Kategori: Litteratur

 

Så även jag. 

 

Och den var underbar. 

 

Vi följer Dexter och Emma – Dex och Em – under tjugo år. Varje år på S:t Swithin’s Day – den 15:e juli – återbesöker vi dem i livet och ser var de har hamnat, efter den där första natten tillsammans efter examen i Edinburgh 1988. 

 

Emma vill förändra världen och skriva pjäser. Dex reser mest runt världen och festar och träffar damer. Till slut hamnar båda i London – Emma som chef på en texmexrestaurang, och Dex som programledare i TV. De träffas då och då, hörs då och då och längtar hela tiden efter varann, men blir aldrig tillsammans. Något eller någon står hela tiden ivägen. 

 

Men – när de ses på Emmas restaurang och Dexter är otrevlig mot henne bryter hon vänskapen, och det tar ett bra tag innan de ses. Men det betyder inte att de inte tänker på varandra… Dexter träffar Sylvie, och de gifter sig och skaffar barn, och Emma lyckas ge ut en bok. Livet går vidare – men det är liksom alltid något som inte stämmer. Emma flyttar till Paris. Dexter kommer på besök. Och det är dags att göra ett val… 

 

Jag njöt i fulla drag här. Det är både jätteroligt och väldigt sorgligt, och är underhållande hela vägen igenom. Det märks att Nicholls är van manusförfattare och jag ser nu att det har blivit filmmanus av En dag – den filmen får jag hålla ett öga på. 

 

Vad mer att säga. En ljuvlig, fin bok. Otroligt charmig. Och vad mycket det är som jag kan känna igen mig i, tack vare tiden i England! Det räcker att någon pratar om ”en burk Tango och en påse chips” så vet jag precis vilken sorts lunch som avses 🙂 

 

Fem av fem? Ja. Nästan i alla fall. 

 

Men jag hade en bra magkänsla inför Josephine Bornebuschs författardebut. Och magkänslan stämde. Detta är en riktigt förbaskat bra ungdomsbok.

 

Rut är femton år – nej förlåt, femton upplevelser – gammal. Hon bor i Stockholm med sina snälla föräldrar, går i nian och har en närmsta vän som heter Magda och är sexgalen. Utan anledning. Brorsan Robban är något av en deadbeat, men själv är Rut rätt fenomenal. Ja, hon gillar allt med sig själv utom sitt namn. Vem kan det vara som hittade på det?

 

Rut har ett passionerat intresse för andra världskriget, och särskilt Anne Frank. När hon nu börjar skriva dagbok hoppas hon precis som Anne att dagboken ska kunna vara den som hon nu kan anförtro sig till, såsom hon tidigare inte kunnat anförtro sig till någon. Ja, och så hoppas hon att någon kommer att hitta dagboken om hundra år, sisådär. Men inte för enkelt!

 

Det börjar dra ihop sig till klassresa och nu ser Rut sin chans. Hon måste komma till Amsterdam! Och främst till Anne Franks hus, såklart. Hon börjar lobba för detta mot klassföreståndaren snusk-Hasse (som kallas så för att han är ofräsch, inte för att han är pedofil) och lyckas bli utvald till klassresekommittén. Men det är lättare sagt än gjort att övertyga de andra – och att få ihop pengar till resan.

 

Samtidigt är brorsan på en mindre lyckad jordenruntresa, efter att ha vunnit 70 papp på Triss. Vem gör sånt? Han uppdaterar sin hermana via mail om sin mer eller mindre vitala status, och ger henne mer eller mindre goda råd.

 

Och Albert Simon Rasmus, innebandykillen som också är med i kommittén, börjar uppföra sig väldigt konstigt. Vad är det med honom egentligen?

 

Det är rappt och roligt precis hela vägen igenom. Jag älskade varenda sekund! Josephine Bornebusch har själv läst in den – ja, jag lyssnade alltså på denna på gymmet – och det har hon gjort med den äran. Jag började skratta flera gånger när hon börjar läsa Magdas repliker med någon sorts slisk-smeksam röst som verkligen inte passar en femtonåring – oerhört roligt. Dialogen är kanonbra, och formuleringarna något alldeles oerhört bra. Som när Rut fjäskar för snusk-Hasse och ”ler så hon får ischias”.

 

Lovin’ it – den är fenomenal. Varken mer eller mindre.

När jag satt och skulle skriva om Räcker det om jag älskar dig? häromdagen kom jag över JoKs recension av den på Bokhora – som slutkläm skriver hon ”Jag kan liksom inte sluta leta efter den perfekta ungdomsboken” – och nu känns det som om jag har hittat inte bara en, utan två, perfekta ungdomsböcker, på en och samma helg.

 

Först ut – Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Som har hyllats sedan den kom ut, praktiskt taget, men jag har inte kommit över den förrän nyligen. Jag läste hennes Fangirlför inte så länge sedan och blev väl inte överdrivet imponerad, men visst, den var helt okej.

 

Men Eleanor & Park – detta är ett mästerverk. Helt, helt fantastisk. Jag njöt av varenda ord, varenda sida – jag höll på att glömma gå av bussen och jag höll på att glömma att gå till bussen – så uppslukad. Läste ut den på mindre än ett dygn, och då gjorde jag ändå en massa grejer runtomkring.

 

Jag vet inte hur jag ens ska försöka börja skriva om den för att göra den rättvisa. Jag ska nog inte brodera ut texten för mycket helt enkelt, utan berätta att det handlar om den första kärleken. Den som uppstår på en skolbuss, mellan den nya, storväxta rödhåriga tjejen, och den halvasiatiske killen som inte riktigt passar in, men inte står ut heller, i Omaha, Nebraska, någon gång på åttiotalet. De möts genom musik, serier och längtan. Och det är så himlastormande.

 

Inte sliskigt eller gullegulligt. Bara så högt och rent och ljuvligt att… ja. Läs själva, gott folk – det finns ingen som kan göra denna skapelse rättvisa. Jag är oerhört imponerad av Rowells teknik, och av hur hon skapat detta ljuvliga persongalleri och denna fantastiska dialog. Helt underbart. Jag skulle kunna läsa om den på stört och inte bli uttråkad för ett ögonblick.

 

Harold svarar på brevet. Går ut till brevlådan för att lägga på det. Men istället… fortsätter han att gå. Han beslutar sig för att fotvandra de 100 milen till Berwick för att träffa Queenie. I sina seglarskor. Och ska han komma måste hon ju leva tills dess, eller hur? 

 

På sin pilgrimsfärd träffar Harold på ett antal människor, och en hund, och han blir ganska snart känd i media. Han fortsätter att gå, trots skador och dåliga skor, trots erbjudande om skjuts i limousine hela vägen till Berwick. Han kastar till och med allt han äger, alternativt postar det hem till Maureen. En man ska inte äga mer än vad han kan ta med sig upp i ett träd (vilket inte är ett citat ur denna boken, utan en annan som jag ska skriva om inom kort). 

 

Men mer än något annat hinner han tänka. På vad som hände den där gången för längesen, när Queenie räddade honom och han aldrig sa tack. På varför sonen aldrig kommer hem och hälsar på. På hur han svek sonen. På sina föräldrar, sin alkoholiserade pappa, mamman som stack och alla tanterna som kom och bodde hos dem med jämna mellanrum. Och även Maureen förändras under makens bortavaro. Hon talar med grannen Rex, och även hon ser djupt in i sig själv. Hon träffar Harold ett par gånger under färden, också. 

 

Jag kunde lista ut vad det var som hänt i det förflutna – inte i detalj, kanske – ganska tidigt. Men det gjorde ingenting, för det var just den sortens ”avslöjande” jag hoppades på. Låter det konstigt? Det är det kanske. 

 

Jag tyckte om formatet på denna roman – en trevlig och charmig ”kapitelbok”. Det jag tror att jag tar med mig mest är det här med skådandet in i sig själv – jag tycker inte att man ska hänga upp sig på det förflutna och älta saker, det gör jag inte, men jag tror på att man ibland kan behöva försonas med sig själv för att kunna komma vidare och blicka framåt. Och hela slutet känns som en form av försoning, på flera olika plan. Det tycker jag om. 

 

Jag har hört någonstans att detta är en sorts brittisk En man som heter Ove – jag kunde inte hålla med mindre faktiskt. Harold är inte det minsta lik Ove – ja, förutom att han utvecklas och förändras på kort tid då, men det känns ju som en ganska vanlig förveckling i romaner av detta slag. Jag trodde nog att jag skulle skratta mer här, men den är inte tokrolig alls. Några leenden åt det torra, brittiska – absolut – men det är inte en rolig bok. Dock underhållande. 

 

Men – jag tyckte att den var lite överdrivet lång faktiskt. Flera kapitel känns ganska onödiga, och vissa karaktärer som introduceras likaså. Eller, det är inte riktigt sant – för ett par av dem hade jag velat veta mer om. Småbarnsmamman Kate, som går med en bit av vägen som uppenbarligen har ett självskadebeteende – det bara passerar. Inte för att jag gillar att läsa om sådant, men förstår ni hur jag menar – om man introducerar någon som uppenbarligen har något av intresse i bagaget kan man väl fullfölja den personen lite, alternativt skippa det där bagaget? 

 

Men jag tyckte om Harold. Och jag lärde mig tycka om Maureen också. 90% av slutet var som jag trodde – men inte de sista 10%, riktigt. De sista sidorna var fyllda av en sorts glädje som jag inte hade förväntat mig, och jag log stort när jag slog igen fodralet till plattan inatt. Vemodig, men varm.  

 

 

Hon lever sig igenom två världskrig. Ibland dör hon i dem, ibland inte. Ibland jobbar hon på inrikesminsteriet, ibland som räddningsarbetare. Hon är väninna med Eva Braun, hon dör i samband med en illegal abort, ja – you name it. Hon dör. Och föds.

 

Atkinson själv säger att detta är en roman om att ”vara brittisk”, och det kan jag förstå – många bitar i romanen är just det där charmiga, mysiga, brittiska. Men det är hemskt också. Förstås. Dock underhållande rakt igenom och med en väldigt stillsam och finstämd humor. Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att detta är en ganska jobbig bok att läsa i och med allt hattande fram och tillbaks – det är stört omöjligt att hålla någon vidare ordning på vilket liv vi är i. Men – någon skrev att man helt enkelt får strunta i att göra det, och bara njuta av språket och att det flyter – för det gör det! Och så gjorde jag efter ett tag, och det blev helt okej.

 

Jag har fått tips om att läsa annat av Kate Atkinson av bokälskarvänner vars omdöme jag tror på, och det rådet kommer jag att följa, utan tvekan!

 

Om man vill kan man läsa Linda Skugges recension i GP för lite kontrast 😉

 

 

 

Hur som helst.

 

Detta är en Puck-bok – och Puck är nygift med sin Einar. ((Vilket är mycket tydligt vid ett tillfälle – jag blev nästan generad! Så blir det med de gammaldags romanerna – bara ett par ord kan chockera.)) Puck kommer hem till Stockholm efter en resa till Egypten där hennes far blivit sjuk, men när hon kommer hem till våningen hittar hon inte sin make, utan odiskad disk, damkläder, sitt brev där hon ber Eje hämta henne på Bromma tidigare än planerat – och en död kvinna i badkaret…

 

Christer Wijk kopplas förstås in, och det blir snart tydligt att det är någon av akademikerna som arbetar med sina forskningsprojekt på Humanistiska Biblioteket – Hum. B – som är skyldig till mordet. Puck jobbar själv där på sin avhandling om Fredrika Bremer – och detta betyder att det är någon som står Puck och Eje nära som är mördaren.

 

Jag älskar miljön och persongalleriet – akademiker och ombonade, mysiga bibliotek är ju min melodi 😉 Typisk pusseldeckare med en sådan där fantastisk Christer Wijk-upplösning – allt man kan önska sig finns här. Ja, och lite Shakespeare också – titeln kommer från Macbeth. Vad som är lustigt är att boken jag läst parallellt också citerar precis samma rad – intressant. Men inget överraskande. Idag har jag haft ett sådant där sammanträffande igen – jag tänkte på en gammal barndomskompis imorse då någon hade kommenterat hennes profilbild och den således kom upp i mitt flöde – och så satt hon på bussen när jag klev på. Och det var inte min vanliga buss. Roligt att se henne!

 

Och det är jag glad för, för den var jättefin.

 

Klara går i mellanstadiet. Hon får en kompisbok av mormor i födelsedagspresent. Den är av mörkblå sammet med ett glansigt rött hjärta på framsidan, och det står Mina Vänner på framsidan. Mormor tycker att hon ska intervjua sina väninnor och skriva ner svaren i boken.

 

Men det finns ett krux. För Klara har inga väninnor i klassen. Hon är inte retad och mobbad eller så, hon är bara osynlig.

 

Klara bestämmer sig för att använda boken ändå – och själv skriva om sina klasskamrater. Om populära Auriel, och tuffe Kemal, och nya killen Anton. Och om talangjakten i skolan. Och ju mer hon skriver, desto mer får hon rätsida på sin tillvaro och omgivning…

 

Detta är en kanonbra bok för yngre ungdom – ja, och äldre också uppenbarligen, jag är 33 😉 Fint och rart men inte utan några styng i hjärtat, och absolut inte sötsliskigt. Jag gillade den skarpt och ser fram emot resten av serien med stor tillförsikt!

 

Miljöerna är trevliga. Storyn är hållbar. Men språket, ack språket. Kat-a-strof.

 

Men det är ju storyn som faktiskt fick mig att läsa färdigt, och jag hade behållning av boken som deckare, det hade jag. Jag gillar som bekanta miljöer som jag känner igen, och det gör jag ju här – västkusten och Göteborg är ju mammas gata. Så jag kanske inte ske ge mig in på någon språkanalys här – det vore bara kverulant. Dessutom berättar Annika på ALKB.se att Fransson utvecklas enormt språkmässigt i sina böcker – så även om andra bokälskare inte håller med henne så kommer jag inte att ge upp efter debutboken – som alltså då är denna.

 

Vi introduceras för två grannfamiljer, som är mycket olika varandra. David och Miriam lever fint familjeliv med barnen Elina och Christoffer, men paret bredvid, Viola och Kennet – också de med två barn, har kaos på hemmaplan. Kennet tänker inte med huvudet högst upp på kroppen, och trots hans eviga förnekanden om en annan kvinna kommer skilsmässopappren ganska snabbt.

 

Viola åker på nöjesresa till Tyskland med en väninna, och medan hon är borta och Elina sitter barnvakt åt pojkarna bryter sig inbrottstjuvar in och stjäl konst för miljontals kronor. Ja, de tar med sig barnvakten också, och drogar pojkarna som ligger och sover. Först när pojkarna går över till Miriam och Daniel dagen därpå uppdagas vad som hänt, och polisen med spaningsledare Greger Thulin i täten kopplas in.

 

Efter en dryg månad hittas en ung kvinna mördad i Göteborg. Ännu lite senare dyker ett manslik upp i Mölndalsån. Och lite senare igen skjuts en kvinna till döds i Köpenhamn. Är det samma gärningsman som är i farten? Och var finns kopplingen till konststölden, som förstås måste finnas?

 

Det är rafflande och spännande om man har förmåga att överse med språket. Ni som känner mig vet att jag har väldigt svårt att överse med språket. Men det gick. Vissa stycken fick jag hoppa över och låtsas att jag inte sett. Men jag kommer att läsa åtminstone en eller ett par böcker till av Fransson innan jag dömer ut henne, för det där med intriger kan hon. Jag ser fram emot att se hur språket slipas också, det ska minst sagt bli spännande.

Efter Alaska av John Green – underbar ungdomsbok av geniet Green

 

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk – min första HvZ, men knappast den sista

 

Istvillingar av S K Tremayne – definitivt mest minnesvärd – jag går och tänker på den mest varje dag, fortfarande, faktiskt.