalist. 

 

Men så en dag sätter han på TV:n, och vem är det Ted Koppel intervjuar? – om inte Morrie Schwarz. Mitch gamle professor och vän har drabbats av ALS (samma sjukdom som Stephen Hawking har). Mitch bestämmer sig genast för att flyga ut till Massachusetts för att besöka Morrie, och detta blir en veckolig tradition. Varje tisdag hälsar Mitch på Morrie och de talar i timmar. Mitch beskriver det som sin sista kurs för sin ”coach”, där slutprovet är döden. 

 

ALS är alltid en dödlig sjukdom, och man vet från första sidan att Morrie kommer att förlora kampen inom kort. Men fram tills dess har han och Mitch långa samtal om allt på jorden – familj, kärlek, arbete, barndom, liv och död. Även när Morrie inte längre kan äta själv handlar Mitch med sig delikatesser – som en symbol för livet, tycks det. 

 

Detta är en otroligt varm historia. Man skrattar och gråter om vartannat, och jag önskar så att jag hade känt någon som Morrie. Man kan lära sig mycket av sådana karaktärer 🙂 Dessutom tror jag att den kan skänka någon form av tröst till någon som just har eller kommer att förlora någon nära ifrån sitt liv. Helt underbar. Dessutom – fantastiskt vackert omslag! 

 

Det var ju denna boken jag knäppade till mig med i förra veckan – jag skulle börja skriva om den, läste igenom en recension för att kolla en grej och upptäckte att jag hade ju inte läst den, mer än ett par kapitel! Måste ha lagt den åt sidan mer eller mindre i sömnen, trott att jag läst klart den och plockat upp något annat. Smart. 

Men nu så! 🙂 

 

Detta är nog min favorit-Jungstedt hittills. Ett nytt kongresscenter ska invigas i Visby, och detta firas med en stor fest på anläggningen, där alla som är något är inbjudna – bland annat Anders Knutas och hans fru Line. Dagen därpå hittar städpersonal festfixaren Victor Algård mördad medelst cyanid i en personalhiss. 

 

Kort efter mordet förstörs ett sommarstugeområde i en svår brand – troligen mordbrand. 

 

Knutas och Karin Jacobsson får genast sätta igång att söka efter den gemensamma nämnaren – och finner den i Algårds älskarinna konstnärinnan Veronika Hammar. Journalisten Johan tar hjälp av sin kollega, fotografen Pia, och sin nyblivna hustru Emma för att nysta i intrigerna. 

 

Samtidigt pågår tonårskaos hemma hos Knutas och Line. Flera ungdomsmisshandlar har skett under det senaste året – bland annat en utanför en av Algårds nattklubbar. 

 

Rösten som berättar om sitt liv i första person är en mobbad liten kille med ett starkt hatkärleksförhållande till sin mor, som han hela tiden försöker göra till lags… 

 

Jag tyckte att denna deckare var spännande, följde alla konstens regler och Jungstedt lyckas faktiskt få den realistisk. Dessutom var jag glad att slippa allt tjat om Johan och Emmas förhållande – jag gillar Johan som karaktär men har extremt svårt för Emma. 

 

Topp! 

 

Veckans tema för Omslagsonsdag hos Bokpotaten är INSEKTER! 

 

 

       

 

 

Mer Miriam och Hervor åt folket! 

 

Nu har de åkt till New York för att hjälpa döttrarna Anna och Ingrid med deras nystartade svenska spa, och med barnpassning åt de nya företagarna. 

 

Ingrid får ett underligt brev från Sverige – det verkar vara från hennes halvbror på faderns sida. En man börjar dyka upp på spa:t och påverkar Hervor så till den grad att hon inte längre kan sia in i framtiden och bestämmer sig för att hon nog är utbränd. Han tar sig till och med in i deras bostad – och Mirjam är inte imponerad. 

 

Och så sker ett underligt försvinnanade… 

 

Stormsvala har fått extremt varierande recensioner, och jag kan väl gå med på att storyn är lite tunnare än de tidigare, men det gör inte så mycket. Jag älskar damerna – och döttrarna – och humorn är hela tiden med. 

 

Jag gillar, och ser fram emot mer! Och Stormsvala, vilken underbar titel! Det betyder visst föraning. 

 

 

Nu är jag på gång med tre böcker på en gång igen – men igår kväll bara orkade jag inte ens tänka på varken Unni Lindell eller Elizabeth George, så jag högg en Stieg Trenter, Rosenkavaljeren, i farten. Som vi vet är jag lite förtjust i sådana där gamla deckare utan mail och mobiltelefoner – det är på sin höjd Telex som används och det vet jag knappt vad det är. 

 

Naturligtvis var den jättespännande och jag kunde inte sluta – men mellan typ 1 och 10 har jag sovit som en stock. Har jag varit uppe på toaletten vet jag verkligen ingenting om den saken. MEN så skönt. Och vad jag har drömt sedan. Jag har bland annat klättrat upp på en klippa där jag kunde se jorden snurra (?). Men det tyder på djup sömn och det är väl precis vad jag behöver, antar jag. 

 

Lite smågrejer att pyssla med idag, men inget alltför jobbigt. Skönt! 

Hittade en utmaning hos Lyrans Noblesser som tilltalar mig – nämligen Tematrio!

 

Veckans tema är vinterväder!