Kategori: Litteratur

 

Vad är det egentligen som är viktigast i livet? Mamma Frida tycker att arbete är det som gör en till människa och vill gärna lära upp Bricken till att bli en rejäl tvätterska, men hur är det med religionen och dopet i baptistkyrkan? 

 

*ev. spoiler men jag tror att alla vet* 

 

Sedan händer det som inte får hända – död och olycka. Bricken sågar av sig fingrarna på högerhanden i arbetet och hur ska detta nu gå, när hon inte kan försörja man och familj? Kommer hon att hamna på fattighuset tillsammans med de lungsjuka? 

 

Men så dyker kärleken upp. Eller? Natan är enarmad och stilig men kanske lite väl begiven på brännvin och slagsmål. 

 

Det är så välskrivet! Så otroligt bra. Jag njuter av varenda ord i Olssons romaner – just nu är jag ungefär halvvägs genom den tredje och vill knappt fortsätta för jag vill inte att de ska ta slut. Helt underbart. 

 

Kvinnan som gick till sängs i ett år är en fristående roman. 

 

När Evas yngsta barn flyttar hemifrån går Eva till sängs. Och där stannar hon i ett år. Så skönt, att få tänka klart och lämpa över ansvaret på äkta maken! Som inte har en aning om hur han ska bete sig med hemarbetet. 

 

Det handlar inte om någon livskris, om du frågar mig. Snarare tvärtom – Eva vill sätta igång livet, men först vill hon ha time-out och bli stark. Berättelsen sker inte utifrån henne, utan snarare alla runt omkring – det är genom dem som huvudpersonen kommer fram, så att säga. 

 

Ryktet sprider sig i Leicester om kvinnan som gått till sängs i ett år, och plötsligt börjar främlingar komma för att träffa henne och prata och be om råd – hon blir ett sorts liggande orakel. 

 

Det är naturligtvis fruktansvärt roligt. Det är ju Townsend. Och det är mörkt och svart och lite vasst också, förstås. Men hela tiden roligt. Detta är nog hennes mest tänkvärda roman om du frågar mig – någon skrev att det kanske är en liten fingervisning om det västerländska samhället, att vi tycker att det är konstigt att dra sig undan men här blir Eva upphöjd för det. 

 

Ja. Jag sörjer att jag inte kommer att få läsa något nytt av Townsend igen för oj, vad skicklig hon var. 

 

Åh! Om de gör! Gud, så underbara de är. 

 

Bricken är elva år och arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik, i Sundsvallstrakten. Det är senvår 1879 – året som alla kommer att minnas då sågverken tystnar och arbetarna går i strejk. Allt kommer att stå still tills arbetarnas löner höjs. Och gör de inte det snart kommer det att bli tufft hemma hos Bricken, där det är klent som det är. Bricken är ensambarn, men hennes föräldrar har tidigare haft tre barn som dog av svält och fattigdom. 

 

Ett av barnen som dog hette Mårten, och han skulle ha varit en hel stor karl nu. Bricken låtsas att hon pratar med honom, berättar om vad som händer i Svartvik och på verket och om kattungen Gullenos som hon får av grannen trots att han hade tänkt dränka henne. 

 

De som inte vill strejka anses vara förrädare. Några av de strejkande går runt på nätterna och söker upp förrädarna för att misshandla dem. En av förrädarna är Brickens bästa vän Jennys pappa. Detta gör att Jenny blir mobbad och Bricken hamnar mitt emellan henne och de andra strejkandes barn. Det är sådant som visar vad man är för sorts människa, det har mamma och pappa sagt… 

 

En otrolig roman om väldigt många av alla de där sakerna som är viktiga i livet. Verkligen. Älskade den, älskade nummer två i serien (recension kommer) och håller på med trean nu – har dock kört lite fast, får jobba på det. 

 

Vibeke Olsson är hur som helst alldeles fantastisk på alla sätt och vis – helt otrolig! 

 

Men jag har lyssnat ganska mycket på Fredagspodden och då föll det sig naturligt att åtminstone kika på denna när den ändå fanns tillgänglig i E2GO. 

 

Jag ska inte påstå att jag läste vartenda ord, för det gjorde jag inte. 

 

Det är råd baserat på egna erfarenheter och upplevelser inom områdena kärlek, välmående, vänner och jobb. Sådant som vi alla har omkring oss, med andra ord. 

 

Och vissa saker kan man hålla med om. Vissa inte. Vissa erfarenheter kan man känna igen. Många inte. Amanda är ju bara två år äldre än jag, så vissa saker som hon minns från ”ungdomen” kan jag känna igen. Dock är Hannahs observationer ofta intressantare, och henne kan jag inte identifiera mig med alls, ungefär (barn, skilsmässa, nytt barn, nytt gifte osv.) – men hon är så himla go bara. 

 

Så, ska man läsa självhjälpsböcker är nog inte detta en så dum variant jämfört med t.ex Mars och Venus och allt det där. Men det är nog ändå inte riktigt min grej. 

 

Men! Vi flashar tillbaks till början av januari, och börjar med Det handlar om dig av Sandra Beijer. 

Sandra driver bloggen Niotillfem, som jag faktiskt aldrig följt men jag vet inte riktigt varför för jag tycker väldigt mycket om den. 

 

Det handlar om dig är en YA-bok om den första, stora förälskelsen. Huvudpersonen är femton år när hon träffar den stora kärleken på en fest, och hela boken är skriven i andra person singular, som en sorts brev till förälskelsen. 

 

Men det är inte så snuttigt som det låter, eller som omslaget ger sken av – det är ganska jobbigt och destruktivt. Vissa bitar är naturligtvis väldigt fina, men mycket känns väldigt tungt. 

 

Fast det är bra, mitt i det tunga och mörka. 

 

Nu ska jag poängtera att det är inte för att den är dålig. Och att det skulle ta såhär lång tid för mig, som delvis läser väldigt fort och delvis hoppade över stora bitar (huvudpersonen skriver fan fiction, mycket av vilken finns med i romanen och det var bara… blaha) är lite konstigt. 

 

Hur som. Cath och hennes tvillingsyster Wren skriver alltså fan fiction om Simon Snow, en romanhjälte som typ ÄR Harry Potter. Deras texter är omåttligt populära på nätet. Nu är det dags för college, Wren har tappat intresset för fandomen, men inte Cath inte. 

 

Wren bestämmer att hon inte vill dela rum med Cath – det är dags för dem att vara mer individuella personer – och Cath hamnar i ett rum tillsammans med Reagan (som typ ÄR Meghan från Felicity). Hon är rädd för allt och alla och sitter mest i rummet och äter energibars och skriver om Simon Snow, när hon inte går på föreläsningar. 

 

Men naturligtvis släpper detta, mycket tack vare Reagans kompis Levi (en fantastisk karaktär!) och Cath ger sig ut på den stora resan – att växa upp. 

 

Så ja, bra karaktärer, hemska karaktärer, för mycket fan fiction (jag har visserligen aldrig riktigt varit del av någon fandom, så det är säkert mest att jag inte fattar), en fin historia som är lite seg och lite för lång. Helt okej. Jag ser fram emot Eleanor and Park! 

Skyhöga (!) förväntningar hade jag på Expeditionen och de infriades med råge. Vilken alldeles fantastisk, fascinerande bok! Jag kände ju till Andrée och expeditionen, men inte mycket mer än att det var en som hette Strindberg med, att de åkte luftballong och gick och dog på Vitön. 

 

Bea Uusma har gjort ett helt otroligt jobb med denna bok – såpass att hon utbildat sig till läkare för att verkligen kunna forska i alla fakta runt de resandes död. Man har länge trott att de dött av trikinförgiftning – Uusma visar på att det inte kan stämma. Hon publicerar även utdrag ur Andrées dagbok, med utförliga beskrivningar om vad de åt (isbjörn…) och hur de mådde. Helt otroligt gripande. 

 

Jag sträckläste – hela alltet på ett par timmar. Omöjligt att sluta. Men det handlar inte bara om expeditionen rakt av, utan även om männens liv innan de reste och människorna de lämnade kvar – och om Bea själv. Varför blir en ovanligt bekväm person som avskyr att frysa besatt av en polexpedition för hundra år sedan? 

 

Så himla, himla bra. Läs! 

 

Gwenda Reed är nygift, och kommer resande från Nya Zeeland för att hitta ett boende på engelska sydkusten åt sig och sin make Giles, som kommer att resa efter henne. Hon hittar ganska snabbt ett lämpligt hus som genast känns som hemma – men blir chockad då hon öppnar en garderob och finner en tapet som hon just fantiserat om till en barnkammare. 

 

När allt är ordnat åker hon till London för att besöka sin släkting Raymond West, Miss Marples systerson, och då även Miss Marple i egen hög person. De går och ser The Duchess of Malfi på teatern, men när Glenda hör de avslutande orden (”Cover her face, mine eyes dazzle; she died young”) får hon en panikattack och rusar därifrån, hem till Wests. 

 

Hon berättar senare för Miss Marple att hon är helt säker på att hon hört just dessa ord yttras för längesedan, till en blond kvinna som hette Helen – av någon med björntassar… 

 

Det är spännande precis hela tiden, på det där typiska Miss Marple-viset där det lyckas vara trevligt och mysigt på samma gång som det är lite creepy – och omöjligt att lägga ner boken. Som vanligt, allts. Upplösningen är överraskande men logisk, och jag som kan få lite spel på deckare där det är alldeles för många personer inblandade brukar inte erfara det med Agatha Christie, trots att det är ett ganska stort galleri att hålla ordning på här. 

 

Alla tummar upp, jag älskar Miss Marple! 

 

Polisen i Oxford får en dikt skickad till sig. De härleder den med hjälp av The Times kulturredaktion och läsare, till ett fall där en ung svensk kvinna försvunnit, och kommissarie Morse får avbryta sin semester för att tillsammans med Lewis försöka lösa fallet, genom att prata med ett otal människor – bland annat personen som hittade Karins väska, och hans fru – som av någon anledning river sönder några foton som hittats i hennes kamera. Men på ett av fotona finns ett hus som Morse identifierar till plats och därifrån kan de slutligen dra en mycket överraskande slutsats. 

 

Så brittiskt, och så bra. Miljöerna i och runt Oxford är lika härliga som på TV, och det är väldigt lätt att använda sig av karaktärerna såsom man känner dem från TV – även om Lewis är betydligt äldre i böckerna (och har en väldigt förtjusning för ägg och pommes frites), och jag kan inte säga att jag riktigt känner igen Morse i boken där han är en riktig kvinnokarl. Men jag har kanske inte sett tillräckligt på TV? 

 

Hur som helst, Dexter är skicklig och jag kommer att hålla ögonen öppna efter fler.