Kategori: Litteratur

2014: 101 – Farlig fåfänga av Stieg Trenter

Jag behöver ju inte gå in på allt det där som jag tjatar om varje gång jag har läst en gammal klassisk deckare, så… jag gör inte det. 
 
Farlig fåfänga är den första av Trenters romaner där Harry Friberg fungerar som huvudperson och berättare (tyvärr utan Vesper Johnson). Av en slump träffar han en gammal skolkamrat på krogen, Paul Groth, som nu är en framstående konstnär. Groth bjuder med Friberg till galleriet Exklusiv Konst, där han skall hålla vernissage dagen där på. Men medan de befinner sig där skärs ett porträtt av en vacker mörk ung kvinna sönder. 
 
Friberg som äger sin egen fotoateljé, blir tvungen att åka till Göteborg på ett jobb då en av hans assistenter blivit inkallad (ni hör!). När han återkommer till Stockholm har Groth gjort stor succé, och Friberg inbjuds till att fira en sen supé hos Groth på Fåfängan, där han bor med sin åldriga mor och yngre syster Lena. Friberg minns plötsligt en bal för femton år sedan där han dansat med Lena… 
 
Det finns flera excentriska personer på festen och den når sin kulmen när värden själv störtar till sin död utför ett stup… men snubblade han? Eller hur kan detta ha gått till? 
 
Friberg, något av en úbermensch när det gäller att lägga märke till småsaker, kastar sig förstås in i fallet. Man får redan nu en beskrivning av hur Fribergs karaktär utvecklas – det äts tjusigt på fina krogar och dricks mycket vino rosso och gin och tonics mitt på blanka förmiddagen. Och så badar han förstås. Det är oerhört charmigt alltsammans. Särskilt charmigt är att ett par som figurerar i  historien heter Motell i efternamn. 
 
Upplösningen är spännande och välskriven, repstumparna knyts ihop på ett skickligt vis och det är allt som allt en trevlig, puttrig deckare. Jag fortsätter med Trentersarna som står i bokhyllan! 

2014: 100 – Matthandlare Olssons död av Karin Wahlberg

Sedär, vad glad jag blir när det är en bra bok som hamnar på en viktig plats på listan! 😉 
 
Jag undrade verkligen varför det stod saker som att boken var charmig på framsidan. De andra Wahlberg-böckerna jag har läst har visserligen varit bra, men charmiga och lekfulla kan jag verkligen inte kalla dem.
 
Men – titeln för tankarna till Ture Sventon vilket alltid är välkommet, och mycket riktigt får Sventon vara med på ett hörn. ((Jag blev väldigt nöjd när jag upptäckte att jag kan meningen om chepchouka utantill!)) 
 
I alla fall. Matthandlare Olsson åker med jämna mellanrum till Turkiet för att just handla i mattor. En dag hittas han knivmördad på en färja i Bosporen. Turkiska polisen ber sina svenska kolleger om hjälp och Claes Claesson med kollegan Mustafa Özen åker ner. 
 
Samtidigt händer en massa dramatiska saker hemma i Oskarshamn. Claesson har just blivit far för andra gången, och hustrun Veronika som normalt arbetar som läkare är hemma och roddar. Det sker misshandlar, rånförsök, hot… och i nästan alla situationer är mattor inblandade. 
 
Precis som med Mari Jungstedts huvudkaraktärer så gillar jag Claes och Veronika och alla runt omkring dem. Mustafa är en ny bekantskap, men jag blev genast förtjust. Flera av de andra karaktärerna är också sympatiska – alternativt beskrivna på ett bra sätt. 
 
Jag gillade denna mycket och är glad att jag har en Wahlberg till en trappa upp! 🙂 

2014: 99 – Den tysta vaggan av Margaret Cuthbert

Det började bra det här. Jag är lite fascinerad av sjukhus och sånt, och gillade genast huvudpersonen – Rae Dupray (ja, namnet är idiotiskt, det blir lite Dag Vag över sådana rim) – ung förlossningsläkare, eller obstetriker, på ett sjukhus i Berkeley utanför San Francisco. Hon är helt enkelt en sympatisk romankaraktär. 
 
Men väl på förlossningsavdelningen kastas läsaren genast i någon sorts vortex av galna föderskor, hot om nedläggning, folk som dör till höger och vänster, kärlekshistorier, vänskapsförhållanden, överfall, misshandel… ja, ni fattar. 
 
Detta är alltså en riktigt, riktigt dålig deckare. Eller thriller, som det står på förpackningen. Ni vet hur huvudpersonerna i Vänner brukade känna sig efter att ha sett en av Joeys pjäser? Precis så var det. Nästan, i alla fall. Det är inte mycket som brukar få mig att tappa läslusten, men i någon timme efter att ha blivit klar med denna (ja, jag har väldigt svårt att lägga ner även om en bok är kass) så kändes det som om jag inte skulle vilja läsa något djupare eller mer komplicerat än Nalle Puh. 
 
Men – som tur var har Karin Wahlberg kommit till undsättning, så ni behöver inte vara rädda 😉 

2014: 98 – Den farliga leken av Mari Jungstedt

Jag säger då det – detta kan vara den bästa Mari Jungstedt jag har läst. 
 
Nittonåriga Jenny från Gotland har arbetat som supermodell i ungefär ett år efter att ha blivit upptäckt under en lokal modelltävling när den kände fotografen som hon har ett förhållande med blir brutalt misshandlad när teamet är på en liten halvö utanför Gotland och gör ett reportage. Lite senare har agenturen en julfest där chefen Rikard också blir misshandlad – denna gång till döds. Han har gått till kontoret mitt i festen efter att ha fått ett SMS från fotografens telefon – men han ligger ju nedkyld och sövd på sjukhuset. Dessutom är SMS:et undertecknat av ingen annan än Jenny. 
 
Agnes är ett par år yngre än Jenny och ligger inlagd på ett behandlingshem för anorektiska flickor i Stockholm. Hennes mor och bror är döda och hennes far bor på Gotland där hon, precis som Jenny, är uppvuxen. Hon har arbetat med samma agentur som Jenny – men kraven blev för höga och hon blev svårt ätstörd och är fortfarande mycket sjuk. Hennes dagar går åt till att försöka gömma mat och smygmotionera… som att hoppa jämfota på toaletten. 
 
Knutas och Karin kopplas förstås in på Gotlandsmordet, och när kopplingen upptäckts samarbetar de med sina kollegor i Stockholm. Journalisten Johan är också på bollen – han har nu blivit placerad på Gotland och lever tillsammans med kärleken Emma. 
 
Det är spännande hela vägen igenom – och det tog lite tid innan jag kom på vem mördaren var – fast jag lyckades faktiskt någorlunda tidigt. Kanske jag börjar bli bättre på detta, efter min succé med Eldvittnet? 😉 
 
Jag är väldigt förtjust i Knutas och Karin. De är skickliga utan att vara övermänniskor som Joona Linna, och beskrivningarna av deras privatliv (likaså Johan och Emmas) är inte krystat intvingade såsom det ibland kan vara i deckarna. Jag glömmer aldrig beskrivningen av när Thomas öppnar en flaska fisksås i en av Liza Marklunds böcker. 
 
Så jag rekommenderar denna med hela mitt hjärta. Verkligt bra! Dessutom, en bonus, är det tydligt att researchen är grundligt gjord. Tacklistan inkluderar både modejournalister- och proffs, anorexivårdpersonal, journalister, poliser förstås, hotellpersonal… allt man kan tänka sig. Tio tummar! 

2014: 97 – Sturemordet av Stieg Trenter

Oj, denna har jag glömt bort att skriva om upptäckte jag igår när jag började på en annan Trenter, trots att det var flera veckor sedan jag läste den! 
 
Inledningen är just sådär som jag älskar med de gamla deckarna. Harry Friberg vaknar på morgonen och åker till Sturebadet och badar turkiskt bad och bastu. Sedan är klockan halv tio och han beställer pilsner och smörgåsar till omklädningsrummet och somnar sedan. 
 
Inte riktigt så vi brukar göra idag kanske. 
 
Men såklart så sker ett brutalt mord där en man flyger genom glastaket… mannen visar sig vara högt uppsatt direktör för ett tjusigt bokförlag, och har dött drunkningsdöden – alltså inte genom fallet. 
 
Amatördeckaren Harry tillsammans med vännen och kriminalintendenten Vesper Jonsson, sätter genast fart med att försöka lösa fallet – som de dessutom upptäcker har vissa kopplingar till Sturemorden, som skedde exakt 400 år tidigare. Så småningom leder spåren fram till en mystisk fransman, och för att få ordning på detta får Harry lov att utöva en hobby – att äta middag med vackra unga flickor. 
 
Spännande och sådär trevligt. Inga mail, inga SMS, knappt telefonsamtal. Upplösningen är överraskande men logisk och det är helt enkelt en otroligt bra deckare. Som allt av makarna Trenter som jag har läst. 
 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – släktkrönikor!

 

Förra veckans krigsskildringar missade jag, men jag blev glad åt veckans ämne hos Lyrans Noblesser – nämligen släktkrönikor. En typisk genre som jag tyckte var rätt tråkig när jag var yngre, men inte längre! 

 
 
 
 
 
 Joy Luck Club och Vilda Svanar är mycket kända som släktkrönikor från Kina – en som jag  aldrig hört talas om innan den dök upp på en litteraturlista är Köksgudens hustru av Amy Tan (som även skrev Joy Luck Club). Det är en underbar släktkrönika om främst kvinnor i nutidens USA och dåtidens Kina. Pearl Brandt är född i Amerika till en kinesisk mor och en kinesisk-amerikansk far. Hon bor i San José, jobbar som logoped och, är gift med den amerikanske Phil och har två döttrar med honom. Hon har mer eller mindre släppt sin kinesiska identitet. Till en dag då hennes mor Winnie Louie ringer och ber henne skicka döttrarna till en kusins förlovningsfest… men två dagar före festen dör en moster och Pearl åker till San Francisco för att vara med på begravningen. 
 
Efter att ha blivit tvungen att berätta för Winnie Louie att hon har MS (W L, inte Pearl) skiftar berättarrösten till Winnie, som berättar om sitt liv i Kina som övergiven, fosterbarn och i ett mardrömsäktenskap innan hon träffade Jimmy Louie på en dans och  kom till Amerika. Helt underbar historia och Tans språk är fantastiskt vackert. Jag förstår inte att jag inte läst om den på flera år, borde plocka fram den i eftermiddag. 
 
 
Man kanske kan diskutera om William Faulkner‘s Stormen och vreden är en veritabel släktkrönika, men jag vill nog gärna kalla den det även om den bara täcker trettio år. Det händer så ofantligt mycket med familjen Compson under den tiden att det blir en familjekrönika, i alla fall. 
 
Det är en väldigt komplex bok – jag hade tur som fick en utgåva med förklaringar i slutet för när fyra personer talar om varann och tiden fladdrar fram och tillbaka med varje berättare, blir man lätt rätt så yr i huvudet. Men – har man tillgång till nätet och kan kolla SparkNotes och CliffsNotes så är det inga problem utan en ren fröjd att läsa. 
 
Dessutom kände jag knappt till dden sydstatsgotiska stilen innan jag fick denna i händerna, och det är onekligen en väldigt intressant genre, full med hemskheter men spännande i sig. 
 
 
 
 
 

Nu blir detta lite fusk, för jag har ju faktiskt bara läst första boken, men jag känner på mig att Per Anders Fogelströms boksvit Staden (som inleds av Mina drömmars stad) är en alldeles utomordentligt bra släktkrönika som sträcker sig över hundra år. Jag tyckte första boken var helt exceptionell, och jag kan helt enkelt inte tänka mig något annat om resten. 

 
Berättelsen om Henning är så otroligt vackert skriven och så rörande på så många plan att jag bara vill sträckläsa resten i serien. Vilket jag kommer att göra så snart jag får möjlighet, tro mig! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

2014: 96 – Eldvittnet av Lars Kepler

Det där med att jag inte skulle läsa mer Lars Kepler? Ja, nu gjorde jag det i alla fall. Det vansinniga är att den är sisådär 560 sidor lång och jag läste den på en natt ungefär. Jag vet inte vad det säger om boken och / eller om mig. 
 
Det finns ju något väldigt bra med Kepler-böckerna. Tyvärr tar de riktigt bra bitarna ofta en vändning – som jag sagt föruit så märks det när författarna skiftar emellan sig. Vilket väl alltid kan vara ett problem när man skriver som en duo förstås. 
 
Det börjar väldigt spännande. Två brutala mord begås på ett hem för självdestruktiva unga tjejer. Föreståndarinnan hittas ihjälslagen i ett uthus med händerna för ögonen – samma natt hittas en ung flicka som bor på hemmet bestialiskt mördad… i en isoleringscell. Vilket förstås gör det hela ännu konstigare. Samma natt försvinner en av flickorna från hemmet – som just haft en konflikt med den mördade. 
 
Det finns för övrigt ganska mycket stridigheter mellan flickorna på hemmet och kuratorn Daniel, änkeman efter föreståndarinnan, har fullt upp. 
 
Joona Linna kopplas förstås in. Han är under internutredning efter händelserna i slutet på Paganinikontraktet – även om hans handlingar räddade ett liv. Och som vanligt är han så redig och macho så hälften kunde varit nog. En riktig övermänniska får man nog säga. Och kvinnorna älskar ju honom. 
 
Samtidigt börjar en kvinna ringa in falska tips till polisen – men något finns där allt ändå. Visioner har hon, men är de relevanta? Alls? 
 
Jag gillade faktiskt slutet, det blev väldigt spännande och intressant. Bisarrt nog hade jag listat ut vem mördaren var tidigt, men jag hade ju ingen aning om hur det skulle gå till. Men språket stör mig fortfarande – och som DN:s recensent säger – vissa våldshandlingar blir helt enkelt för mycket. Man orkar inte med det. 

2014: 94 – Mias hemlighet av Maria Eriksson (med Kerstin Weigl)

Jag kan verkligen inte förklara vad som fick mig att plocka upp just denna boken häromnatten. Jättekonstigt. Skyller på febern och att den stod i hyllan närmast sängen… 
 
För det går ju inte att ta dessa böckerna på allvar längre. Visst måste man vara källkritisk, men när Monica Antonsson har klara bevis svart på vitt att det mesta bara är hittepå blir vissa delar faktiskt skrattretande. Vissa delar är ju sanna förstås, men knappast de ”allvarliga”. 
 
Detta som kändes som en så stark historia och skakade hela Sverige i fundamenten är så tydligt ljug och visst kan man slå ihjäl ett par timmar med den – likaså Asyl – men man får allt vara lite kritisk. 
 
Vilket jag är, och jag gissar att denna kommer att hamna på loppisen snart. Så är det med det. 

2014: 93 – Hinsehäxan av Lillemor Östlin

Jag tror såhär – jag hade behövt vara tjugo år äldre för att verkligen förstå mig på denna boken. Jag vet nämligen knappt  vem Lennart Geijer, som spelar en stor roll i boken, verkligen är. Såklart jag har hört talas om Geijeraffären, främst genom att ha läst om Haijbyaffären och förstås i Den motvillige monarken, men jag har helt enkelt ingen relation till hur det var på 70-talet på Stockholms fina nattklubbar. Därför tycker jag att den var… underhållande, om man kan säga så, och definitivt intressant, men den fastnade inte direkt i mitt huvud. Visserligen hade jag feber 😉 
 
Tvåbarnsmamma lever i ett underligt äktenskap, maken gör inget åt det, hon börjar käka Preludin och senare amfetamin, börjar prostituera sig i de finare kretsarna och lever det ljuva livet. Åker fast för narkotikabrott hamnar på Hinseberg, rymmer från Hinseberg inte en eller två utan tre gånger. 
 
Förresten åkte hon fast för narkotikabrott igen förra året och toppar därmed sitt eget rekord av längst avtjänad tid för en kvinna i Sverige. 
 
Jag är glad att jag läste den för det är alltid roligt att få en inblick i världar som är helt annorlunda än sin egen, men jag kommer inte att läsa om den. Dock rekommendera den till en generation som uppskattar den mer än jag kunde, och som förstår sig på den bättre. 
 
Någon skrev i en recension att hon har stor litterär talang. Det kan jag inte hålla med om, även om språket flyter och är konsistent. 

2014: 92 – Ett oskrivet blad av Marie Hermanson

Reine är i slutet av femtioårsåldern, lever ensam och har just blivit av med jobbet. Han bor i en liten lägenhet i Göteborg och fördriver ibland dagarna med att gå i kyrkan för att se om han kan hitta en mening med livet. En kväll provar han en frikyrka inte långt ifrån hemmet, där han träffar Angela. Stor och sjukligt fet med tunt blont krusigt hår som en gloria runt ansiktet. Innan någon vet ordet av är de gifta och får en son, Bjarne. 
 
Men Bjarne blir dödligt sjuk, och Reine hittar ett möjligt sätt att bota honom, på en privatklinik i Brasilien. Men det kommer att kosta massor av pengar… 
 
I sin kamp för att ordna med finanserna för att göra sin son frisk blir han indragen i en vansinneshärva. Vem är det egentligen som döljer sig bakom Angelas stenansikte och fettvalkar? 
 
Så jädra bra. Hermanson är ett geni! Böckerna kan, som jag skrev i förmiddags, börja hur vanligt som helst och så helt plötsligt är man inne i värsta psykologiska thrillern – och man har knappt märkt övergången. 
 
Skickligt, välskrivet och välkomponerat. Jättebra!