Kategori: Litteratur

2015: 58 – Sophies historia av Jojo Moyes

Alltså wow. Vilken berättare Jojo Moyes är. Helt otrolig. Det visste jag ju redan då jag har läst Livet efter dig och jag är bara mer övertygad efter Sophies historia. 
 
En otroligt intressant historia, med två parallella handlingar. 
 
Året är 1916, och Sophie Lefèvre har återvänt från Paris till hembyn på franska landsbygden då hennes make Édouard har dragit ut i krig. Tillsammans med sin syster, vars man också är vid fronten, driver hon familjens hotell. Det berättas i tillbakablickar att Édouard var en känd konstnär som studerat för Matisse, och de träffades när Sophie arbetade på ett varuhus i Paris (som låter exakt som The Ladies’ Paradise eller Au bonheur des dames – Zolas roman som blev till TV-serie nyligen) – Édouard kom ständigt och köpte nya presenter åt henne, och till slut målar han hennes porträtt och de gifter sig. 
 
När en ny tysk kommendant kommer till lantbyn blir han betagen av porträttet. Eller av Sophie själv? Det är denna tavlan som ligger till grund för berättelsen. 
 
Nutid. Liv är ung änka i London med ett fantastiskt hus nära Themsen när hon blir kär i Paul – som är konstdeckare. Hans nuvarande projekt är att återföra porträttet av Sophie till hennes familj. Problemet är att det hänger på Livs vägg – och hon kan inte tänka sig att skiljas från porträttet. 
 
Nu gäller det att bevisa att porträttet inte stals av den tyske kommendanten, utan gavs till honom med fri vilja. Men… hur var det med den saken egentligen? 
 
Jag tycker mest om historien från första världskriget, i ärlighetens namn. Har lite svårt för Liv – även om jag i vanliga fall är förtjust i starka kvinnoporträtt tycker jag att hon är svinjobbig mellan varven. Men det ska ju även romanfigurer vara. Det är ju ingen nytta med litteratur om den inte väcker några tankar och känslor, n’est-ce pas? 
 
Så – det är en fantastisk bok. Men det är en sak jag har svårt med, nämligen inblandningen av nazism och judeförföljelser. Det råkar ju vara en viss skillnad mellan de två världskrigen, och detta är tyvärr inte helt realistiskt. Men Sophies historia är väldigt vacker och jag älskar slutet, på sitt sätt. Mer Jojo Moyes kommer det att bli, utan tvekan. 

2015: 57 – I de lugnaste vatten av Viveca Sten #sommarlovmedkulturkollo #deckare

Jag har läst två böcker ur Sandhamnsserien förut – I den innersta kretsen och I grunden utan skuld och här kommer alltså en till – den allra första i serien så jag har läst allting i helt fel ordning, men som vanligt gör det inte så mycket då de i grund och botten är fristående. Men det blir ju alltid lite konstigt när man redan vet vad som kommer att hända med vissa karaktärer. Men nog om det. 
 
Jag gillar verkligen Viveca Stens sätt att berätta och gestalta. Dessutom gillar jag miljöerna – jag har aldrig varit i Stockholms skärgård, men på något vis kan jag ändå känna igen mig i de här sommarorterna som beskrivs. 
 
En het, tidig julimorgon tar en man en promenad med sin hund. Plötsligt gör han och hunden en förfärlig upptäckt – de hittar en ilandfluten död man, intrasslad i ett fisknät och med ett rep om livet. Kriminalinspektör Thomas Andreasson från Nackapolisen kallas till ön – han är van vid skärgården och har jobbat inom kustbevakningen (tror jag? Sjöpolisen, typ?) och har dessutom sin bästa vän Nora Linde på ön. Nora jobbar som jurist och kommer att bli en viktig person i romanen – och hela serien. 
 
Den döde mannen identifieras och det verkar som om fallet kommer att avfärdas som en olycka – tills hans kusin hittas mördad på ett pensionat. 
 
Thomas blir ansvarig för utredningen. Som om han inte har tillräckligt att tänka på – han har just förlorat sin nyfödda dotter i PSD, och som följd har äktenskapet havererat. Nora finns till hjälp, men har även hon problem. Arbetet på banken är svårt att kombinera med livet som småbarnsmamma med en man som spenderar mer tid på segelbåten än hemma… 
 
Ja, det är precis lika spännande som vanligt, och det går fort att läsa. Det är inga krusiduller och konstigheter, det är skönt. Välskrivet och snyggt ihopknutet – och med den där överraskande knorren som man hoppas på. Jag är ingen expert på att gissa mig till deckarslut, inte alls, men ofta har man ju någon liten aning. Inte här! Jag blev riktigt paff. Vilket är ett väldigt bra betyg 😉 
 
Dagens hashtag på #sommarlovmedkulturkollo är #deckare, så det passade ju bra just idag! 

2015: 56 – Som om jag frågat av Johanna Lindbäck

Jajamensan, mera Johanna Lindbäck var det här. Som vanligt när jag fastnar för något försöker jag få i mig så mycket som möjligt av den författaren, och ibland följer de tätt inpå varann. 
 
Här träffat vi John, som just börjat nian. Alla kompisarna pratar om hur roligt de haft på sommarlovet, men för John är det tvärtom. Det är konstant bråk och strul hemma, och till råga på allt har bästisen Lukas blivit tillsammans med Johns granne och själsfrände Saga. Bara sådär. 
 
Föräldrarna beslutar sig till slut för att separera ett tag – och John vet inte hur han ska göra för att hålla upp fasaden och fortsätta. Dessutom är pappa Henrik gympalärare och fotbollstränare – så alla känner honom och alla VET. Och John är rasande förbannad på sin pappa och vill egentligen inte träffa honom – men han vill ju inte ge upp fotbollen. Eller? 
 
Ett stort tema i boken är ensamhet. John är en fruktansvärt ensam och vilsen kille – men stödet kommer från en källa som han inte anat. 
 
Kanonbra. Stilsäker och med ett realistiskt och trovärdigt språk för samtida tonåringar – tror jag i alla fall, det var ju ett tag sedan sist 😉 
 
Någon skrev i en recension att man önskar lite att de här böckerna kommit ut när man själv var i högstadieåldern och det kan jag hålla med om. Även om jag inte kan identifiera mig med Johns situation överhuvudtaget så är alla sådana här böcker som drar lite åt bildungsromanhållet nyttiga för ungdomar. Det gör ju heller ingenting att de ofta är relativt korta och förhållandevis lättlästa. Det är sällan man hittar tegelstenar med högtravande språk på Hcg-hyllan, tänker jag. 
 
Det kommer för övrigt mer Lindbäck. Oroa eder icke. 

2015: 55 – 40 – Constant Reader av Linda Skugge

Det är ingen nyhet att jag är svag för Linda Skugge och det är därmed ingen överraskning att jag tyckte väldigt mycket om 40 – Constant Reader. Av många olika skäl. Detta är någon sorts summering av Lindas skrivliv, nu när hon fyllt 40. En sorts soul search efter sig själv, och efter mediepersonligheten ”Linda Skugge”. 
 
Det är kast tillbaks till de ljuvliga tidiga krönikorna om indiepop och eyeliner, såväl som till de gamla dagböckerna i Mest av allt vill jag hångla med nån – samt som vanligt allt det där som man inte FÅR göra, såsom att berätta om sina gamla elaka skolkamrater och kollegor. 
 
Men, bäst av allt i denna ganska korta bok är förstås den konstanta namedroppingen av titlar och författare. Jag vet inte hur många titlar jag sökte upp och lade till i min bokhylla på E2GO under läsningen av denna boken – det tog nog upp ungefär lika mycket tid, bara det. Massor av tips.  
 
I Lindas samlade – Krönikor 1993-1995 nämns en bok som blivit en stor favorit hos mig, nämligen Brideshead Revisited (som jag måste revisit-a rätt snart känner jag nu). I många texter samt i romanen Ett tal till min systers bröllop nämns Sylvia Plath och Märta Tikkanen flitigt – två absoluta favoritskribenter. Och 1989 – Leva eller överleva är knökfull med litterära referenser. Därmed litar jag ganska bra på vad Skugge har att säga om böcker och jag ser fram emot att börja beta av de som jag lagt i TBR-högen. 
 

2015: 54 – Kanske är det allt du behöver veta av E Lockhart

Man skulle kunna börja undra om jag verkligen tycker att allting jag läser är så otroligt bra just nu. Sanningen är väl den att jag sällan tar mig igenom böcker som jag inte tycker om, och därmed skriver jag inte om dem. Därför blir det ofta väldigt mycket positiviteter – särskilt nu när jag ligger så himla långt efter med skrivandet. Men jag knattrar på då och då. Har inte haft tid att läsa så mycket de senaste veckorna, så jag lär väl komma ikapp förr eller senare 😉 
 
Hur som helst – här har vi ännu en alldeles fantastisk bok. Som klassificeras som ungdomsbok, men jag tycker att den passar lika bra för vuxna. Utan tvekan. 
 
Vår huvudperson heter Cadence Sinclair, Cady kallas. Hon har i alla år firat somrarna på klanen Sinclairs egen ö utanför Martha’s Vineyard i Massachusetts – förutom de senaste två somrarna. Den femtonde sommaren – Cady är nästan arton nu – förde med sig en katastrofal olycka som gjort att Cady nu lever med svåra migränanfall och stora minnesluckor. Men det är ingen som vill berätta för henne vad det egentligen var som hände den där sommaren. 
 
Hon ser fram emot att äntligen få återvända till ön, och att träffa sina kusiner Johnny och Mirren – Lögnarna, som de tre kallar sig. Och så Gad, som egentligen inte är släkt men som är med ändå. Och som är Cadys stora kärlek. 
 
Det är ett riktigt familjedrama, det här. Patriarken morfar är överhuvud och bestämmer allt. Mostrarna – Cadys mamma och hennes systrar – bråkar och kivas hela tiden. Alla är bortskämda och lite patroniserande sådär – men dolt bakom en vacker fasad av rikedomar, skönhet och succé. 
 
Språket är fantastiskt, karaktärerna likaså, och jag kan inte skriva så mycket mer för maken till twist i en roman har jag inte varit med om på ett bra tag. Herregud, så skickligt komponerat slutet är – ja, hela romanen för den delen. Snälla, läs den så att jag kan diskutera den med någon! 

2015: 53 – Kvinnan på tåget av Paula Hawkins

Milde himmel. Detta är en av de mest spännande böcker jag någonsin läst. Otrolig. 
 
Huvudpersonen Rachel super bort sitt liv. Hon har blivit bedragen av sin man, blivit av med jobbet och sin bostad. Trots det tar hon varje morgon tåget in till London för att upprätthålla fasaden – väninnan hon bor hos tror att hon fortfarande jobbar kvar på mäklarbyrån i Holborn. Varje morgon går tåget förbi hennes gamla hem – där ex-mannen nu lever lycklig med nya frun Anna och deras lilla barn. Det stannar även en stund utanför ett annat hus, där Jess och Jason bor. Eller ja. Det är namnen som Rachel hittat på åt dem – hon känner dem inte alls men uppfinner en hel fantasivärld runt dem, där de är världens lyckligaste par.
 
Men så en dag upptäcker hon att så inte kan vara fallet. 
 
Rachel åker en kväll till sina gamla hoods efter några drinkar för mycket… och minns ingenting mer än att hon talat med en man på stationen dagen därpå – då hon hör på nyheterna att en kvinna försvunnit. 
 
Nämligen Jess. Eller Megan, som hon egentligen heter. 
 
Rachel misstänker att hon kan veta något om försvinnandet och kontaktar Megans man. Pusselbitarna börjar falla på plats – både nutid och dåtid så att säga.  
 
Rachel berättar största delen av historien – hon är en väldigt opålitlig berättare eftersom hon är stenpackad hela tiden, vilket jag alltid tycker är lite extra spännande – man vet att man ibland måste tänka ett steg längre, eller ett tillbaks för den delen. Megan och Anna får också komma till tals och det är oerhört intressant att följa de olika berättarbitarna och försöka pussla för sig själv.
 
Slutet var så spännande att jag fick mild hjärtklappning. Farao, vad bra denna är. Jämförs ofta med Gone Girl vilket jag egentligen bara förstår utifrån ”skenet bedrar”-perspektivet – och möjligtvis då att Flynns böcker också är sådär plågsamt spännande att man nästan måste lägga ifrån sig boken några minuter då och då för att inte få kärlkramp. Jag längtar redan efter mer av Hawkins och grämer mig över att det säkert kommer att ta minst ett år till. 
 
Läs läs läs! Perfekt nu till semestern och sådär. 

2015: 52 – Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld

Ja – fast jag inte var helsåld på Jägerfelds tidigare romaner bestämde jag mig – klokt nog – för att läsa Jag är ju så jävla easy going. Som sagt – klokt nog, för den är underbar. 
 
Joanna är arton år, har grav ADHD och en dysfunktionell familj. Hennes pappa är svårt deprimerad och sitter bara hemma i soffan. Mamman är misslyckad författare och sitter bara hemma vid köksbordet. Hon vägrar ta ett vanligt jobb – vilket betyder att snart kommer inte familjen att ha råd att hämta ut Joannas medicin – som är livsviktig för henne. Hon beskriver själv det som pågår i hennes huvud som ”ett burleskt nöjesfält” och ”ett analogt Twitter” – väldigt intressanta liknelser för oss som inte vet hur det känns att ha ett npf. 
 
Så – Joanna måste ta saken i egna händer. Hon måste få tag på sitt Ritalin. Och där kör hela tivolit igång. Joanna blir inblandad i en knarkaffär, hotad av Valle som går i samma skola – och så blir hon kär för första gången, i Audrey som är spännande, exotisk och förmodligen världens sämsta sällskap för Joanna. 
 
Ja – visst blir det hela med knarkaffären lite väl urflippat. Men – Bella Stenberg har skrivit i sin recension i GP att hela drogkarusellen kan symbolisera kaoset och absurditeten i Joannas hjärna, och det köper jag rakt av. Jägerfeld är psykolog, och här märks det tycker jag. 
 
Det är högt tempo, rappa repliker och stundtals helt otroligt roligt. Karaktärerna får alla lov att ta plats vilket jag gillar – ibland kan man ju bli så himla nyfiken på en karaktär i början av en bok, och så visar det sig att man inte får veta någonting mer längre fram alls. Så är det inte här, snarare tvärtom. 
 
Jag tycker att detta är ett litet mästerverk och det skulle inte förvåna mig om jag läser om den ganska snart igen. Härligt att Jägerfeld har redeemat sig så fort hos mig 😉 
 

2015: 51 – Tänk om det där är jag av Johanna Lindbäck

Bokhoras egen Johanna Lindbäck skriver underbara ungdomsromaner – här är en till 🙂
 
Jag kan inte säga att jag fastnade för Tänk om det där är jag med en gång – det kändes lite väl mycket som en amerikansk collegefilm. Agnes är sjutton år och flyttar med familjen från Stockholm till Umeå. Veckorna under flytten är hon på Gotland med en väninna, och anländer alltså därifrån till ett helt färdigflyttat hus i Umeå. Det är dags att börja tvåan på gymnasiet och nu bannemig ska hon byta stil och passa in. 
 
Ni vet. Typ She’s all that eller vad de heter. 
 
Men det blir väldigt bra väldigt fort. 
 
I grannfamiljen i parhuset dit Agnes familj har flyttat finns Adam, jämnårig med Agnes, som kommer att gå i samma klass. Genom honom träffar Agnes nya vänner och upptäcker att hon faktiskt lever som hon vill leva – hon är inte längre den som smälter in i bakgrunden, hon är populär och har plötsligt riktiga vänner. 
 
Men helt lätt är det inte heller. Hon känner fortfarande av sitt dåliga självförtroende och att det är rätt ansträngande att ”spela” den nya rollen. Särskilt inte när hon äntligen får det hon längtat efter så länge – en kille, som dessutom spelar i band… 
 
Ja, det är en riktig feel-good-ungdomsbok. Den är snabbläst utan att vara flat eller klyschig som jag befarade i första början. Lättsam, visst, men den har ett budskap också – jag tänker ”you don’t know what you’ve got ‘til it’s gone” – inte så dumt för tonåringar 😉 

2015: 50 – Världens viktigaste kyss av David Levithan

Jag skrev ett jätteinspirerat inlägg om denna häromdagen – som försvann eftersom blogg.se inte är särskilt bra på det där att inte logga ut en hejvilt och utan vidare. Vi försöker med andra ord igen…

Jag förälskade ju mig i David Levithan när jag läste Dash och Lilys utmaningsbok häromsistens – det var ett bra tag sedan, jag ligger efter med sisådär 25 böcker för tillfället – och kommer hädanefter att suga i mig precis allt jag hittar av honom. Först ut blev alltså Världens viktigaste kyss.

I boken följer vi sju tonårskillar som söker kärleken utanför det heteronormativa. Det är Cooper, som kämpar så hårt för att få vara sig själv att han nästintill går under. Bokstavligen. Det är Ryan och Avery, född i en pojkes kropp men sedd av omvärlden som en flicka, som träffas på en skolbal med HBTQ-”tema”. Peter och Neil, som varit tillsammans länge. Och så Craig och Harry – som inte längre är tillsammans, men som älskar varann högt och rent.

Och för att manifestera alla människors lika rätt till kärlek och att få vara sig själva bestämmer sig de två för att slå Guinness världsrekord i kyssande. I över 32 timmar ska de stå på skolgården, utan mat och toalettraster. Hela evenemanget ska sändas live på YouTube.

Världens viktigaste kyss.

Berättarrösten är ”VI” – ett antal homosexulla män som gått bort i AIDS, och som aldrig fick vara sig själva. De fungerar precis som kören i grekiska dramer – vilket är perfekt, då handlingen i boken egentligen är ganska enkel.

Det är en alldeles fantastiskt ljuvlig roman. Jag njöt av varenda sida, och rekommenderar den till precis alla i hela världen, nu med detsamma och genast. Så ofantligt bra.

2015: 49 – Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld

Jag plockade upp denna direkt efter Här ligger jag och blöder, Och den tyckte jag ju om.
 
Tyvärr är jag inte lika förtjust i Hål i huvudet. Jag tycker inte att den är sådär överdrivet bra alls, faktiskt.
 
Minou är 23 år och blir dumpad av sin sambo. Via kassettband. För att lösa situationen drar hon till San Sébastian. Det är ju ungefär så man brukar hantera sådana saker. Hon har mystiskt nog plötsligt väldigt mycket pengar också. 
 
Och väl i Spanien träffar hon förstås ett antal intressanta personer och på den vägen är det. Väldigt mycket fylla och fest och tja. Det är inte särskilt intressant. 
 
Det finns dock inslag som är väldigt bra. Kompisen Sanna hemma i Sverige till exempel – hon bringar ett annat djup till en ganska tunn berättelse. Dessutom är språket och formuleringarna stundtals extremt roliga – och det är väldigt roligt att kärleksintresset heter Satan. Eller ja. Han heter naturligtvis inte det, men Minou kallar honom så för så stod det på hans keps när hon träffade honom första gången. 
 
Hans hund är också en trevlig karaktär. Rottweiler och allt. 
 
Minou har stundtals extremt knäppa tankar och funderingar, vilket gör henne betydligt mer intressant än om hon bara hade varit partytjejen som kastar döda möss från balkonger och så… 
 
Nä, det är inte vad jag skulle kalla en särskilt bra bok. Tyvärr. Men ljuspunkterna finns, som sagt, så jag ska inte säga att den inte är läsvärd på sätt och vis. Men jag kommer inte att läsa om den, och jag kommer nog att ha glömt den ganska snart.