Kategori: Litteratur

2015: 84 – Jag, en av David Levithan

En är en väldigt speciell amerikansk sextonåring. 
 
Det allra mest speciella med En är att hen vaknar i någon annans kropp varje dag. Aldrig samma två gånger. Alltid någon i ungefär samma ålder. Hen får begränsad tillgång till minnen, erfarenheter och sammanhang för att kunna hänga med i vardagslivet på ett mer eller mindre smidigt sätt, men går och lägger sig varje kväll och vaknar på något helt annat ställe. 
 
Det gäller ju även att inte ställa till det för mig för personen vars kropp En använder sig av. Helst inte bli underkänd på något prov, eller försöka sig på sporter som En inte behärskar. 
 
Lånekroppen som är först ut heter Justin – en stökig, brötig kille som En inte tycker det minsta om. Men hen tycker i gengäld väldigt mycket om Justins flickvän, Rhiannon. Ja, lite väl mycket. Han blir vansinnigt kär i henne. Men hur kan det rimligtvis fungera? Hen finns ju i en annan kropp och skepnad från dag till dag… 
 
Språket är förstås vackert och historian väl sammanvävd, men precis som någon recensent skrev så blir det helt enkelt lite för mycket. Jag är ju en av dem som inte ser tjusningen i Tidsresenärens hustru – jag tyckte att den var oerhört tjatig – och det finns somliga paralleller här som jag bara inte riktigt orkar med. 
 
Men visst, det är Levithan, och det är en relativt lättläst ungdomsroman hur det än är – inte alls bortslösad tid men inte lika bra som mycket annat som han skrivit. 
 
Väldigt intressant i genusdiskussionen, first and foremost.  

2015: 83 – Fyrmästarens dotter av Ann Rosman

Ann Rosman är en helt ny bekantskap för mig – vilket egentligen är ganska konstigt, då hon varit i ropet i många år och dessutom skriver om västkusten, vilket brukar betyda att man åtminstone ser en del skrivet om böckerna här i hooden. Men jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att jag hört talas om henne alls förrän för en dryg månad sedan. 
 
Men – bättre sent än aldrig! 
 
Okej. Om jag säger deckarroman med småtrötta kvinnor i yngre medelåldern som utspelar sig på västkusten med parallella historier från olika tidsåldrar säger du… Camilla Läckberg, eller hur? Ja – visst finns det vissa likheter. Men jag tycker inte att det är negativt – som bekant tycker jag ju faktiskt att Läckberg är helt okej underhållning även om det kanske inte är världens mest högkvalitativa litteratur dåva. 
 
Men Rosmans språk är väldigt mycket bättre. Och jag tycker att historien har ett mer naturligt driv, om man kan säga så – särskilt för att vara första boken i en serie. 
 
En kort resumé – det är snart dags för fyren Pater Noster på Hamneskär att återinvigas, samtidigt som en spa- och konferensanläggning ska göra detsamma. Man är i full gång med att rusta upp de gamla fyrmästarbostäderna när ett par polska byggnadsarbetare gör ett makabert fynd – en manskropp finns inmurad i en vägg. Men vem är han? Det finns nästan ingenting att gå på, förutom förteckningar över försvunna människor, en vigselring och några gamla kyrkoböcker – men vem sjutton kan det vara? 
 
Huvudpersonen är Karin Adler, som jobbar på krim i Göteborg. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta att vara protagonist i serien, för jag gillar henne och jag kommer att fortsätta med serien i lagom takt. Riktigt trevligt. Dessutom är förhållandet till kollegorna – främst Folke – uppfriskande på sitt eget sätt 😉 

Smakebit på søndag – 19/7-2015 – Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

 
Nå – det är egentligen sommarlov på Smakebitarna, men nu hade jag glömt det och förberedde inlägget, så det kommer ändå. Kan knappast göra ont, eller hur? 😉 Jag tycker så innerligt mycket om denna boken. Började igår kväll och har svårt att slita mig – föga överraskande då jag verkligen gillar allt annat von Zweigbergk gör, så varför inte skönlitteratur också? 🙂 
 
 
 ”Vad hoppas hon ska hända när hon nu träffar sin familj på skolgården? 
 
Lena inser att hon hoppas på något, att det är därför det är så viktigt för henne att gå dit. Att familjekretsen ska sluta sig kring henne som en skyddande ring. Att de med sin trygga, ursprungliga uppenbarelse ska jaga det främmande onda på flykten. 
 
Men hon står på skolgården och har aldrig känt sig mer ensam. För när hon möter Astrids hastiga, nervösa blick, kram och korthuggna ”hej”, Sandras vänliga men lite nonchalanta blinkning samtidigt som hon ger Lena en oengagerad kram, inser Lena att hon aldrig varit längre ifrån sina systrar. De är kvar i de bekymmerslösa gesternas rike, dit hon aldrig mer kommer att få tillträde. Hon är på väg mot ett gränsland där allt är överdrivet stort och ödesdigert. 
 
Och hon var inte beredd på Michael. 
 
Hon visste inte att han skulle komma. När hon ser honom komma in på skolgården, tänker hon först att hon ska vända på klacken och gå därifrån. Hon ser frågande på Kerstin som gör en sorts urskuldande min. Lena förstår att Kerstin har vetat men inte sagt något. Antagligen för att Lena inte skulle oroa sig, men det här känns ju inte som ett snällare alternativ. 
 
Efter att ha kramat om Viktor och hälsat på Astrid, ser sig Michael omkring, lite förvirrad och generad, och han har inte förändrats mycket. Han har kostym på sig, en beige ledig sådan, och det är annorlunda förstås. Håret är mer kortklippt än förut. Några gråa stänk vid tinningarna.” 
 
Ur Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk, Norstedts: 2014
 
 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – SÅN’T SOM KAN FLYGA

 
Ny vecka, höll jag på att skriva – men det är ju redan onsdag! Ny Tematrio är det i alla fall, och Lyran har gett oss ämnet Sån’t som kan flyga!
 
    
 
Här är mina tre: 
 
I korpars sällskap av Ruth Rendell
 
 
 
 
 

Klicka gärna på respektive boktitel för att se vad jag har skrivit om böckerna 🙂 

2015: 82 – The first bad man av Miranda July

Oj! Detta är en av de underligaste böckerna jag någonsin läst. Bra – som sjutton – men väldigt, väldigt speciell. 
 
Jag vet att jag har No one belongs here more than you av författarinnan sedan tidigare – en novellsamling – men jag har inget direkt minne av att jag har läst den och hittar ingenting på bloggen om den heller, så det är nog så. Men jag vet att den finns! 😉 
 
Detta är hur som helst Julys första roman. Huvudpersonen och bokens jag heter Cheryl. Hon är 43 år, ogift och lever ensam – vilket hon alltid gjort. Hon har arbetat fram system i sitt hem för att slippa så mycket som möjligt – till exempel har hon bara en tallrik, en skål, en mugg, ett glas och ett set bestick framme samtidigt. Hon diskar aldrig sin stekpanna, utan anser att så läng man bara lagar god mat i den blir det bara bättre gång för gång. 
 
Cheryl jobbar på någon form av företag som producerar träningsvideor med självförsvarsinnehåll, och är kär i styrelsemedlemmen Phillip. Som i sin tur är kär i en sextonåring. Han försöker styra sitt fysiska förhållande genom SMS till Cheryl där han förklarar vad han vill göra med den unga flickan men inväntar hennes tillåtelse, på någon vänster. 
 
Cheryl har även en psykosomatisk klump i halsen som hon inte vet vad hon ska göra med, men försöker få ordning på via kromoterapi. 
 
En dag flyttar hennes chefers dotter in hos henne – och hon är raka motsatsen till Cheryl. Deras förhållande är något jag inte ens skulle kunna drömma ihop själv – det blir fysiskt på hög nivå. Och ju mer de slåss, desto mer krymper den där klumpen i Cheryls hals… 
 
Ja –  som sagt –  väldigt, väldigt speciell med ganska många frågetecken, får man lov att säga. Men jag gillade den verkligen – det är en väldigt välarbetad roman där ingenting händer av en slump. Jag har fortfarande inte riktigt fattat vem titeln syftar på, men det är nog bara jag som är långsam och inte har funderat igenom allting ännu. JoK på Bokhora skriver att detta är en perfekt bokcirkelbok och det kan jag ju hålla med om – för oj, vad mycket det finns att diskutera! Man blir alldeles matt. 
 
Det ska även nämnas att vissa bitar är oerhört komiska, så skrivna på ett väldigt medvetet sätt. Cheryl är en så fantastiskt awkward person att det är en fröjd åt det. 

2015: 81 – Radhusdisco av Morgan Larsson

Åååh, så underbart! 
 
En alldeles fantastiskt härlig barn- och ungdomsskildring från en småstad. Påminner en hel del om Underdog av Flygt, men… ändå inte. Ja, den i sin tur påminner ju mig lite om De ensamma pojkarna – så det är väl någonting med de där pojkskildringarna som fascinerar mig, som varken är uppvuxen på sjuttiotalet, i en småstad eller som kille. Jag är ju fascinerad av Filip och Fredriks barndomsskildringar också. 
 
Två saker sticker ut här – 1) det är pappan som är familjens ”fasta punkt” – ofta är ju pappan frånvarande och mamman sliter häst för att få allting att funka – men här får pappan vara trygg och bra, och 2) allting går inte åt helvete hela tiden – som det så ofta kan göra i sådana här böcker. Morris – huvudpersonen – får faktiskt som han vill flera gånger om, och har faktiskt tur ibland. Det är befriand. Trots allt är det ju så att saker och ting kan gå rätt i livet också 😉 
 
Det är väldigt roligt, hela vägen igenom. Nog för att det finns vissa bitar som är lite vemodiga, men det är ändå roligt. Biten om Gun på hårdrocksaffischen slår sjutton i mig det mesta… 
 
Jag ser fram emot att läsa Larssons andra bok, Det opålitliga hjärtat, inom kort! 

Auktion och loppis

Åkte på auktion idag. Inhandlade en servis i rött spanskt porslin samt en liten aftonväska. Sammanlagt pris 70:-. 
 
 
 
 
 
 
Sedan en sväng till tanterna. JAg var ytterst behärskad och tillät mig själv endast att köpa fem pocketböcker. Tro det eller ej, det fungerade. Lade till och med ifrån mig en för att landa på fem. Och hade kunnat plocka åt mig minst femton till. Det är vad jag kallar karaktär, det. 😉 
 
Åker mot stan ikväll. Händer lite roliga saker i civilisationen och det ska faktiskt bli riktigt mysigt att sitta på en buss i två och en halv timme. Det brukar alltid börja regna när jag åker kollektivt härifrån på söndagar, så vi får väl se hur det artar sig. Först blir det kåljox! 

Smakebit på søndag – 12/7 – 2015 – Att föda ett barn av Kristina Sandberg

 
Även denna vecka blir det en Smakebit från en alldeles ny bok för mig – jag läste nämligen ut en imorse. Nu är det dags för Kristina Sandbergs trilogi om Maj, och först ut är Att föda ett barn. 
 
 

”Det frasande ljudet av andetag i luren. Men jag frågade ju bara varaför de tinte finns något bröllopskort… Hon bryter tystnaden med att undra om jag håller påa tt skriva en bok. Nej, svarar jag, jag är gravid och kom bara att tänka på… Jaha. På så vis. i rundar av, lägger på. 
 
Det blir ett telefonsamtal till. Ja, ett betydelsefullt. Det sista. Det vet man bara efteråt. Kanske anade vi ändå. För hon öppnar igen, svarar på mina frågor utan att tveka och jag tar det som ett motvilligt löfte. Inget jublande ja, men ett korthugget samtycke skriv då om det nu är så förbannat viktigt för dig.”
 
Ur Att föda ett barn av Kristina Sandberg, Norstedts: 2011. 
 
 
Hitta fler Smakebitar hos Flukten fra virkeligheten! 
 

2015: 80 – Orange is the new black av Piper Kerman

 
Jag har bara sett några avsnitt av Orange is the new black – tyckte att de var bra, men inte så bra att jag blev helfast. 
 
Hade ganska höga förväntningar på boken – vi vet ju alla hur det brukar vara – boken är bäst! 
 
Men… nä. Inte denna gången. Jag tyckte att den var oerhört seg, på gränsen till tråkig, och blev ganska besviken faktiskt. Tur att den är lätt- och snabbläst – jag hade blivit vansinnig om jag skulle behöva spendera några längre stunder med den. 
 
Mitt råd – se serien. Absolut. Men strunta för all del i boken. Det finns roligare saker att göra under de timmarna. 

2015: 79 – Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson

Ni vet hur det blir ibland, att en massa saker händer slumpmässigt så att man inte kan låta bli att tänka att det finns en mening med det? Jag hade en sån grej igår – när jag hade kramat Ellen hejdå-och-trevlig-sommar så sa jag något i stil med att ”nu ska vi ta det lugnt och verkligen släppa detta” – då dråsade mitt passerkort i golvet. Som satt fast runt halsen ganska stadigt. 
 
Bekantskapen med Tove Folkesson och Kalmars Jägarinnor var lite på samma väg – först läste jag om boken någonstans, sedan såg jag Folkesson på Babel för ett litet tag sedan och i samma vecka var hon på Stadsbiblioteket och föreläste / uppträdde. Därmed var jag ju tvungen att läsa boken – och så småningom kommer jag även att läsa uppföljaren, Sund. 
 
Och ja, wow. 
 
Kalmars Jägarinnor är helt olik någon annan tonårsskildring jag har läst. Jägarinnorna är fem tonårstjejer i en småstad – Kalmar, då ja – som i ett rasande tempo håller på att bli vuxna. Typ. 
 
Och under tiden så sysslar de med ganska precis vad de känner för, vare sig det är lagligt eller inte. De bryter sig in i kiosker, super tills ambulansen kommer, dansar på bord och helt enkelt leker sig igenom tonåren. Ingen kan bestämma över KJ! Omslaget är spot on – de sitter minsann bredbent om de har lust. 
 
Kan jag känna igen mig och min gymnasietid? Nej, inte det minsta. Men det gör ingenting. Det är en helt unerbar skildring ändå. Man får ju komma ihåg att vissa saker är symboliska. Jag hyllar inte inbrott eller alkoholförgiftningar, men det känns som om dessa bitarna fungerar som någon sorts drastiska symboler för frigörelse och vuxenhet – fast på ett sätt som bevisar att KJ inte riktigt lärt sig det där med vuxenhet ännu… 
 
Språket är fantastiskt, både vackert och brutalt, och karaktärerna är oerhört välarbetade och känns helt och hållet levande. Underbart. Ser fram emot uppföljaren, som jag tror kommer att vara ganska annorlunda – men med samma berättarröst. Yep!