Kategori: Litteratur

2015: 152 – 154: Diamant, Hotell- och Cirkusmysteriet av Martin Widmark

 

      

 
Nu har jag läst barnböcker igen, och jag tänkte bara skriva lite kort om den saken 🙂 Jag brukar ju försöka konsumera sådan kultur som det pratas mycket om – bara för att veta vad det är för något. Vissa saker blir jag positivt överraskad av (Harry Potter), vissa uppfyller mina förväntningar (Fifty shades of kräks – jag insåg häromdagen att jag inte ens recenserade skräpet)… ja, det är nyttigt att ge saker en chans. 
 
Och LasseMajas Detektivbyrå har jag hört talas om i många år nu, och därför var det dags att suga i mig de tre första. Åh, vad jag är glad att jag gjorde det! För de är hur fina som helst. Roliga, kluriga, lagom långa och med skojiga illustrationer. Jag gillar att språket inte är alldeles för barnsligt – något skämt i Hotellmysteriet var så bra skrivet att jag började skratta högt – utan på lagom nivå. Tänker mig att föräldrar faktiskt ser fram emot nattningen om de får läsa LasseMaja för ongarna för de är skitbra. Jag tänker läsa hela serien jag. Härligt tidsfördriv. 

2015: 152 – Ingen annan är som du av Ann-Helén Laestadius

Dags för del 3 i Ann-Helén Laestadius serie om Agnes – bok 1 heter SMS från Soppero, och bok 2 Hej vacker. En re-cap – Agnes är tretton år i första boken, bor i Solna med sin mamma som är same men har tagit avstånd från ”det samiska”, som de säger, och sin svenska pappa. Hon tänker väl inte så mycket på det där med det samiska – hon åker och hälsar på mormor och morfar och kusin Kristin i Soppero ganska ofta, men det är inte så mycket mer. Men så börjar hon få sms av tjusige renskötaren Henrik uppe i Soppero. De har aldrig träffats, men Henrik har sett bild på Agnes hos Kristin. De börjar sms-flirta så smått och snart blir det dags att ses… I bok 2 spenderar Agnes sex veckor uppe hos mormor och morfar, men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Henriks samiska familj har svårt att acceptera henne, som de inte anser är ”riktig” same… 
 
Och så nu var det dags för bok 3. Henrik har gjort slut, av någon oklar anledning, och Agnes är tillbaks i Solna, och har fått en lillebror, Mattis – som mamma Anna-Sara behandlar på ett mycket mer samiskt vis än hon någonsin gjort med Agnes. Hon har börjat läsa samiska som hemspråk i skolan och där träffar hon Jan-Åke – eller Jåke, som han vill kallas – som också är same i Solna. Det är dags för konfirmation och det stora lägret i Nikkaluokta, där även Henrik kommer att vara med som ungdomsledare. Hur ska detta gå? 
 
Det handlar fortfarande mycket om identitet och om att hitta rätt och hem. Agnes fortsätter att vara duktig och klok, men man kan inte låta bli att undra om hon kommer att få någon tonårsflipp snart… och äntligen börjar vi närma oss en uppnystning av mysteriet med de försvunna knapparna, som snuddats vid i tidigare böcker. 
 
Jag tycker att dessa böckerna är helt fantastiska. I första boken tyckte jag att det var lite väl mycket prat om samiska och Sápmi och så – men jag förstår varför. Jag, som ändå är ganska allmänbildad och kulturintresserad, har oerhört dålig koll på den samiska kulturen och traditionerna där omkring, och lär mig massor genom Laestadius böcker. 

Tematrio: Krig, flykt, exil

 
Veckans Tematrio hos Lyran handlar om krig, flykt, exil. Mina tre handlar inte om alla tre teman – jag hade väldigt svårt att komma på några böcker om just flykt och exil som jag faktiskt läst. Däremot är de alla tre starka krigsskildringar, på olika sätt. 
 
      

 
Zlatas dagbok av Zlata Filipovic är en ung flickas skildring i dagboksform av kriget i Sarajevo, som jag läste på högstadiet. Om och om igen. Vi hade inte så många flyktingar i min klass, men en kille just från Sarajevo kom till oss 1991. Senare i livet är en av mina bästa väninnor flykting från Sarajevo – hon och hennes mammaf flydde till Bedford i Storbritannien samma år som Adnan kom till oss. Jag minns Zlatas dagbok som oerhört gripande och lärorik för mig som priviligierad tonåring i Sverige. Dessutom öppnade det ögonen för hur en stad som förmodligen varit precis som Göteborg – fast lite vackrare – plötsligt kunde bli en krigszon, om ni förstår hur jag menar. Forna Jugoslavien var förstås ett oroligt ställe redan innan kriget på sina sätt, men samtidigt ett bördigt jordbruksland med mycket turism och vackra städer. Jag skulle vilja läsa om Zlatas dagbok nu tjugo år senare känner jag. 
 
Jag är säkert inte ensam om att ha med Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson i denna veckans trio – den tenderar att dyka upp ofta under alla möjliga teman. Och den är förstås väl förtjänt av det. Jag fick den i julklapp eller födelsedagspresent i 14-årsåldern och jag vet inte hur många gånger jag har läst den. Tio räcker inte på långa vägar, och då är det enda något av en tegelsten. Skildringen av andra världskriget är förstås en stor del, men även Hedwigs liv i Sverige efter befrielsen, och hennes upplevelser av ett Stockholm på nittiotalet där nynazister tågar nerför gatorna, vrålande Hitlers lov och leve. Oerhörd roman. 
 
Mary Ann Shaffers Guernseys litteratur- och potatispajssällskap brukar också ofta dyka upp i mina triosar. Eller ja. Potatisboken, som vi brukar kalla den, rätt och slätt. Jag lärde mig aldrig i skolan hur andra världskriget drabbade Kanalöarna – Jersey, Guernsey och Alderney – och även om detta i mångt och mycket är en ganska glättig och väldigt mysig roman säger väl titeln ganska mycket om ransoneringarna och fattigdomen som drabbade öarna. Men även om det där brittiska – Keep calm and carry on – stoiskheten och filosofin att det mesta går att lösa med en kopp te – och kanske en bit potatisskalspaj 🙂 

Smakebit på søndag – 11/10-2015 – Sekten på Dimön av Mariette Lindstein

 
Dagens Smakebit kommer från ett soligt Paris! Tyvärr ska jag snart åka härifrån – men det har varit en fantastisk resa. Helt otrolig! Hit kommer jag igen. 
 
Dagens smakebit kommer från Sekten på Dimön av Mariette Lindstein – en sann historia om att dras in i en sekt – och att komma ur den. 
 
 
 
 

”Hon var fri. Åtminstone ett par timmar. Kände sig märkligt stolt över att ha lurat till sig lite ledig tid. Och hon visste precis vad hon skulle göra med den. 

Det var en sådan dag när allting klaffar. Oswald hade varit på plats på kontoret när hon kom in. För en gångs skull behandlade han henne inte som luft. Han klagade inte ens över att hon kom fem minuter sent. 
”Vi får besök idag, Sofia. Hon heter Carmen Gardell och är en av de främsta PR-experterna i landet. Hon ska hjälpa oss att få bukt med alla lögner som skrivs om oss i medierna.” 
Sofia visste inget om vad som hade skrivits eftersom det var totalförbud för att läsa tidningar efter Strids artikel. Hon hade inte ens tjuvläst Oswalds dagstidningar, men förstod på hans ton att medierna frossade i ViaTerra just nu.” 
 
Ur Sekten på Dimön av Mariette Lindstein, Mörkersdottir Förlag: 2015 
 
 
Titta gärna in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar!
 
 

Tematrio: Kvinnor som skriver om män

 

 
Veckans tema hos Lyran är en spegel från förra veckan – män som skriver om kvinnor – och fokuserar istället på kvinnor som skriver om män. 
 
Jag tycker att detta var klurigt! Först cirkulerade det bara en massa deckarförfattare i huvudet, men sedan lossnade det. Även om en deckare fick vara kvar – jag är omåttligt förtjust i Lord Asherton. 
 
 
   

   

 
Elizabeth George skriver lysande deckare om kommissarie Lynley – eller 8th Earl of Asherton, som han också kan titulera sig. 
 
Det är ingen hemlighet att Donna Tartt är en av mina favoritförfattare, och hennes gestaltning av Richard Papen i Den hemliga historien är underbar. Theo Decker i Steglitsan är också mycket bra, men det är Rickard som är min favorit. 
 
Susan E Hinton skrev om killarna i The Outsiders som tonåring. Pony Boy är en de starkaste berättarrösterna jag vet, men gestaltningen av de andra grabbarna är också mästerlig. 

Kulturkollo läser – Stenarna skola ropa

 
Förra omgången at Kulturkollo läser hann jag inte vara med på – jag blev klar med När kejsaren var gudomlig  mer eller mindre samma dag som cirkeln var sluten, så att säga. 
 
Månadens bok, Stenarna skola ropa  av Ruth Rendell, har jag dock läst minst två gånger redan – en gång som ung tonåring – troligen min första psykologiska thriller och hejsan vad läskig den var – och så läste jag om den för lite knappt två år sedan. Jag menar – vem fastnar inte för en första mening som “Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.”?
 
Häng med och läs, du med! Jag lovar att du inte blir besviken, varken på boken eller diskussionen. 

Smakebit på søndag – 4/10-2015 – Balladen om Sandra Ess av Cannie Möller

 

När jag gick i högstadiet hade vi författarbesök en gång om året – eller ja, två gånger i alla fall. En gång var det Per Nilsson, som jag nämnt i några recensioner de senaste veckorna, och en gång var det Cannie Möller, som hade skrivit en helt fantastisk roman som heter Lucia och som vi slukade allihop, även killarna, faktiskt. 

 
Men sedan glömde jag bort henne. I tjugo år, sisådär, tills Hanna på Feministbiblioteket skrev om Balladen om Sandra Ess för några dagar sedan och jag genast letade upp allt av Cannie Möller på Nextory. Just Sandra Ess blev först ut igår kväll, och jag är redan nära slutet. 
 
 
 
 
 
 ” – Det börjar kännas lite kallt, sa hon och reste sig när jag kom ut till henne på bryggan. 
Jag andades stötigt som om jag sprungit. Hjärtat bankade. Min besvikelse var som en stor klump i halsen. Om Bengt Mårtensson bara kunde vända och gå bort längs den där parkgången då fanns det inget mer att tro på. Allt som folk kallade järlek handlade bara om svek. Bengt Mårtensson verkade mest rädd för att halka när han avlägsnade sig från den han påstod att han älskat mest i livet. Och Marek? Och Zeb? Det finns inga Stannare, bara Försvinnare. 
– Jag tror vi struntar i bussen, sa Judith. Orkar du gå tillbaka, Sandra? 
– Det är långt. 
– Ångrar vi oss kan vi alltid kliva på senare, sa hon som om det var någon sorts samlad livsvisdom. 
Under promenaden kastade sig illamåendet över mig. Vi satte oss på en bänk och vilade. Jag la mitt huvud mot Judiths axel, jag blundade och struntade i alla människor som också var ute i det vackra vädret.” 
 
Ur Balladen om Sandra Ess av Cannie Möller, Bonner Carlsén: 2012. 
 
 
Titta gärna in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 
 
 

2015: 149 – Du & du & du av Per Nilsson

En baksidestext: 
 
”Anon, Zarah och Nils. Deras liv flätas in i varandras på ett spännande och oväntat sätt. En underbar bok, roande och oroande. Som väcker känslor, tankar och livslust.

Anon, 12 år, är lite speciell. I skolan blir han ibland mobbad. Anon med de blå stövlarna. En dagdrömmare som fantiserar om någon som heter Sara och vars plånbok han har hittat. Hon är säkert hans drömtjej …

Zarah, 17, luciavacker, skärpt och orädd. Vill egentligen göra slut med sin odräglige pojkvän Victor, men förnuft och känsla kommer – som så ofta – inte överens.

Nils, 20, studerar matematik och tänker mycket på livet och döden. Vi lever nu. Sen är vi döda. Det finns ingenting att vara rädd för. Nils känner igen sig i Anon, han var själv likadan när han var tolv.

De tre huvudpersonerna i berättelsen känner till en början inte varandra. Men snart korsas deras vägar …”

 
Ja. Precis som med min senaste encounter med Per Nilsson – Ett annat sätt att vara ung –  vet jag inte riktigt vad jag tycker om denna. Vissa bitar är väldigt bra – jag tycker särskilt om kapitlen om Anon. Vissa är helt utflippade, och inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Ett par av sakerna som Nils tar sig för är så konstiga att de är obehagliga. Men det kanske är med flit, det också. 
 
Jag tänkte väl fortsätta lite grann med Per Nilsson, för det känns som om jag missar någonting när jag inte förstår storheten i bland annat denna roman. Men jag vill gärna förstå, för jag antar att det måste finnas något alldeles spektakulärt bra. 
 
Inte för att detta var en oangenäm läsupplevelse, så är det inte alls. Men jag förstår inte riktigt. Läser recensioner av högstadieelever som säger att den som inte tycker att detta är ett mästerverk inte lyckats ta sig in i den – underförstått är för korkade för att fatta – och det vill jag inte vara. Undrar om jag hade fattat den bättre om jag läste den för femton år sedan? Det får vi aldrig veta. Förstås. 

2015: 148 – Bert och datadejten av Anders Jacobsson och Sören Olsson

 
Jag skriver inget jättelångt om denna heller, tänker jag – men även här har Jacobsson och Olsson lyckats väldigt bra med att föra fram ett viktigt budskap till läsarna – nämligen om hur viktigt det är att komma ihåg att folk inte alltid är helt ärliga på internet. Många är inte de de ger sig ut för att vara – och det kan ha fruktansvärda konsekvenser. 
 
Detta illustreras på ett ganska lättsamt vis – förstås. Men jag hoppas att ungdomar som läser tar till sig detta och är på sin vakt. Redan när jag var ”liten” kunde sådant hända, men nu med sociala medier och annat är det så oerhört mycket mer utbrett, och det finns väldigt mycket mer att passa sig för så att säga. 
 
Detta är mycket väl invävt bland allt det grabbiga och dråpliga som alltid finns runt Bert, Åke och Lill-Erik. Bra! 

2015: 147 – Sune i Grekland av Anders Jacobsson och Sören Olsson

 
Jag ska inte göra någon längre utläggning här – och för övrigt har jag inte sett filmen med samma namn, så jag vet inte alls om den ens är baserad på boken. 
 
Detta är en typisk Sunebok, dråplig och snabbläst, med ett väldigt väldigt viktigt budskap till unga människor sisådär i Sunes ålder – om att man ska följa sitt hjärta och sin hjärna, och inte bara göra vad andra säger åt en att göra. Och att man inte ska göra saker som man själv känner är fel, bara för att imponera på någon eller göra någon annan nöjd. 
 
Detta gäller förstås även vuxna. Men jag tror att det är väldigt viktigt att barn lär sig att de inte bara ska lyda blint vad det än gäller. Vissa saker är fel – och därmed basta. Bra där.