Kategori: Litteratur

I Helgonet befinner vi oss i Älvsjö i utkanten av Stockholm. En ung tjej på joggingrunda hittar sin pappas pokerkamrat mördad i skogen – skjuten i ryggen och huvudet morgonen efter att pokergruppen har firat upp årets vinstpengar. Svempa, som offret heter (eller kallas) är älskad fotbollstränare, pappa, kompis och eldsjäl som brinner för att hjälpa hemlösa. I bröstfickan återfinns fyra spelkort – död mans hand – helt utan fingeravtryck. Alltså måste det väl vara mördaren som placerat dem där?

Conny Sjöberg och hans gäng på Hammarby polisstation sätts på fallet. Petra Westman finns kvar, men lider fortfarande av sviterna för den våldtäkt hon utsatts för – troligen finns en av gärningsmännen i polishuset. Jamal Hamad vet vem ”den andre mannen” är, men kan inte berätta för någon. Hedvig Gerdin – Gäddan – som just flyttat hem till Sverige efter många år som diplomathustru har tillkommit i gruppen, liksom Odd Andersson – Idol-Odd – en ung polis från span.

Det finns många hemligheter, både i pokergruppen och i familjen. Och det är Gäddan som på ett närapå Joona Linna-sätt hittar de otroliga ledtrådarna som till slut löser fallet, mycket med hjälp av Flashback. Det är fart och fläkt och driv hela boken igenom, och det är oerhört spännande till sista sidan. Det finns en otrolig grymhet bakom mordet – riktigt tunga, hemska saker. Men det blir inte sådär spekulativt som det ofta kan bli, utan det blir väldigt bra.

Det är mycket lite fokus på polisernas privatliv, vilket väl är på gott och ont för jag tycker så mycket om Connys familj! Men det är ingenting man saknar. Det hinner man inte, för det händer någonting hela tiden. En mycket bra svensk deckare som belyser mycket aktuella problem. Här stiftar jag för första gången bekantskap med campingplatser där hemlösa bildar sitt eget lilla samhälle – som då sedan dök upp under lördagens biobesök. Intressant sammanträffande. 

Men han dyker inte upp första dagen. Och inte andra eller tredje eller fjärde heller – men på fredagen, äntligen, står hans pappa i dörren till klassrummet. Tatuerad och häftig, rockstjärna minst! Och mycket riktigt, det är han – men Vilmer själv verkar vara en riktig tönt. Med glasögon och fluga!

Vanessa och Linnéa bestämmer sig i alla fall för att bli kompisar med honom, och det visar sig att han är en riktig höjdarkille. Så till den milda grad att en viss rivalitet faktiskt uppstår mellan tjejerna – hur ska detta gå?

Det är en söt liten berätelse, det är det – men jag irriterar mig på att de lägger all energi på att tjusa Vilmer. Inte så girl power, liksom. Mem – spoiler alert – vänskapen slår förstås allt i slutändan ändå.

Jag gillar att Linnéa är en duktig tjej egentligen, men att hon hittar på små tokerier här och där. Ett underbart citat som jag var tvungen att skriva ner på en gång – när Vilmer har gett Vanessa en komplimang för en klänning hon har på sig:

”Jag tror inte alls att det är det rosa i klänningen han gillar. Han tycker säkert mer om det svarta mellan de rosa blommorna.”

Befriande med en cynisk elvaåring, n’est-ce pas? 😉 

Nu är John borta. Kanske är han död. Kanske sitter han i fängelse. Kanske är han bortrest på längre tid. Jag vet inte – men personligen tror jag att han är död. Dödsfall i yrket, så att säga.

Karin sitter kvar i huset. Men hon är inte ensam – hon har en liten dotter. Dream. Men det är också allt hon har. Det är kallt och rått – hon har inte råd att betala räkningar. Kronofogden är på väg att ta huset och bilen. Hon har ingen mat – hon betalar ett pizzabud i natura då och då. Hon kan amma Dream, men inget mer.

I krisen och paniken beslutar hon sig för att söka upp några av Johns gamla gelikar – kanske finns det något kvar, något som är hennes, från sista stöten?

Om Flickvännen är polerad, så är detta raka motsatsen. Allting är kladdigt, smutsigt och fult – snor, bröstmjölk, exkrementer och gamla pizzakartonger. Bara snön och staden är ren och vit, och pockar på uppmärksamhet, tränger med sin kyla närmare och närmare.

Så oerhört skickligt. Detta är en helt fantastisk roman.

De nominerade för Augustpriset tillkännagivs idag, om några timmar (jag skriver detta tidigt på morgonen, ni ser det på kvällen) och jag hoppas att vi kommer att få se Den vita staden bland nomineringarna. Det är den sannerligen värd. 

Det ska sägas på en gång att det är lite synd att den spelar så oerhört mycket på stereotyperna. Men jag tror att de är realistiska, faktiskt – och därför må det vara hänt.

Vi möter fyra tjejer som just ska sluta nian. Det är Jamila, som dansar magdans, Lisa som älskar 50-tal, kläder, smink och att baka kakor, Vick som lever för basketen och Kay, kusin med Vick, som är queertjejen som lindar överkroppen och aldrig kan tänka sig att bära kjol.

De bestämmer sig – av någon oklar anledning – för att hitta på utmaningar till varann, som slumpvis ska dras och utföras under en vecka. Det börjar ganska oskyldigt med allmänt pinsamma saker, som att stjäla något från killarnas omklädningsrum, och köpa skämmiga saker på Ica – men i andra omgången händer något som skulle kunna bli katastrof, på riktigt…

Parallellt med utmaningarna löper förstås det vanliga livet. Basketträning och matcher, fixa kläder till balen, en mamma som dricker för mycket vin, en mobbare till tvillingsyrra. Dialogen och skeendena är rappa, flytande och väldigt välskrivna – girl power är grunden till allt och till slut även vägen till succé.

Jag tyckte verkligen jättemycket om den. Den är fantastiskt rolig – faktiskt så att man skrattar högt – och det är inte märkbart att det är två författare som skrivit. Ofta märks det ju, vilket inte behöver vara negativt – men jag kan inte identifiera några olika röster här. Faktum är att man knappt särskiljer huvudpersonernas röster förutom när det handlar om deras specifika intressen – så sammansvetsade är de. Och det köper man hela vägen, faktiskt. Mycket, mycket bra.