Kategori: Litteratur

 

Det är dags för Klara, Auriel, Anton och de andra i klassen att börja sexan. Under sommarlovet händer en hel del saker, och Kemal gör något riktigt dumt en kväll när de har fest vid ett gammalt badhus. Men det verkar som om han kommer undan med det… eller? Auriel, klassens drottning och Kemals före detta tjej börjar hänga med äldre tjejer och ingenting är som förut. 

 

Sexan inleds med en klassresa, men ingenting blir som någon har tänkt sig. Fröken Belinda kämpar sig blå med barnen, men det fungerar inte. Klara och Anton delar numera på Kompisboken, men trots att Klara har lovat tar hon med sig den på resan i alla fall. Naturligtvis hamnar den i fel händer – boken där deras innersta tankar om alla i klassen finns. 

 

Väl tillbaks börjar Kemal skolka och ställa till med bråk. Auriel går på högstadiedisco och blir lurad. 

 

Det handlar om vänskap, ovänskap, kulturskillnader, kärlek och familj. Och det är så hemskt att tänka sig att tolvåringar, som ju bara är barn, har det såhär jobbigt ibland. Men jag är helt övertygad om att det är realistiskt, och jag förstår varför dessa böckerna är så populära bland tweensen. Fint. 

 

Men då njöt jag ju desto mer av läsandet denna gången. 

 

Detta är en brevroman, och avsändaren heter Charlie. Charlie är en tapetblomma – han observerar, reflekterar och analyserar sin omgivning mer än han deltar i den. Men under sitt första år på high school får han förmånen att upptäcka livet på riktigt. Han får vänner, och han får veta hur härligt det är att dela livet med dem. Men han får också lära sig hur svårt det kan vara att vara någons vän. Någon som inte alls är en tapetblomma. Eller någon som man tycker alldeles för mycket om, på fel sätt. Och han får fundera över hur det är med vänskap – måste man vara ärlig precis hela tiden, eller ska man ibland inte säga som det är? 

 

Stämningen i boken varierar helt otroligt mycket, från högt till lågt, från otroligt komiskt och roligt till kolsvart och fruktansvärt, från död till prima liv och från kärlek till hat. 

 

Boken känns revolutionerande i och med det att den träder över gränser kring saker som jag i alla fall inbillar mig är oerhört laddade saker i USA – som alkohol, tobak, droger och homosexualitet – eller tonåringars sexualitet i största allmänhet. Här förekommer allt du kan tänka dig, men ingen värdering läggs i det. Alls. Det är befriande och härligt tycker jag. Även psykisk ohälsa tas upp på ett väldigt bra och lättillgängligt sätt, om man kan säga så. 

 

Jag älskar Charlie. Tycker att han är en underbar kille. Det spekuleras hej vilt på nätet om VAD han har för psykisk eller neuropsykiatrisk störning. Jag tvivlar på att han har någon alls. Inte mer än andra, så att säga… man brukar ju ibland säga att t.ex borderlinesymtom kan hittas bland de flesta tonåringar, och ungefär så tror jag det är med Charlie. Kanske inte just borderline, men lite annat. Det är möjligt att det finns en släng av PTSD, men jag vet inte. Jag väljer att tänka på Charlie som tonåring full stop, inte en psykiskt störd sådan. 

 

Vänskapen är så fin. Jag älskar Charlies vänner, de är underbara allihop. Hela boken är underbar. 

 

Kritik jag har läst: Att allting bara löser sig och blir så himla bra, bara sådär. Det är okej med mig. Jag köper det! 

 

En dag kommer Monika i vägen. Färgglada, högljudda Monika i grannhuset, som absolut ska prata på pendeltåget. Monika styr sitt eget liv, hon bestämmer själv. Fast gör hon verkligen det? 

 

Det blir början på en ofrivillig och oväntad vänskap. De bor i likadana hus, på samma gata, men i helt olika världar. Monika kör carpe fucking diem i högsta hastighet, Eva funderar mest på hur livet ska sluta. 

 

Vänskapen leder till en road trip till Hälsingland på Monikas motorcykel – och ingenting blir sig likt igen. 

 

Jag tyckte väldigt mycket om den här romanen. Den tar upp problematiken med hur mycket vi får tvinga oss på våra människor och involvera oss i deras liv – för det är en ganska svår balansgång. Underbara formuleringar, fantastiska karaktärer som jag verkligen fastnade för. Slutet var på sätt och vis givet, men det var inte alls givet åt vilket håll det skulle svänga. 

Fantastiskt bra, helt enkelt. Mycket imponerad av den mångsidiga Felicia Welander! 

Veckans smakebit kommer ur en bok som är helt ny för mig – detta är första sidan, för jag kunde omöjligt ge er en smakebit från upplösningen av en Hjorth Rosenfeldt, eller hur? 😉 Jag känner inte till författarna heller, men detta verkar väldigt intressant… 

 

 

Nike är den duktiga tjejen – a-barnet – som inte sticker ut alls. Förutom att hon alltid kan svara på lektionerna och har alla rätt på proven. Det som ingen vet är att på kvällarna blir hon Nicole, den snygga tjejen med den coola bloggen och jetsetlivet. 

 

Liam är populär i skolan, men har tappat allt intresse för skolarbetet, skolkar och bråkar och det är inte likt honom. Men det finns en förklaring – hans mamma har nyligen slagits mot cancer, och oron och sorgen tar över honom. En dag kontaktar han Nicole på Facebook, den där tjejen som har bloggen som alla läser. 

 

Christer – eller Ärret, som han kallas på grund av ett kraftigt ärr i ansiktet – är lärare på Nike och Liams skola. Han har ingen alls lust att undervisa egentligen, men det är ju något att göra på dagarna i alla fall. För han har varit så ensam sedan Karin försvann att allt han egentligen gör är att försöka stå ut. 

 

Och det är väl det de alla tre vill göra. Leva sina egna liv. Och försöka stå ut. 

 

Detta är en väldigt lättläst bok egentligen, men den tar på väldigt tunga och viktiga frågor i livet. Jag tyckte oerhört mycket om den. Som så ofta har jag svårt att förstå om det verkligen är såhär ”ungdomarna” pratar idag, men flera indikationer finns på att ja, de blandar svenska och engelska på detta vansinniga vis som jag hittar i ungdomsböcker överallt just nu. Så jag får väl köpa det (och lida lite i tysthet ;)). 

 

Mer Edvardsson åt folket. Jag hoppas att denna blir läst i skolorna! 

 

En natt vaknar han i sin lägenhet av blåljus utanför fönstren. En kvinna har blivit mördad i en säng på härbärget i hans lägenhetshus. Leo klampar in på brottsplatsen fast han absolut inte får, och hittar ett halsband i offrets hand. Ett halsband som han inte har sett på många år. Detta river upp minnen om ungdomen i Salem, om den första kärleken till Julia, och till hennes bror John – eller Grim – som var Leos bästa vän i ungdomen. 

 

Salem var miljonprogram, betong, skinnskallar, trasiga familjer och tristess. Ungdomarna drack öl vid vattentornet. Då och då ramlade någon ner. Skolk, bråk, mobbing och slagsmål. Något av en modern misär, med andra ord. 

 

I nutiden håller någon koll på Leo. Han får sms, någon iakttar honom. Han går till stamstället, han går till psykologen, allt är på något vis övervakat. 

 

Ett femton år gammalt fingeravtryck hittas på smycket och plötsligt basunerar kvällstidningarna ut att en polis är misstänkt för mordet. Leo förstår att det måste vara Grim han behöver få tag på – men han finns ingenstans. Raderad ur alla register. 

 

Berättelsen löper väldigt fint mellan de två tidsepokerna. Jag tyckte oerhört bra om berättelsen om Salemtiden – den är beskriven på ett på ett underligt finstämt sätt trots att det inte är några särskilt varma berättelser. Det är spännande, men inte som deckare brukar vara utan mer… suggestivt, eller haunting kanske, som vi talade om igår. 

 

Jag tyckte väldigt bra om den här romanen. Det är min första av Christoffer Carlsson, men sannerligen inte den sista. Mycket bra. 

 

Anton, som kom till klassen i första boken, och Klara umgås intensivt på sommarlovet – såpass intensivt att han hjälper henne att skaffa en ny look. Och bli jättefräsig. Plötsligt väljer tuffaste tjejen, Auriel, ut Klara som kompis. Och det verkar som om hon varken behöver Anton eller Kompisboken mer. Anton tar över boken och gör den till sin Bästisbok. 

 

Han har det tufft i skolan – killarna testar honom hela tiden och han kämpar för att orka och hänga med. Han saknar Klara, den roliga, glada och snälla tjejen som han var van vid. I boken skriver han för att försöka förstå vad det egentligen är som har hänt. 

 

Ännu en varm, fin, bok för mellanstadieåldern ungefär – men som funkar alldeles utmärkt som lätt och trevlig läsning för vuxna också. Relationen mellan Klara och Anton är väldigt fin, och det ska sägas att trots att klassen är bråkig och jobbig så finns det en hel del fin sammanhållning och värme barnen emellan också. Jag känner igen det från min egen skoltid – vi var ingen mardrömsklass som Klara och Antons klass verkar anses vara av lärarna, men vi gick tillsammans till nian – många av oss sedan dagis – och var väldigt sammansvetsade. På gott och ont – det var inte alltid roligt att vara vikarie i vår klass kan jag tänka mig. 

 

Klassen får även en ny lärare i denna bok, nämligen, och det är inte helt lätt för stackars Linda. Men hon gör något väldigt bra på slutet – jag ska inte säga vad det är nu, men jag tror att det är ett rackarns smart drag! 

 

Jag antar utefter omslagen att de nästa två böckerna kommer att vara Kemal och Auriels, och det ser jag fram emot. De är inte de karaktärer som man direkt fattat varmt tycke för hittills, men man förstår ju att det ligger någonting bakom när mellanstadiekids är som de är. 

 

Och när den dök upp i appen var det en självklarhet att den skulle läsas. Och fort gick det. Jag lade knappt ner den alls. Nästan så att jag läste den på de korta promenaderna mellan bussen och jobbet också, men såg för mig hur jag skulle bli påkörd av en cykel om jag inte såg mig för – så uppslukad var jag. 

 

Daniel bor i Bermondsey, London, tillsammans med pojkvännen Mark. Allt går sin gilla gång, han designar takterrasser på frilansbasis, de har det ganska bra. Dans föräldrar – svensk mor Tilde, brittisk far Chris – har flyttat till en liten by utanför Falkenberg för att njuta av pensioneringen. Tror Dan, i alla fall. 

 

En dag ringer Chris upp Daniel och berättar att hans mor är sjuk – i sinnet, så att säga. Hon har drabbats av en psykos, har förskräckliga vanföreställelser och har blivit tvångsinlagd. Dan gör sig redo att resa till Sverige, men när han har kommit så långt som till Heathrow ringer hans mamma – hon är på väg till London. Ändrade planer, således – Dan väntar på Heathrow för att möta henne och tala med henne själv. 

 

Hon dyker upp och berättar att det är polisen hon behöver, ingen läkare. Hon och Dan gömmer sig i hans lägenhet, och hon berättar de mest fruktansvärda historier om galna grannar, vanvettiga brott, en försvunnen ung flicka, hemligheter och konspirationer där, enligt henne, Chris är delaktig. 

 

Chris ringer hela tiden och när Dan äntligen svarar tvingas han lova att hålla kvar Tilde i lägenheten till Chris kommer fram till England och kan ta hand om henne själv. 

 

Jag blev så greppad av denna boken att det är inte klokt. Man vet verkligen inte vem man ska tro på – argumenten är starka åt båda håll. Jag gissade väl rätt gällande vem som var pålitlig, men det var delvis för att jag hade läst någonting helt arbiträrt men relevant något innan jag läste romanen. Men även om man ”gissat rätt” så kommer slutet nog ganska garanterat som en chock.

 

Så välskrivet. Så spännande. Så oerhört bra! Det enda jag har att anmärka på är att de svenska miljöbeskrivningarna och beskrivningar av t.ex högtider och annat är lite väl mycket. Men jag köper det. De brittiska läsarna, som väl trots allt är den första målgruppen, tycker säkert att det är pittoreskt och stämningshöjande 🙂 

 

”Var går egentligen gränsen för otrohet?

Emmi mejlar Leo av misstag, när hon försöker avsluta en tidningsprenumeration. Några få mejl är allt som behövs för att tända en gnista av intresse mellan dem, och snart delar de sina innersta hemligheter, önskningar och passioner med varandra.

Det är säkert bara en tidsfråga innan de kommer att träffas på riktigt. Men de skjuter hela tiden upp ögonblicket och Emmi är trots allt lyckligt gift 

Inbox (1) är en rolig, kvick och helt uppslukande roman om en kärleksaffär som utspelar sig helt via mejl. En klassisk kärlekshistoria i nutida inramning som sålt i över 3 miljoner ex världen över. ”

 

Visst låter den bra? Jag blev jättepepp på att läsa den så snart som möjligt, och väntade mig verkligen en trevlig och rolig läsupplevelse. 

 

Reader: I was disappointed. 

 

Rolig? Nä. Den är dötråkig. Emmi är tjatig och odräglig, Leo vet jag inte riktigt vad han är. Han har väl lite fler redeeming features än vad hon har, men han är jäkligt jobbig. 

 

Kvick? Nä. Döseg. Hela mittpartiet är som en enda gröt. 

 

Uppslukande? Hahaha. Nä. Jag förstår fortfarande inte varför jag läste klart den. Antagligen väntade jag mig att något skulle hända, eftersom den ”ska” vara så bra. Två navelskådande, självupptagna huvudpersoner som uppenbarligen behöver något i sitt liv – men inte varandra. Det har visst kommit en uppföljare. Jag ryser vid blotta tanken… 

 

Petra vaknar i ett hotellrum. 

 

Det ligger en man i sängen bredvid. 

 

Petra har absolut inget minne av att hon tagit med någon till rummet. Hon har ju sambo hemma. Han måste alltså ha drogat henne. Han håller henne fången. 

 

Så vaknar han. Tittar på henne och säger – ”Vem är du?” 

 

Rafflande och snabbt och definitivt med den där knorren på slutet som en novell ska ha. Skickligt? Nja, det vet jag inte. Men helt okej underhållning medan man väntar på bussen, absolut!