Kategori: Litteratur

Tematrio: Sommarläsning

 
 
Veckans prompt i Tematrio hos Lyrans Noblesser är:  Berätta om tre böcker du planerar att läsa i sommar!
 
Vi skrev ju om det i bokbloggsjerkan häromsistens, och även om det har tillkommit vissa titlar till min lista i och med ett par loppisbesök sedan sist, så är det ändå böckerna som kom hem till mig idag som ligger närmast. Och ska jag då välja de tre som jag gissar kommer att bli avbetade först så är de… 
 
 
★ The Fault in our Stars av John Green. Det var inte längesen jag hörde talas om den för första gången men jösses, nu är det ju inte annat på både bok- och filmbloggar! Det lutar åt att jag kommer att börja på den redan ikväll. 
 
★ Steglitsan av Donna Tartt. Den hemliga historien är och förblir (antagligen) min favoritroman alla kategorier, så jag har jättestora förväntningar på Steglitsan – och jag tror inte att jag kommer att bli besviken! 
 
★ Barn av vår stad av Per Anders Fogelström. Jag tyckte så innerligt mycket om Mina drömmars stad, och är hemskt förväntansfull på att få veta vad som händer i nästa generation! 
 
Men det finns ju så många fler! Alla i dagens leverans – The mystery on Mercy Close kommer inte att ligga långt efter ovan fyra. Jag ska bli klar med Gösta Berlings saga, och jag ska läsa Invandrarna… men börjar jag räkna upp allt annat jag tänker läsa blir vi kvar här hela natten. Ni blir nog varse vilka det blir, i alla fall! 
 
 


Smakebit på søndag – 22/6 – En nubbe och pizza i Alfta av Saw Alonzo

 
Söndag igen och dags för Smakebitar hos Mari! Sanningen är den att jag har sisådär 30 sidor kvar i boken jag håller på och läser, så veckans smakebit kommer helt enkelt ifrån boken jag planerar att börja med inom någon timme – nämligen En nubbe och pizza i Alfta av Saw Alonzo. Ska vara väldigt trevlig och humoristisk, känns som om jag kan behöva något sådant efter lite ”tyngre” böcker senaste veckan. 
 
Bara av detta korta stycke får jag massor av mersmak – och hoppas att den lite lustiga meningsbyggnaden har med huvudpersonens eget språk att göra. 
 
Smakebiten kommer således från allra första sidan! 
 
 
 

”Han drack det pissljumma kaffet som fanns kvar i koppen och kastade en förströdd blick på Dagens Nyheter som någon hade lämnat kvar på bordet intill. Hans uppmärksamhet fångades av en rubrik: ”En lysande idé gjorde luffare tll miljonär”. Han läste artikeln. Hans första rekation var: äsch, sånt händer inte, det är bara sagor, men när han kände med sin hand kreditkortet från DAGAB som han hade ”glömt” att lämna tillbaka till Carlos Barattolo, restaurangägaren, och som låg frestande i en av hans kavajfickor, tänkte han: Varför inte?” 

 

Ur En nubbe och pizza i Alfta av Saw Alonso, s. 5, Hjalmarson & Högberg: 2004
 
 
 

2014: 120 – Lutherska badet av Unni Drougge

Jag har läst mycket av Unni Drougge tidigare – inte alls, men en hel del, och jag gillar hennes böcker skarpt – även om de ibland kan bli lite väl mycket. Jag vet inte riktigt själv hur jag menar med det, men det är som om vissa beskrivningar helt enkelt blir för svulstiga och tunga. 
 
Sådant är inte fallet med Lutherska badet, och det är nog därför som detta är min favoritroman av Drougge hittills. 
 
Barbara är 46 år, psykolog, 183 cm i strumplästen och har gett upp hoppet om att få barn med sin man, den vackre Björn, som inte vill dela henne med någon annan, nu när de ändå har det så mysigt framför sina komedier på video. 
 
Vi träffar en stor blandning kvinnor – från Barbara själv till hennes bekanta på Lutherska badet där hon går och simmar och bastar på morgnarna, till nya sekreteraren på mottagningen Farona, och hennes syster den kedjerökande PT:n, lesbiska systerdottern med partner, mamma som tagit sitt liv i egna händer, och en salig massa olika relationer och situationer. 
 
Just relationer är det viktigaste temat i romanen – relationer av alla möjliga och omöjliga sorter – alla mycket väl beskrivna och intressanta att reflektera över. 
 
Vissa recensenter tycker att slutet är för sliskigt, men jag tycker aktiskt inte det. Ett par av de viktigare frågorna lämnas öppna, vilket ställer slutet i en helt annan dager än en rakt av idyllisk sådan. 
 
Det är roligt, rappt, vasst och mycket välskrivet, helt enkelt. Bonuspoäng för att Björn kallar Barbara för Bubblan. Jag kan inte med namnet Barbara. Men det hör ju egentligen inte hit. 

Tematrio: Recycling

Åh, vilket roligt och tänkvärt tema vi fick hos Lyran i dagens Tematrio! 
 
Såhär lyder prompten: 
 
Det tycks mig börja bli allt vanligare att författare lånar varandras idéer eller karaktärer för egna alster. Det finns många begrepp för detta, själv tycker jag att recycling passar bra. Oavsett om det är författare eller fans som skriver vidare är väl allt i grunden någon form av fan fiction. En del är bra, annat blir mindre lyckat. Berätta om tre böcker där författaren på något sätt recyclat någon annans material!  
 
 
 

Först och främst vill jag nämna en av mina favoritromaner – som inte var den första som poppade upp i huvudet, lustigt nog, och det är Wide Sargasso Sea av Jean Rhys. Vi läste den som en del i Post Colonial Fiction-kursen på universitetet (som för övrigt var en fantastisk kurs, mycket lärorik för mig som av naturliga skäl inte har läst så mycket kolonihistoria som mina kurskamrater som växt upp i koloniserande länder). I romanen träffar vi den första Mrs Rochester, Antoinette, senare den galna damen Bertha på vinden i Jane Eyre, och följer henne från livet som en ung vit creoleflicka på Jamaica i början på 1830-talet till sitt självmord på Rochester Hall. Det är en magnifik roman på så många vis – delvis för att skildringarna av miljöena i Karibien är så otroligt färgstarka och vackra, och delvis för att den tar sig an så mycket runt kolonialismen från båda håll. Även Mr Rochester får vara berättarröst i romanen, och det är helt otroligt att kontrastera de två utgångspunkterna. Fantastiskt bra. 

 
 
 
 
 
 
 
 

Tom Stoppard har skrivit pjäsen Rosencrantz and Guildenstern are dead, som är en absurdistisk och existensialistisk pjäs som jobbar vidare på slutscenen i Hamlet, där just repliken ”Rosencrantz and Guildenstern are dead” yppas. Här är Rosencrantz och Guildenstern huvudpersoner, Hamlet själv är nästan inte med, och det är en sorts I väntan på Godot-historia. De blandar ihop sig med sig själva men slutet blir just att – Rosencrantz and Guildenstern är döda. Men de har ingen aning om varför. 

 
((I Hamlet är de två sykofanter som kungen har skickat för att spionera på Hamlet, ungefär.)) 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nu önskar jag att jag kunde komma med När döden kom till Pemberley av P D James, som är en sorts fortsättning på Stolthet och fördom, men tyvärr har jag inte läst den och måste därför nämna något av det vansinnigaste jag någonsin läst, nämligen Pride and Promiscuity av Arielle Eckstut. Jag tror inte att jag behöver berätta vad den berör, det står titeln för själv. En kompis lånade mig den och visst var den hysteriskt rolig, men inte på sättet som författaren hade tänkt sig. Tror jag. 

 
Den är alltså alldeles fantastiskt otroligt enastående dålig. Men underhållande kan den väl vara, den är… kort? 
 
 
 
 
 
 
 
 

Smakebit på søndag – 15/6 – The Little Stranger av Sarah Waters

 
Glad söndag på er! Dagens Smakebit kommer från spökromanen The little stranger av Sarah Waters – en bok som jag vet att många höjer högt, och som jag äntligen tagit tag i. Hittills älskar jag den, och jag är på s. 119 – och därifrån kommer veckans text. Det är efterkrigstidens Warwickshire, och Dr Faraday har blivit utkallad till ett gods vid namn Hundreds för att se efter en piga som hastigt blivit sjuk. Inte vet han hur familjens och hans eget liv kommer att vävas ihop… 
 
 
 
 
 
 

”When I thought about it later, I realised what burdens she’d been living under for so many years: the death of a child, the death of a husband, the stresses of war, her injured son, the lost estate… But she had hidden those burdens very successfully behind a veil of breeding and charm, and to see her lose her self-possession now, and openly weep, was shocking. For a second I sat across from her, almost transfixed, then I went and squatted beside her, and after a slight hesitation I took her hand – just took it, lightly, firmly, as any doctor might. Her fingers tightened around my own, and gradually she gew calmer. I offered her my handkerchief and she dabbed, embarrassed, at her eyes.” 

 

Ur The Little Stranger av Sarah Waters, s. 119, Virago Press: 2009 
 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 

2014: 119 – Igelkottens elegans av Muriel Barbery

När jag ska läsa något av en för mig ny författare brukar jag googla ganska ordentligt på recensioner och annat för att få någon sorts uppfattning av vad jag har att vänta mig. Och hoppsan vilka skilda omdömen denna har fått. Antingen älskar folk den för dess humor, intertextualitet och underbart beskrivna karaktärer – eller så avskyr de den för att den är pretentiös. 
 
Jag sällar mig till den första skaran, utan tvekan! Mina vänner på boktråden på Buke har enbart gett den goda omdömen, och de brukar träffa ganska rätt vad mig anbelangar. 
 
För saken är den att det är inte romanen som är pretentiös. Egentligen är det inte karaktärerna heller, det råkar bara handla om ett par otroligt intelligenta och belästa personer. Okej, författarinnan är själv professor i filosofi och det märks ju eftersom hon kan skriva så mycket om filosofi och så vidare, men jag tycker inte alls att det är på ett negativt sätt. 
 
Så. Vi befinner oss i ett gammalt hus på Rue de Grenelle, en av Paris finaste adresser. Renée Michel är 54 år, änka och portvaktsfru. Hon är dessutom hyperintelligent, autodidakt och med mycket eklektisk musiksmak. Saken är den att hon tror att det inte anstår en simpel portvaktsfru att hålla på med kultur, så hon låtsas vara en alldeles vanlig portvaktsfru, med vanlig banal TV och tråkig mat som inte doftar. Hon är sambo med den fete, late katten Leo, döpt efter Tolstoj. 
 
I huset bor en radda personer, bland annat tolvåriga Paloma. Hon kommer inte överens med sin familj, hon är överintelligent, trött på livet och tänker ta livet av sig genom att bränna upp lägenheten på sin trettonårsdag. 
 
Och så plötsligt enas de båda tvillingsjälarna tack vare en äldre japansk man som flyttar in i en av lägenheterna och förändrar livet i huset. 
 
Det är en massa referenser och citat hit och dit till böcker och verk som gemene man inte alls känner igen, men delvis gör det ingenting och delvis är jag säker på att det är ett medvetet drag för att påvisa just hur belästa Renée och Paloma är.  
 
Jag tycker att detta var en riktigt härlig bok. Vissa kallar den feel good, jag vet inte om jag skulle säga det, snarare think good, eller något sånt. Titeln, som förstås låter väldigt abstrakt, klickar in i huvudet under de senaste styckena, tyckte jag. Tummen upp! 🙂 
 
PS: Extra poäng för att skapa känslor – en av karaktärerna bakar vid ett tillfälle en kugelhopf, en (svinäcklig) elsassisk fruktkaka, och jag fick plötsligt grava flashbacks till vårt korta utbyte i Alsace i gymnasiet. Huuu! Men det fungerade ju 😉 

Omslagsonsdag #48 – BRUNT

Temat för veckans Omslagsonsdag hos Bokpotaten är BRUNT. 
 
Jag samlade ihop lite grann, och när jag nu tittar på helheten är vissa mer beiga än bruna, eller grå, eller till och med åt det orange hållet, men jag kände mig ändå rätt så nöjd med samlingen då jag tänkte på dem som passande i sammanhanget när jag fann dem, så att säga. 
 
      
 
 
      
 
 
      
 
      
 
The Suspicions of Mr Whicher har varit på tapeten som favorit tidigare, och är nog faktiskt fortfarande det. Jag gillar The little friend också, men det skrämmer mig! Ögat är ett hål rakt igenom framsidan, det är lite läskigt. Omslaget av How to be a domestic goddess är inte min favoritutgåva, men jag tycker att det är stilrent. Min utgåva ser ut såhär och är ju betydligt finare egentligen. 

2014: 118 – Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff

Föll pladask för dessa två systrars debutroman förra året, Någon sorts frid, och blev väldigt nöjd när jag hittade Bittrare än döden i pockethyllan på loppisen. 
 
Och de levererar ännu en gång. Ännu en gång har de dessutom lyckats med konststycket att skriva ”hälften var” utan att man märker några skarvar eller att det blir knackigt. Tvärtom är allt genomtänkt och väl researchat – det märks att Träff är psykolog, det är inget hafsigt med personporträtten. 
 
Huvudpersonerna är desamma – bästa vännerna Siri och Aina jobbar ihop på sin privata psykologmottagning, tillsammans med den äldre kollegan Sven. Studiekamraten Vijay, professor i forensisk psykologi ber de två väninnorna att hjälpa honom med ett forskningsprojekt som går ut på att kvinnor som utsatts för våld ska träffas i en sorts självhjälpsgrupp, ledd av Siri och Aina. 
 
Någonstans i Stockholm bevittnar femåriga Tilde hur hennes mamma blir brutalt misshandlad till döds. Hon hittas av en ung kille som delar ut reklam, där hon sitter och ritar under köksbordet. 
 
Och samtidigt följer vi en ung killes utveckling genom noteringar från BVC, förskola, skola, BUP och så vidare. Vem är han? Siri är tillsammans med toyboy-polisen Markus, men vet inte om hon ska våga ge sig hän åt kärleken, som skapat så mycket hemskheter. 
 
Och hur sjutton hänger allt detta ihop? 
 
Det är bra, spännande och stilsäkert. Jag var jättetrött mot slutet men det var helt omöjligt att inte läsa klart när man kommit så nära slutet. 

2014: 117 – Musselstranden av Marie Hermanson

Jag läser Musselstranden med jämna mellanrum när jag inte kan sova i Backatorp då den råkar stå i bokhyllan i rummet där jag sover. Trodde att det var mer nyligen jag läste den sist, men jag skrev om den för snart två år sedan sist. 
 
Och det är ju inte så mycket som har förändrats i handlingen, så det går lika bra att läsa det jag skrev då. 
 
Jag var ganska övertrött när jag började på denna någon gång i gryningen, och kan inte låta bli att skratta när jag läser om Ulrika och rävmasken – trots att det naturligtvis alltid är tragiskt med psykisk sjukdom. Men jag menar. Tänk er att gå omkring på Centralen och så går det omkring en person i rävmask där ba’ hej hej! 
 
Det är en jättebra bok. Verkligen välskriven och på något vis spännande… fast ändå inte spännande som en thriller. Men psykologiskt mycket intressant och Marie Hermanson är verkligen en av de bästa svenska författarna jag vet.