









”Han drack det pissljumma kaffet som fanns kvar i koppen och kastade en förströdd blick på Dagens Nyheter som någon hade lämnat kvar på bordet intill. Hans uppmärksamhet fångades av en rubrik: ”En lysande idé gjorde luffare tll miljonär”. Han läste artikeln. Hans första rekation var: äsch, sånt händer inte, det är bara sagor, men när han kände med sin hand kreditkortet från DAGAB som han hade ”glömt” att lämna tillbaka till Carlos Barattolo, restaurangägaren, och som låg frestande i en av hans kavajfickor, tänkte han: Varför inte?”











Först och främst vill jag nämna en av mina favoritromaner – som inte var den första som poppade upp i huvudet, lustigt nog, och det är Wide Sargasso Sea av Jean Rhys. Vi läste den som en del i Post Colonial Fiction-kursen på universitetet (som för övrigt var en fantastisk kurs, mycket lärorik för mig som av naturliga skäl inte har läst så mycket kolonihistoria som mina kurskamrater som växt upp i koloniserande länder). I romanen träffar vi den första Mrs Rochester, Antoinette, senare den galna damen Bertha på vinden i Jane Eyre, och följer henne från livet som en ung vit creoleflicka på Jamaica i början på 1830-talet till sitt självmord på Rochester Hall. Det är en magnifik roman på så många vis – delvis för att skildringarna av miljöena i Karibien är så otroligt färgstarka och vackra, och delvis för att den tar sig an så mycket runt kolonialismen från båda håll. Även Mr Rochester får vara berättarröst i romanen, och det är helt otroligt att kontrastera de två utgångspunkterna. Fantastiskt bra.

Tom Stoppard har skrivit pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead, som är en absurdistisk och existensialistisk pjäs som jobbar vidare på slutscenen i Hamlet, där just repliken ”Rosencrantz and Guildenstern are dead” yppas. Här är Rosencrantz och Guildenstern huvudpersoner, Hamlet själv är nästan inte med, och det är en sorts I väntan på Godot-historia. De blandar ihop sig med sig själva men slutet blir just att – Rosencrantz and Guildenstern är döda. Men de har ingen aning om varför.

Nu önskar jag att jag kunde komma med När döden kom till Pemberley av P D James, som är en sorts fortsättning på Stolthet och fördom, men tyvärr har jag inte läst den och måste därför nämna något av det vansinnigaste jag någonsin läst, nämligen Pride and Promiscuity av Arielle Eckstut. Jag tror inte att jag behöver berätta vad den berör, det står titeln för själv. En kompis lånade mig den och visst var den hysteriskt rolig, men inte på sättet som författaren hade tänkt sig. Tror jag.






”When I thought about it later, I realised what burdens she’d been living under for so many years: the death of a child, the death of a husband, the stresses of war, her injured son, the lost estate… But she had hidden those burdens very successfully behind a veil of breeding and charm, and to see her lose her self-possession now, and openly weep, was shocking. For a second I sat across from her, almost transfixed, then I went and squatted beside her, and after a slight hesitation I took her hand – just took it, lightly, firmly, as any doctor might. Her fingers tightened around my own, and gradually she gew calmer. I offered her my handkerchief and she dabbed, embarrassed, at her eyes.”






