Kategori: Litteratur

Smakebit på søndag – 8/6 – Vägen till Jerusalem av Jan Guillou

 
Jag tänkte att det kanske var dags att läsa böckerna om Arn, så började på Vägen till Jerusalem i eftermiddags. Jag har börjat om en gång redan – jag vet inte om detta kommer att gå sådär jättesmidigt. Därför har jag inte direkt ansträngt mig för att hitta en spännande passage, utan jag har valt den som helt enkelt är där bokmärket ligger. 
 
 
 

”När Erik Jedvardsson bjöds in i salen och värmen från stengaveln borta vid högsätet slog emot honom blev han rentav högröstad i sitt beröm och han stegade genast fram och for med handen över stockarna och deras fogar för att fastställa att där inte drog det minsta kallt. Medan man bar fram öl åt den farlige gästen berättade Magnus blygsant att här uppe i norr där Sunnanskog mötte Nordanskog fanns det ju så gott om timmerträd, de långa raka furorna, att det erbjöds helt andra byggnadsmöjligheter än exempelvis nere vid Lidan där det mest var lövskog som stod till buds.

Ölet värme och Magnus började känna sig bättre till mods.” 

Ur Vägen till Jerusalem av Jan Guillou, s. 49, Norstedts: 1998

 

 
Hitta fler Smakebitar hos Mari med Flukten fra virkeligheten! 
 

2014: 116 – Alkemins eviga eld av Anna Jansson

Jag tycker verkligen om Anna Janssons böcker om Maria Wern. Och jag tycker om denna också. Tills den gör en sådan där konstig frivolt som jag gnällt om förr. 
 
För detta är spännande. Absolut. En äldre man försvinner från ett äldreboende. Kvar på rummet finns hans benproteser – med andra ord har han inte kunnat rymma på egen hand. Bakgrundshistorien leder in på glasmästeri, tonårskärlek, sjukdomar och rent ut sagt sektliknande händelser. För vem var egentligen Angelika? Varför verkar det som om hon kommit tillbaks från dödsriket? Och vem är Justus, mannen som försvunnit? 
 
Justus systerson, Tomas, är Maria Werns chef på polismästeriet. De två åker till Kosta för att kolla av ett par saker på glasmuséet, och upptäcker en död man i en glaskista i en bassäng (ja, jag vet, redan här blir det lite underligt). Tomas får en hjärtinfarkt och hamnar på intensiven. 
 
Sedan blir det lite allmänt vansinne. Det som är absolut konstigast för mig är när Justus ba’ ”Hej, jag är 85 år gammal och har inga underben men jag kan ligga i en källare utan mat och vatten i några dagar och komma på hur jag kan göra ett mobilbatteri och räkna ut voltsatsen i huvudet, nemas problemas, jag kan dessutom hoppa upp i en rullstol utan problem och läsa tidningen och dricka juice och kaffe och äta löskokt ägg, helt lugnt”. 
 
Och så blir det lite halkigt med Maria och hennes tidigare moatjéer. Hur stor är sannolikheten att hon ska jobba ihop med två av sina ex och hamna på teater med en till hon verkar lite förtjust i?`Inte jätte, nä. 
 
Så, okej. Ingen dålig bok men väldigt rörig och inte direkt stilsäker, är jag rädd. Detta är tolfte boken om Maria Wern, och jag vet inte om det bör bli så himla många fler. Jansson får för min del gärna fortsätta skriva för hon är bra, men det kanske är tillräckligt av just denna serien nu. 

2014: 114 – Mannen som ville bli vuxen av Danny Wallace

Danny Wallace är en känd brittisk komiker och TV-personlighet – namnet var bekant när jag hittade boken men jag kunde inte placera honom. Alls. Men nu klickade det… jag visste att det måste vara ett panelprogram och det var det ju, nämligen 8 out of 10 cats med Jimmy Carr. ((Det är väldigt synd att Jimmy Carr är så lik Jimmie Åkesson tycker jag.)) Och så har han gjort radio också, mycket möjligt att jag har hört honom där med. 
 
Och först nu fick jag klart för mig att det är han som har skrivit boken som Jim Carrey-filmen Yes Man är baserad på. Hade ingen aning om det. Det är faktiskt ingen dum film, vill jag minnas. 
 
I alla fall. Detta är en sann historia om när Danny bestämde sig för att leta upp de tolv personerna som står i hans adressbok från barn- och ungdomen, som hans föräldrar skickar med lite annat från svunna tider. Projektet för honom både till Australien, Japan och USA, med varierande resultat. 
 
Det hade inte varit hälften så roligt om det inte vore för att Danny Wallace är fruktansvärt bra på komedi. Bitarna när han lurar en gammal vän som nu bor i LA att han är en furry som är arg på kompisen för att han skrivit en artikel som retas med furries, och det hela spårar ur till någon sorts poesiperformancegrej med en massa hittepåfolk, allt via mail och så vansinnigt roligt. När Danny dyker upp på mötet med kaninmask höll jag på att skratta ihjäl mig. 
 
Såklart är det nostalgiskt och tragiskt på sina ställen också. För sånt är ju livet. 
 
Absolut läsvärt. Detta är först och främst en 30-årskris, och även om jag inte krisar eller har krisat så kan man ju känna igen sig i vissa tankar runt det här med att bli vuxen. 
 
Jag vet inte om jag gillar översättningen av titeln – originalet heter Friends like these som jag tycker är bättre, men den första fick ju heta Mannen som sa ja – så det är väl lite som Mel Brooks och Goldie Hawn-filmerna, där översättningen görs på ett tema snarare än något annat. 

2014: 113 – Glasdjävulen av Helene Tursten

Jaha. Jag hade väntat mig betydligt mer av denna boken då jag imponerats av Turstens övriga böcker som jag läst – i helt fel ordning, för övrigt. 
 
Det är inte så att den inte är bra, för det är den. Det är en spännande och välplanerad deckare – fram till de sista kapitlen där jag tyckte att det blev lite kaotiskt. 
 
En natt i mars mördas tre personer riktigt kallblodigt i ett litet samhälle utanför Göteborg. Det är pappa kyrkoherden, mamma prästfru och sonen som arbetar som lärare. Mördaren har ritat pentagram av offrens blod på datorskärmar och dessutom vänt ett krucifix upp och ner i föräldrarnas bostad. Allt talar för att det är en satanistisk mördare som varit i farten. Far och son har sysslat med att försöka komma ett satanistgäng på spåren. 
 
Den fjärde medlemmen i familjen, dottern Rebecca, bor i London, och Irene Huss ger sig dit för att försöka få reda på vad det kan vara som har hänt. 
 
I början tänkte jag särskilt på hur väl författarinnan utfört sin research. När Huss är i London bor hon runt hörnet från min första bostad i London, och besöker köpcentret där jag jobbade första året, lite knappt, och allting stämmer så bra. Sedan kollapsar det när hon lämnar ett ställe ”till tonerna av John Lennon i Hey Jude” – det är rätt svårt att tyda John Lennons röst i just den låten för det är Paul som sjunger. En småsak? Visst. Men irriterande i alla fall. 
 
Dessutom visar det sig vid senare googling att det finns en hel del andra research-glitchar runt satanismen och annat. Tråkigt, på en såpass bra handling. Det finns även en sorts bihandling som jag inte förstår anledningen till alls, då den inte har någonting med resten av handlingen att göra, och dessutom rinner ut i sanden utan någon särskild förklaring. 
 
Men visst, det är ingen dålig bok och det är inget slöseri med tid att läsa den – men jag hade hoppats på mer. 

Smakebit på søndag – 1/6 – Thérèse Raquin av Émile Zola

 
En riktig klassiker denna veckan – nämligen Thérèse Raquin av Émile Zola. Har fått titeln inmatad både på gymnasiet och universitetet, men inte kommit mig för att läsa den. Nu dök den upp på loppis för inte så längesen, så det var ju dags, förstås! 
 
Detta är Zolas debutroman, och kallas ofta för den första naturalistiska romanen tack vare de exakta miljöskildringarna och ”sanningen” om människor och deras natur. Thérèse är en ung kvinna som blivit ”bortgift” med sin sjuklige kusin Camille, i vars hem hon vuxit upp då hennes pappa lämpade av henne hos fastern. Hon inleder ett förhållande med hans vän Laurent, och det går såpass långt att det bara verkar finnas en utväg för de unga tu. Camille måste bort. 
 
 
”Vid detta sista anrop brast Thérèse i gråt. Hennes nerver slappnade. Krisen som hon hade fruktat kom henne att darrande sjunka ner på båtgolvet. Där blev hon liggande dubbelvikt, avsvimmad, som död. 
 
Laurent skakade fortfarande Camille och klämde med ena handen till om hans hals. Slutligen slet han honom ur båten med andra armen. Han höll upp honom i luften på sina kraftiga armar, som om Camille vore ett litet barn. När han lutade huvudet på sned så att halsen blev bar, gjorde hans offer vild av ursinne och skräck en häftig rörelse, körde fram tänderna och satte dem i Laurents hals. Och när mördaren, som med möda höll tillbaka ett skrik av smärta, plötsligt slängde kontoristen i floden tog dennes tänder med sig en bit kött. 
 
Camille gav upp ett tjut när han föll. Han kom upp till ytan igen, två eller tre gånger, under allt dovare skrik. 
 
Laurent lät inte en sekund gå förlorad. Han drog upp kragen på sin paletå för att dölja sitt sår. Sedan tog han den avsvimmade Thérèse i sin famn, fick med en spark båten att kantra och lät sig falla i Seine med älskarinnan i famnen. Han höll henne uppe över utan och ropade med jämmerlig röst efter hjälp.” 
 
Ur Thérèse Raquin av Émile Zola, s. 61, Tidens Förlag: 1953 (första svenska utgåvan, originalutgåva 1867) 
 

2014: 111 – Kyskhetsbältet av Åsa Nilsonne

Jahaja. Ungefär så känns det efter att vara klar med denna. 
 
En mycket känd och folkkär skådespelerska, Lottie Hagman, hittas ihjälslagen på Kungsholmen i Stockholm. Hon har en gigantisk bekantskapskrets, hennes döttrar är motvilliga att hjälpa till med utredningen som sköts av Monika Pedersen på våldsroteln, som är svintrött hela tiden och har svårt att förhålla sig till den nya kollegan Idriss, som har irakisk bakgrund. 
 
Så i sina försök att lösa detta är det väldigt mycket trötthet, väldigt mycket konstiga fördomar om irakier, helt osannolika sammanträffanden och kopplingar mellan händelser och en sak jag verkligen inte alls förstår hur det passar in i historien förutom att det utspelar sig på ett sjukhus som spelar en viss roll, nämligen en man som har opererat på kvinnobröst på ryggen. Ja, och en mystisk kollega som bara omnämns hela tiden men så vitt jag minns aldrig dyker upp. 
 
Ganska seg, otroligt pessimistisk och utan minsta drag på smilbanden – vilket jag ändå tycker att man brukar hitta även i de mest brutala kriminalromaner. Denna läser jag inte om. 
 
Åsa Nilsonne är för övrigt psykiater och har skrivit böcker om mindfulness och annat. Det kanske kan vara intressant att läsa om när man nu har läst något skönlitterärt av henne, namnet kommer man ju ihåg i alla fall! 

2014: 110 – Mot ljuset av Elin Boardy

Jag tyckte mycket om Boardys Allt som återstår när jag läste den förra sommaren, och blev jätteglad när jag hittade Mot ljuset på loppis häromhelgen. 
 
Med stora förväntningar började jag på den häromkvällen och var klar redan nästa morgon – förväntningarna uppfylldes. 
 
Elly är 23 år gammal, arbetar som kartriterska i Göteborg, och åker med sin syster Annie och hennes nyblivne danske make på deras bröllopsresa till Malaya. Året är 1947 och världens är fortfarande i efterdyningarna av andra världskriget. Annies make Laurids är läkare, och har blivit tipsad av sin chef Thomsen (som också är med på resan, även så Laurids barndomsvän Niels) att göra sin praktik just i Sydostasien. 
 
Elly drömmer om att bli konstnär, men har känt sig begränsad under kriget. Nu får hon chansen att bli friare och släppa de traditionella kvinnonormerna. Annie däremot omfamnar rollen som hustru och kvinna, och under djungeläventyren glider systrarna ifrån varann. Elly dras starkt till Niels som läser Steinbeck, är mycket politiskt medveten och tidigare engagerad. Attraktionen är ömsesidig, tills något händer som verkar förändra Niels. 
 
När ett upplopp sker på en plantage i närheten blir semestern till en livsfara för sällskapet. 
 
Det är en känsloladdad bok – men språket är finstämt och sparsamt. Det är en relativt lättläst bok, men den tar upp viktiga teman – kärlek, saknad, frihetslängtan, förändringar och inte minst – som i Ellys yrke – ritade gränser. 
 
Fantastiskt! 

2014: 109 – Nu seglar Pip-Larssons av Edith Unnerstad

Jag älskar ju böckerna om Pip-Larssons, som jag skrev om i höstas, och nu råkade Nu seglar Pip-Larssons stå på barnbokshyllan på loppisen igår. Eller, det var väl snarare att jag råkade gå till barnbokshyllan, för det brukar jag inte göra. Vilken lycka! 
 
Jag plöjde den på ett par timmar, naturligtvis, och blev lite lagom solbränd på kuppen. 
 
En precis lika fin bok som Kastrullresan, inget snack! Detta äventyr utspelar sig två år efter själva Kastrullresan, när familjen har flyttat till Norrköping. Sommaren emellan har de större barnen fått lära sig segla av en snäll färgmästare på hans båt Tanja III, och nu lyckas pappa Pip-Larsson fixa dem en alldeles egen koster – och inte nog med det, de ska få vara ute alldeles ensamma i en hel månad! (Så gjorde man minsann på den tiden! ;)) 
 
Såklart lyckas lillgrabben Pysen tjata sig till att få hänga med, och såklart lyckas moster Bellas katta Persson smyga med på resan och såklart är det en massa missöden och spännande händelser. Men alldeles lagom spännande för åldersgruppen den riktar sig till. 
 
Det är hemskt roligt också, och så himla rart syskonen emellan. Vissa formuleringar är geniala – eller nobla – som Lasse och Knutte hade sagt… 
 
Jag hoppas att Unnerstads böcker lever vidare för alltid, för de håller verkligen fortfarande. Denna kom ut 1950…! 

Vackra bokryggar

Såg denna bokraden på loppisen idag: 
 
 
Så himla snyggt. 
 
Kunde inte koppla vart jag sett dem förut, men det är ju enligt Os header förstås 🙂 
 
Just dessa följde inte med hem, men väl 22 pocketböcker och en ganska gammal inbunden utgåva av Nu seglar Pip-Larssons! Flera författare som jag velat hitta mer av, Helene Tursten, Ruth Rendell, Anna Jansson med flera deckare, samt ett par Unni Drougge som jag inte ens hört talas om förut. Spännande!